Soon new year
Helt enkelt.
Jag har luskat fram tre nyårslöften för mig själv, ett ytligt, ett själsligt och ett kravfyllt. Som det ska vara, den heliga treenigheten och så vidare.
Jag och O ska göra hemlagad pizza och chokladfudgetårta och dricka champagnedrinkar hela kvällen och natten. Det ska bli väldigt skönt att få umgås lite med varandra hela helgen. Konstigt, ovant och härligt.
Själv längtar jag efter våren så jag får pirr i benen bara av att tänka på hur kallt vattnet kommer att vara ute i skärgården. Iiiiii!
McD och bjällerklang
Jag fick ett väldigt starkt sug efter näsringar, huvudbonader i guld och bjällror kring anklarna. Och att ha en lång, lång fläta som jag sätter fast i skärpet för att jag ska kunna dansa fritt.
Härliga tider.
Vad som inte var så härligt var att vår ständiga wok hade stängt, woken inne i Gallerian var fullsatt så att det tog hundra år att få mat och att det blev Macky D till middag. Men, ibland måste man äta där också. Försökte tänka på det som man gjorde när man var liten, att det var bland det lyxigaste som fanns. En gång om året gick man till McDonalds, alltid till den på Götgatan, det var en fröjd på alla sätt och vis.
Kändes inte riktigt lika glammigt igår, men en barnfamilj bredvid oss tyckte att stämningen var så pass speciell att pappan fotograderade middagen med sin Iphone flera gånger.
Man har helt enkelt olika syn på vad som är en lyckad kväll och inte. Toodles!
Lilla längtan
Efter våren.
Efter inspirationen.
Efter de där människorna som man av den ena eller andra anledningen inte har direkt tillgång till. Systrar i Australien är ett exempel.
Jag längtar efter att få lägga mig platt på rygg på en gräsmatta och lukta på vad försommarsolen gör med naturen.
Idag när jag gick min lilla lunchpromenad till Ica och köpte ananasringar och laktosfri yogurth längtade jag efter bar asfalt under skorna, i stället för halkig snö. Så att jag efter jobbet kan trä på mig joggingdojorna och sticka ut i skogen.
Och jag längtar efter att ha ett eget äppelträd där man kan plocka med sig sitt mellanmål varje dag. Och jag längtar efter att få vara sådär kreativ att jag glömmer bort att jag lever ett litet tag. Så som det kändes ibland, för hundraåtta år sen.
Nu låter det här ju som att jag sitter här och vältrar mig i missär. Men det gör jag inte. Jag är faktiskt på glatt humör, om än väldigt trött. I kväll ska jag och O på indisk dans, av någon anledning som jag har glömt bort. Det blir nog bra.
Waka waka...
Datasök
På Elgiganten i Sickla gick stöldlarmen lite titt som tätt och killen som vi fick till vårbetjäning till slut visade sig vara ett riktigt pucko.
- Jag sålde en sådan här till min nära vän idag och han har ju inte klagat än, så den är verkligen bra...höhö.
Vad är det för fel med personalen på Elgiganten egentligen?
Senast jag och O var där var när vi skulle införskaffa en tv för sådär fyra år sen. Även då valde en av säljarna att dra en personlig anekdot för att få igenom säljet.
- Ja, jag har köpt den nyare varianten av den där tv:n nu, men jag sålde min gamla till min mormor för 4000 och hon är jättenöjd.
Allt vi tänkte var "din jävla snåljåp som SÄLJER en tv du inte vill ha till din mormor för i princip nypris". Vi förärade honom inte med ett köp.
På Siba tyckte O:s gamle chef att jag skulle köpa en HP, för han litade inte på Samsung. Också ett väldigt oklart säljargument, om du frågar mig.
So the search goes on. Tur att man inte är helt tjong i bollen när det gäller teknik så att man hänger med på 6-celliga batterier, 455-processorer och LED-skärmar.
Dagens ord tror jag blir "längtan". Ett fint ord, men lite vemodigt. Ungefär som slutet av året. Fint, men vemodigt. Typ.
Har ont i min...vad?
Och här sitter jag på jobbet med en vit julklappsklocka på vänster arm, ett plåster på höger och funderar på nyårslöften.
Jag tror att årets löfte kommer bestå av två. Eller varför inte tre? Så kan jag lova något själsligt också.
O har fått en Kinect i julklapp, jag var på förhand inte särskilt intresserad, men nu, mina damer och herrar kommer jag ihåg hur mycket jag gillar hinderbanor. Varför gör man inte fler hinderbanor? Kanske något att addera till träningen i vår.
Jag hade också glömt bort hur ont jag får i hälsenorna av att hoppa upp och ner (alltså inte framåt och bakåt) utan skor. Jag kan inte riktigt gå ordentligt nu, hukar som en gammal farbror.
Vad har du gjort? undrar kollegorna och jag, som är en ärlig person, måste svara att jag har spelat tv-spel...
O-coolt värre.
Snart är det fyra månader sen någonting, och fyra och en halv sen någonting annat. Och fyra månader kvar till en tredje grej. Fyra torde alltså vara månadens siffra. Torde.
Granhänga - ringdänga
En bra överraskning på alla sätt. Förutom att han hade en yxa i handen. En nyslipad yxa. "Nightmare before christmas" tänker jag och hukar på min lila yogamatta. Men nej, han ska bara flisa upp granfoten så att den får i sig vatten. Tur.
Eftersom jag är en jävel på att såga (true story) får jag i uppgift att kapa foten. På granen alltså, inte någon annan fot. Det går i ett vips.
När vi börjar klä den upptäcker jag att vi har alldeles för många plastkulor för my liking, jag gillar inte dem, de är så...plastiga. Men vi hade ju ingen gran förra året eftersom vi precis flyttat in då, blev liksom lite mycket på en gång. Så våra vackra, tunga glaskulor från Nyköping fick samsas med röda plastisar som O:s mamma donerat för flera år sen.
Jaja. Julstämningen infann sig åtminstone något. Innan vi såg lite på Sagan om ringen som gick på tv. Då fick jag Smeagol på hjärnan och satt och skanderade: Isengård, är fast och hård, och kall som sten och kal som ben, vi går vi går, till strids vi går, att knäcka stenar och järnbom slår. Mot Isengård blir domen hård.
Ja, Enternas marschsång helt enkelt.
- Du fick inte se slutet på Hair förrän du var 15, men sådana där sånger fick ni lyssna på? undrade O förskräckt.
Ja, så var det. Att världens snyggaste hippie går och dör i Vietnam är mycket värre än att trädfolket släpper på vatten för att släcka eldarna i Sauromans rike.
Dan före dopparedan, ikväll ska jag laga morotsbiffar.
Högtidsstund för MIG
Idag saknar jag:
En bra handkräm.
Min storasyster i Australien.
Mitt korta hår.
En anständig färg i ansiktet.
Tålamod.
I morgon kväll ska jag slå in alla paket, de ska bli superfina. De som storasyster M ska få är redan nerskickade med far (om han inte glömde att ta med dem, då får han stryk när han kommer hem), men alla andra ska viras in i papper på ett konstfullt sätt.
Det slog mig att jag och O har knappt haft något julmys tillsammans alls i år. Vi har inte handlat våra traditionella grankulor (vi får välja en var utan att tänka på om den andra tycker den är fin), inte bakat eller lagat mat, inte julpyntat. Nä, ingenting juligt har vi gjort. Och snart är julen dessutom över! Känner mig lite snuvad, men kommer genast att tänka på att det bara är två veckor kvar tills jag fyller 25.
Kanske ska jag rentav pynta lite då? Sätta upp massor av stora bilder på mig själv, göra en egen staty och klä på den mina kläder, bara laga mat som JAG vill ha och sen tvinga andra att äta den? Lite som julen, fast enbart för mig i stället för det lilla Jesusbarnet och de som faktiskt tycker om att äta ett misshandlat djur fullproppat med medicin och tillsatser för att det ska bli stort, mört och saftigt.
Tåls att tänkas på. Tåls verkligen att tänkas på.
Ananasring
Jag tvångsäter torkade ananasringar.
Det blir lätt så när jag har byggt upp ett nytt stash. Jag kan som inte låta bli dem, de är så fruktansvärt goda att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Det var S som introducerade dem för mig och man kan lugnt säga att hon lett mig in i ett beroende. Visst, de innehåller inget socker eller konstiga joximox, så det är väl inte så himla farligt per say.
Men man får fasligt ont i munnen efter en hel påse. Och de är ganska dyra, eftersom jag aldrig har vägarna förbi Hötorgshallen när den är öppen för införskaffning av billigare.
Ont i munnen och fattig, således. På dan före dan före dopparedan.
En riktig jul
En så'n som man har när man är liten
Tomten, jag vill ha en riktig jul
Jag vet att du inte gör mig besviken
Om man läser texten som en dikt i stället för att sjungläsa den, blir den genast lite sorglig, i stället för enbart irriterande.
Under den senaste veckan har det ju varit mycket julmusik både hemma och i varenda affär i hela Sverige, känns det som. Och inte är det mycket bra musik som spelas heller. Alla har framförallt en sång som de hatar, min är Whams "Last christmas". Mest på grund av de ebarmligt fula synthtrummorna. Och de äckligt, sliskiga stämmorna. Och den spelade "äkta känslan". Nä, fy fanken för den låten alltså.
Jag och O brukar mest lyssna på gammal folkmusik för att komma i julstämning. Det fungerar för det mesta. Ibland. I går var vi och köpte en gran i delikatessaffären i Kärrtorp. Jag är lite osäker på granens skick, men det ska nog bli bra. Korallerna från Egypten ska upp i barren i år igen, de får agera istappar. Sådan är vår tradition.
Halläloja halläloja, spring mänscha
Tjejen bredvid mig hade ankläppar och plastbröst, jag har sprungit bredvid henne förut. Hon pratar i telefon oavbrutet samtidigt som hon med guppande hästsvans småtrippar fram på löpbandet. Men det var inte det som gjorde den jobbigt att springa.
Jag tror att det var för att min otålighet återigen visade sitt fula tryne. Jag vill ju bli bäst jättesnabbt! Jag vill gå ner de där kilona som krävs så att jag kan ha mina snygga Levisjeans från förra året. Jag vill kunna springa en halvtimme utan att se ut som en punschfarbror i fejjan.
Det var alltså tankarna inför träningspasset. Efteråt var jag faktiskt mest nöjd för att jag hade genomfört det. För det var en sådan där löphalvtimme som känns tre gånger så jobbig som den egentligen är eller borde vara. Efter de fem första stegen kände jag att nej, det här är ju fruktansvärt, uschanemej nu kliver jag av!
Men jag stannade kvar. Och för det gav jag mig en rejäl klapp på baken efteråt. Klapp klapp, Lovisa-fisa. Kämpa på bara!
Och snart är det julafton också. Halleluja!
Capsle
I lördags var det varmt och skönt i Kärrtorp. Då kom ett gäng människor och åt kakor, drack kallt och varmt vin och blev bjudna på snaps i indiska teglas. Egentligen vore det väl bäst om man fick kapsla in alla de man tycker om och som är roliga att lyssna på och spara dem i en liten ask under sängen som man kunde öppna precis när man vill.
Då skulle jag kapsla in er allihopa. I en liten boll. Ni kanske tycker det låter trångt, men jag tycker att det låter smart. Helt enkelt.
Snäll smäll
Träffade B, som jag inte träffat på flera flera år. Och då kan man ju lätt tänka att man kommer att ha tappat varandra. Men icke! En ljus kväll.
Och sen joggade jag på lunchen idag. Det gick bra, trots sjukdomsläget i början av veckan. Tjohej för att ha hittat tillbaka till gymet Lovisa! Kom på en rolig grej som hände förra fredagen.
Jag stod vid de fria vikterna och joxade lite med hantlarna. En kille med rakat huvud, ljusgrå mjukisbyxor och vitt linne strosar fram till mig.
- Du ska svanka mer när du gör den där övningen, säger han rakt ut till mig. Och så visar han hur jag ska svanka.
- Okej, tack så mycket för hjälpen, säger jag, lite förvånad för mitt gym är inte ett sådant där man pratar med varandra. Någonsin.
När jag har gjort mitt pass och dessutom sprungit 25 minuter går jag för att stretcha. Vid det här laget är jag en liten pöl av svett och sådär röd i ansiktet som punschgubbar i gamla filmer är, sådär verkligen mörkt lilaröd. Då kommer samma kille fram.
- Du gav upp ganska lätt med hantlarna, säger han.
- Pust, stön, flämt, andas andas, ja, alltså, jag har fel på ryggen så jag får inte göra vissa övningar så mycket, svarade den lilla pölen på golvet.
Och sen stod han och pratade med mig under hela min stretchsession. Och det var bara trevligt. Inte jobbigt alls. Efteråt hade jag nästan lust att jubla lite, för att det finns människor som tycker att det är okej att snacka med andra, okända personer bara för att man råkar befinna sig i samma lokal. Hurra hurra för E, således.
Så nästa gång jag ser någon stå eller lyfta fel på gymet ska jag korrigera dem, kanske får man ett skoj samtal på köpet?
Eller en fet smäll. Jag håller min röst på det senare alternativet. Tyvärr.
Liberté, égalité, fraternité!
Se till att din inandning är lika lång som din utandning.
Släpp ner axlarna, slappna av i ansiktet.
Tänk på vad som är viktigt för dig. Vad som gör dig lycklig. Se de människorna eller de sakerna framför dig. Kanske ser du dina föräldrar, syskon eller vänner, kanske ett husdjur eller ett par skidor.
Inse sen att i princip alla människor i världen ser precis samma saker framför sig. Bryr sig om samma saker, vill uppnå samma lugn.
Och sluta sen dela in människor i fack. Så gott det nu går.
Det är mitt svar till alla rasistiska, främlingsfientliga och småsinta människor som verkar gny högre och högre nu för tiden.
Frihet, jämlikhet och broderskap! Liberté, égalité, fraternité!
Nilsson = ett skämt
Ett exempel på detta är Ulf Nilssons krönika i Expressen om självmordsbombaren i helgen.
Det är hets mot folkgrupp, det är respektlöst och oinsatt, men mest av allt är det ett skämt att Expressen faktiskt publicerar den här texten.
På Journalisten.se uttalar sig medierådgivaren Paul Ronge och han gör det bra.
Och Andreas Gustavsson, redaktionschef för ETC förlag, skriver på SVT debatt:
"Vi vet var vi har Ulf Nilson. Långt till höger. Med bruna avlagringar under tofflorna. Men jag undrar: Var har jag dig, Thomas Mattsson?
Jag vill ställa dig några frågor. Jag hoppas att du svarar.
Två månader efter att rasister röstats in i riksdagen och fyra dagar efter ett nationellt trauma – som kunde ha blivit en massaker – låter du publicera rasfixerat, hatiskt svammel.
Hur tänkte du?
Är det ansvarigt utgivarskap?
Vad tillför Ulf Nilson?"
Och det är det som är frågan. Vad tillför Ulf Nilsson?
Yogacitat 2010
Ett axplock ur min yogalärares citat från höstterminen 2010:
"Lovisa, du måste ha luft i armbågarna i hunden för du är för böjlig, så att du inte hänger ut dig".
"Luta dig mot den osynliga väggen Lovisa, men inte bakåt, mera neråt-uppåt och ut".
"Sträck ut benen Lovisa, lyft upp bäckenet, spänn magen, andas, släpp nacken, ut med benen, slappna aaaaaav".
Jag gillar min yogalärare. Hon är fin och lugn och en sådan där som man önskar att man var. Lång, slank och avslappnad.
Det är sådant man drömmer om när man till naturen är kort, rund och lättstressad.
Dröm dröm.
At work finally
På jobbet i dag trots att jag inte är helt frisk. Men man kan inte ligga hemma för länge. Det går bara inte.
Här på kontoret är det som en enda smittohärd. Eller, det låter som det i alla fall. Hostningar, nysningar, rosslingar och allsköns trevliga kroppsljud hörs med jämna mellanrum. Alla är sjuka. Mer eller mindre.
Vilket otroligt dåligt motstånd vi har, vi arma människor. Inte ska det väl bli så här varje vinter? Vad är det för fel på oss?
Jag kräver uppdatering till version 3.0. Genast. Annars vet jag inte hur det ska gå med bak, julklappsköp och känslan av att vara den som kommer jobba under hela julen. Så blir det när man är minst i gänget.
Minst=sämst.
Att det aldrig ändras...
Sjuvk 2
Denna "man" jag pratar om är självklart jag själv. Fast jag är ingen man.
- Jag är heller ingen levande man. Det är en kvinna du ser. Jag är Eowyn, Eomunds dotter, och du står mellan mig och min herre och frände!
Så kan det gå om man är med i Sagan om ringen, radioteaterns version i alla fall.
Dett att inte vara på jobbet på dagen ger mig flashabcks från när jag pluggade. Eller, den tiden då jag faktiskt inte gjorde någonting. Ibland var jag på lektion, ibland pluggade jag lite, ibland skrev jag en tenta eller två, men för det mesta gick jag runt hemma och gjorde... ingenting. Oj vad jag inte längtar tillbaka!
Litet punishment
Först träffa S, sen L, och sen M och C på det för att avsluta med julbak hos mor.
Och vad blir då konsekvensen av detta? Att jag är sjuk såklart. Så jag ilade in till jobbet tidigt tidigt i morse för att inte smitta någon, gjorde det nödvändigaste som behöve göras på måndagar, och ilade hem igen.
Jag väljer att se mitt halsont och feber som ett nödvändigt ont som hoppar på mig för att jag helt enkelt har haft det skoj. Som ett ministraff nästan.
Ett jul-mini-straff.
Sådana finns det gott om. Som att jag får ont i magen av lussebullar till exempel, när lussebullar är det godaste som finns i hela världen. Eller att det bara finns två affärer i hela Sundbybergs centrum så att julklappsshoppingen kommer att bli stört omöjligt. Små, fina, glittrande, ministraff helt enkelt.
No inspiräjtion
Inspirationen har inte varit en del av min vardag de senaste veckorna. Det har inte kommit ut många vettiga meningar ur mina smala, vitlackade fingrar.
Jag vet inte vad det beror på. Om det är vintern, fokus på jobbet, tröttheten. Men något är ju onekligen fel. Märker i alla fall jag.
I morgon ska jag ha kompledigt, då får vi hoppas att min kreativa förmåga återföds någonstans mellan träningspasset och lunchen med S.
Hoppas kan man ju göra sa fan och bad till gud.
Bläck
Idag har jag på mig en stor, sticksig, svart spetströja och nitarmband och jag känner mig lite som en blandning av Ica i rutan, svarta änkan och en gothare.
På ett bra sätt.
- Du har gått ner i vikt, sa lillebror i måndags.
- Nej, jag har gått upp. Men jag har på mig svart, svarade jag.
Så är det. Jag trivs bäst i svart. Och svart trivs nog fanimej bäst på mig.
Miss this
Icas torkade ananasringar.
Ett täckstift för mina svarta ringar under ögonen.
Klädnypor som håller upp ögonlocken.
Min syster M.
Min syster K.
Att spela handboll.
Att kunna stå på händer.
Känslan av att ha presterat.
Huset i Älta.
Att spela teater.
Att sjunga i kör.
Att träna småbarn i tennis.
Att åka skidor.
Inte så himla lång lista va?
Snart smart
Det är en ytterst effektiv tisdag som jag nu kan lägga bakom mig. Efter middagslagning, lägenhetsdammsugning och undanplockning gav jag mig i kast med att sy ett case till min yogamatta. Vilket jag gjorde, med bravur, trots att det blev för långt.
Det gick på en timme och vips var klockan läggdags och jag hann inte sy på några handtag. Men jag har gjort en dragsko i alla fall. Tänk vad det går undan när man väl bestämt sig.
Jag läser just nu en reportagesamling av Niklas Orrenius, Sydsvenskan, och den är så ruggigt bra att jag nästan glömt bort att kliva av och på t-banan denna vecka.
En artikel handlar om Pär Ström som 2008 skrev en bok och debatterade kraftigt om det faktum att "feministernas synsätt har fått råda så pass länge i Sverige" att män blivit eftersatta och underskattade. Typ.
Jag ska skriva mer om detta när jag inte blir arg varje gång jag tänker på det. För jag blir så jävla förbannad. Nä. Snart får ni läsa något intelligent i denna fråga. Snart.
Treeena
Nu har jag varit och tränat på lunchen och kände väldigt starkt för att bara ta tåget upp till fjällen och åka skidor ett litet tag.
Det är något magiskt med de här vinterdagarna med ett par minus och ljust, ljust blå himmel. Jag vill ha på mig pjäxor, skidbyxor och stump-stumpa ner för en backe till after-skin eller sjunga när jag susar ner för Lundsrappet.
Skidsugen, helt enkelt.
Jag var och joggade på lunchen idag (på gymmet, inte utomhus, jag är inte galen), precis som i går, och jag är övertygad om att två tjejer skrattade åt mig där de stod i matchande träningskläder på sina trampmaskiner.
Jag undrar lite vad de skrattade åt?
Kan det ha varit mitt knallröda ansikte? Mina för små tennisshorts? Eller det faktum att jag verkar vara den enda tjejen som tränar på 24/7 fitness Sundbyberg som inte har plastbröst. Eller restylanläppar. Måste nog ha varit det...
- Va platt hon e, hahaha, fniss fniss...
Äsch, men jag tar inte åt mig. Jag joggade på. Och på tv:n framför näsan på mig visade de Biggest Loser (den amerikanska versionen som tur var!), världens bästa program att träna till.
Nu behöver jag i alla fall inte bli stressad över att min telefon säger åt mig att gå och träna. För jag hann före den. HAHA!
Quando?
I går kväll kom lillebror hem till mig och O och åt lussebullar och ANZAC-kakor. Ja, och pratade förstås.
Det var en välbehövligt besök. För trots att vi bor blott två stationer från varandra ses vi inte särskilt ofta. Vi har felsynkade scheman.
Samma sak med storasyster K. Hon bor också nära, men henne har jag inte träffat på en månad. Hur smart är det egentligen?
Inte särskilt smart.
Vart tar all tid vägen? Är det någon som vet? När ska vi hinna göra alla roliga, mysiga och fantastiska saker vi planerat?
Annie Seel
Vi har en väldigt cool svensk med i mc-tävlingen, nämligen Annie Seel. Ibland stöter man på människor som är helt unika. Som man vet att det inte finns två av. Hon är en sådan.
Pengar rök i fredags
Helt enkelt bäst.
Efter två låtar viskar O till mig:
- Hur kan hon låta precis som på skivan?
Precis det hade jag själv stått och undrat ett tag och försökt se om det var playback. Men det var det så klart inte.
Glad i hela kroppen studsade vi runt på Kägelbanan och mindes hur det var den kvällen som var början av vårt förhållande.
Det var så blandade åldrar på plats. Från 18 till 45. Det vet jag från säkra källor för jag kände nämligen en 45-åring som var där.
Innan konserten sa jag att jag gillade alla låtar, me att min favvo-låtrad är "De jävlarna ska skjuuuuuuu-taaaaaaaaas". När vi kom innanför dörrarna på Kägelbanan var det första vi såg ett bås som sålde t-shirtar med exakt den frasen. Så där rök lite julklappspengar. Igen.
Någon som vill ha ett trasigt cykellås i julklapp? För jag har nämligen två...
Ö-sund
Östersund är vackert. Och kallt.
After ski-band kan få igång vilken publik som helst.
På landet är ingenting öppet på söndagar.
Säkert!
I morgon ska jag åka till parasitsmittade Östersund för att le mot skidskyttejournalister från hela världen.
I kväll ska jag och O gå på konsert som jag bokade i brådrasket för några månader sen. Säkert!
Pinsam inställning till klimatvanor
I kommentatorsfältet kan man läsa både högt och lågt. Men något jag hajade till på var en person som skrev "personligen så skiter jag i den globala uppvärmningen. det har vi välbetalda politiker anställda för att ta hand om."
Förutom att det går emot varenda cell i min kropp att tänka så, så är det ju vi som röstar fram de sk. välbetalda politikerna som ska fatta besluten. Och de som sitter i kommuner och bestämmer över hur soppsorteringen ska skötas kan väl inte direkt att klassas som höginkomsttagare.
Självklart ska man attackera det här problemet från två håll: via lagstiftning och på individnivå. Det ska bli lättare att ställa bilen hemme med bra kollektivtrafik som alternativ till exempel. Med lagstiftning kan KRAV-märkta varor bli billigare än gurka från Chile. Med lagstiftning kan man få företag att hantera sitt avfall på bästa möjliga sätt och offentliga verk och institutioner ska vara koldioxidneutrala.
På individnivå är det så enkelt att inte låta vattnet rinna i onödan, sopsortera (vilket staten måste se till är precis lika enkelt och lättåtkomligt i alla kommuner), äta mindre kött och så vidare.
Jag undrar varför den totala egoismen tillåts breda ut sig över hela världen, ja till och med uppmuntras, utan att vi gör uppror. Varför är jaget viktigare än vi? Det är där det ligger tror jag, i alla människors känsla av att "JAG ska i alla fall inte behöva göra avkall på något, det kan någon annan göra."
Pinsamt, tycker jag. För hela mänskligheten. Att vi sitter rika och feta i väst och tycker att det är för mycket begärt att stänga av vattnet när vi shamponerar håret. Pinsamt.
Kindness above all
Har tänkt en del på snällhet och vänskap de senaste veckorna.
Om hur olika definitionerna på snällhet är. Har försökt komma på vad jag tycker klassas som snällhet.
Och kommit fram till följande lista:
1. Om man kan vara osjälvisk, då är man snäll
2. Om man ställer upp för andra utan att be om något i gengäld, då är man snäll
3. Om man står upp för vad man tycker även när det blåser hårt, då är man snäll (och stark)
4. Om man kan förlåta människors misstag när de ber om ursäkt, då är man snäll
5. Om man kan be om ursäkt när man gjort något fel, då är man också snäll
6. Om man kan leva sig in i andras känslor, då är man snäll
Därför tycker jag inte att de tjejer i min låg- och mellanstadieklass som klassades som snälla var det. De var bara fega och vågade aldrig ha en åsikt, utan böjde sig bara för vad någon annan tyckte.
Därför tycker jag inte att de som alltid tänker på sig själva innan de tänker på någon annan är snälla. De är egocentrerade människor som bara gör schyssta saker om det gangar dem själva. Det är inte särskilt snällt.
Därför tycker jag inte att de som aldrig kan erkänna ett misstag och alltid drar upp andra människors misstag, trots att just de människorna bett om ursäkt, är snälla.
Det är vad ordet snällhet innebär för mig.
Vad tycker ni?
Helt spontant - kul
En fördel med att ha en bunt med gamla klasskompisar som är journalister är att det dyker upp väldigt intressanta och roliga tips på Facebook då och då.
Till exempel så gjorde jag och mor världens godaste lussebullar tack vare en gammal klassis som jobbar på Allt om mat. Och nu har jag fått tips om den här extremt, extremt roliga sajten, helt spontant.
Ja, något får jag ju ut av de där tre åren som man var tvungen att tillbringa i Flemingsberg. Tre och ett halvt, om man räknar svenskakursen. Och det gör man ju...
Uppdraget slutfört
Konstigt också att det absolut bästa med den var att komma hem till en sjuk O.
Hela dagen lät han ynklig i telefon och visste inte vad det var för fel på honom.
När jag kommer hem från yogan ligger han i sängen med dubbla byxor, dubbla tröjor och två täcken. Jag känner på hans panna.
- Nä, du har ju jättemycket feber, säger jag och sliter av honom allting, bolster som kläder.
- Hutter hutter hutter, svarar O.
- Nu får du äta lite så att du kan ta en Ipren, replikerar jag och trycker i honom bröd, buljong, vatten och värktablett.
- Ynk ynk ynk, hör jag från den blå isstatyn i sängen.
Sen somnade han som en stock medans jag städade upp efter hans sjukdag i lägenheten. Det kändes bra, att jag fick ta hand lite om honom också, och inte bara han om mig.
- Vad är jag någonstans? sa han när han vaknade.
- Du är hemma och har feber, ditt lilla pucko, sa jag och tryckte ner honom på kudden igen. Sen sov han nio timmar och kunde gå till skolan idag.
Uppdrag=slutfört!
Wait
Men nu har jag i alla fall läst ut den. Och jag gillar't.
Den får mig att tänka lite på snällhet, som jag tänkte skulle vara dagens tema. Ska bara komma på något smart att säga i ämnet, så ni får vänta lite till.
