Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Antal sömntimmar: 5.
Temperatur utomhus: 21
Mil per timme: från 50-130

Så började min lördagsmorgon.

I en brun Saab susar jag, O och pappa längst med motorvägen mot Göteborg och Helsingborg. Vid Gnesta svänger vi av, in mot landet. Pittoreska byar, åkrar och ängar och ett ständigt stirrande rakt fram eftersom jag inte fick vrida på huvudet, i en och en halv timme. Sen var vi framme.

Ett litet, gult hus inte större än 18 kvadratmeter och en tomt som är en bit av en åker. Mellan kullarna går en grusväg som leder till sjön.
- Lovisa, VILL du att jag ska visa dig var man kan hitta massa smultron? frågar A.
Och självklart vill jag det. Så följer en dag av sol, bad och lek och en jävla massa smultron eftersom A helst vill plocka men inte behöver äta. Moster vill bara äta.

Det var den mest rofyllda dagen på hela sommaren och den kändes lång och skön. Trots att lilla E kastar fil på mig, trots att min höft kajkar ur så att jag inte kan dansa och jaga som en riktig lekmoster och trots att jag inte fått sova tillräckligt länge natten innan. Det var bara svensk sommar och inget kan slå den känslan.

Nästan varje dag är det något som får mig förbannad.

I morse var det idiotin på SVT:s morgonsoffas nyhetspanel. Göran Hägg, Stig Malm och Hanne Kjöller. Första ämnet var Michael Jacksons död. Häggs kommentar är att det inte är lika stort som Elvis död. Stig Malm säger att han inte kommer bli ihågkommen för sin musik utan för skandalerna. När Hanne Kjöller gör ett inlägg om att han var den första svarta artist som slog igenom stort på MTV och att han förändrade hela musikbranschen, säger Malm att Sammy Davis Jr väl ändå var lika stor. Göran Hägg meddelar att han tycker att MJ:s musik var konstlad och ansträngd.

Jag
blir
så
arg!

Som supersurasilver-Sara sitter jag i soffan och skriker på de båda puckoherrarna. Annars är jag ett Stig Malm-fan, men hur i helvete kan man jämföra en artist som 40 procent av Sverige inte vet vem det är, med någon som varenda jävel i hela världen känner till? Hur kan man säga att det inte är en ikon som dött? Hur vågar man uttala sig om att musiken inte kommer leva vidare, när man så tydligt inte har någon jävla aning om musik och popkultur?

Och hur kan man sitta och vara så respektlös mot en människa som precis avlidit?

Jag blev mörkrädd. Jag blev förbannad och jag var två sekunder från att skriva världens argaste mail till redaktionen för att de inte tar in människor som kan något om saken.

Programmet avslutades med frågan om föreningen Bara brösts seger i ett Malmö-bad, att tjejer ska få bada med nakna överkroppar.
Hanne Kjöller säger att det väl inte är en direkt seger för feminismen, men att det är en seger för de som har kämpat för det. Göran Hägg säger, och jag citerar: Ja, jag bryr mig inte så mycket om feministiska segrar. Men jag är rädd att det blir problem för oss andra som ska bada, att man inte får titta och måste skämmas om man gör det. Det är ju så på nudiststränder, att man går och tittar rakt fram för att inte snegla och till slut kommer man ju trilla.

Det handlar inte om att de här tjejerna är nudister, Göran min vän. Tjejerna vill ta tillbaka synen på sina kroppar från att antingen vara mat-för-barn-aparater eller sexiga-för-killars-skull-attribut. Nudism är något helt annat.

Och ilskan steg i Lovisa till den grad att inte ens naprapatens fyra knäckningar av hennes nacke kunde få bort den. Så nu är jag både mör, knäckt OCH förbannad.

Jävla fredag alltså...

Morgonen börjar med att jag gör skitgott kaffe. Alltså verkligen en av de godaste kopparna kaffe jag någonsin druckit. Det var en ära att få dricka mitt eget kaffe, det var pricken över i:t, the cherry on top, och inte en enda droppe fick bägaren att rinna över.

Tyvärr valde SVT:s morgonprogram med att ställa idiotiska frågor om varför parkteatern är så populär. Ja varför?
- Jo, man får mer kontakt med publiken, man kan titta och prata, svarar parkteaterns konstnärliga ledare.

Alltså, parkteatern är poppis för att man kan titta och prata. Vilka genier alltså...

När jag var liten brukade jag, lillebror, ledig förälder/storasyster och ett eller annat grannbarn cykla iväg till Flatenbadet. Jag tyckte alltid att det tillhörde oss i Älta, men förstod senare att det är alla vi som bor söder om Stockholm som ser sjön som "vår".

Den stora stranden är utformad som en amfiteater av sand som för en 10-åring verkar oändlig. Hur orkar egentligen mamma dra cyklar och kylväska hela denna långa väg genom sanden? Vart på denna milslånga sträcka ska vi lägga oss och hur ska jag hitta tillbaka till just min handduk?

Där finns hopptornet i trä där jag för första gången hoppade från femman och dök från trean och gjorde överslag som gav ryggont så in i bomben. 
Där fanns gungor och gamla klätterställningar om man tröttnade på badet och där fanns toaletter som stank av 50 år av bajs. Det fanns allt.

När jag gick i högstadiet hängde vi mycket vid flaten. Det var marshmallowsgrillning, tonårsdrama och nattabad. Det var skrapade knän, puttävlingar på bryggan och ibland så mycket ungdomar på en och samma gång att den sjönk en meter under ytan. Men vad gjorde man inte för att inte bli nedputtad i vattnet av en kille som gick i nian?

Av en händelse ramlade jag in på  www.bagisbloggen.se, en rolig grej för alla oss som gillar Skarpnäcklinjen. Och där handlar det nyaste inlägget om just Flaten, eller Skarpnäcks stadsdelsförvaltnings vision om badet. Och det slår mig, att man inte behöver titta så långt bort för att hitta viktiga frågor att engagera sig i. Man kan faktiskt bara cykla tio minuter söderut, till en liten sjöjävel bakom Tyresövägen, för att se samhällsintresset spira. 

I think that kind of made my day.  

Tidigt i morgon bitti lyfter jag och O mot Barcelona. Och jag blir ju så stressad av att inte allt är klart än. Har inte rakat benen, inte börjat stryka eller packa heller för den delen, inte rensat kylskåpet, inte röstat än (!) eller växlat pengar.

Min hjärna rusar, min puls dansar lindiehop och jag försöker andas ut all oro.

Och det värsta är att jag är helt ologisk i mitt humör. Ena sekunden är jag superglad, andra sekunden jättearg och detta går ju ut över O också.

Men så börjar jag känna igen mitt beteende och hur det påverkar O: s känslor och humör. Och jag bestämmer mig för att NEJ, jag vill inte vara jobbig två dygn innan jag ska resa utomlands, jag vill inte stänga in mig i ett skal av stress och bli helt schizofren beroende på hur nära flygplatsen jag kommer. Nä, jag ska vara glad och lycklig och anamma en mer kontinental attityd. Som jag brukar göra om jag ska iväg med någon som är MER stressad än vad jag är. Då är jag en fiilbunke, ännu värre, jag är typ ett rent kojuver.

Det allra värsta är, att min stress inte har någon logik. När O frågar vad jag är så stressad för börjar jag bara rabbla allt vi behöver göra och när han svarar att ja, men allt det kommer vi ju hinna med så fräser jag:
- Ja, men det är ju inte bara det.

Ologiska argument går bort, nu ska ja relaxa hela dagen och natten innan avresan. Kanske ska jag till och med ta en öl på flygplatsen i morgon bitti, bara för att riktigt visa hur avslappnad jag är?

Börja fylleringa vänner klockan 06.00 från Skavsta? Kan bli populärt...
Nä, så jävla frisinnad är jag inte än.
Snart kanske?

Vädret i helgen har varit otroligt. Det går inte att beskriva känslan av svensk sommarsol blandat med doften av syrén tillräckligt bra för att ge det ett försök. Ens. So I wont.

I lördags var det terminsfest på Musikhögskolan och som vanligt befäster de regeln att partyn med liveband är the best of the best. Då skakar alla rumpa, inte bara flickvänner och de som är för fulla för att göra något annat än att röra sig fram och tillbaka i otakt.

Hur som haver, så satt vi utomhus den kvällen i kanske 30 minuter. Och vad blev konsekvensen av det för Lovisas del? Tror inte ni kan gissa.

Jo, 18 MYGGBETT!!!

Men det är lugnt, absolut. Nu när jag sitter på jobbet och håller på att tugga sönder mina läppar för att inte klia mig över hela kroppen, väljer jag helt enkelt att ta det hela som en stor, fet komplimang.
De tycker jag är söt. Och då är det självklart att ge mig ett bett eller två. Det är en lärdom jag fått från syster M, som nog syster K kan skriva under på...