Fin sommartisdag
Igår var en sådan dag som var precis som en sommardag ska vara.
Tycker jag.
På stockholmska rimmar det där väldigt fint.
Först plockade vi upp T i Gullmars, sen susade vi iväg till Hellas och Källtorpssjön.
Där var vi inte ensamma, vilket vi inte heller trodde att vi skulle vara.
Så efter mycket om och men hittar vi en plats och börjar lägga ut våra handdukar.
- Mäh, MÅSTE de lägga sig SÅ nära? säger en tant två meter bort till sin man.
- Ja du, sa jag, det är så mycket folk så det finns inte så många andra platser att ligga på.
- Det finns det väl visst det, snäste hon.
- Vad trevligt det är att vara vid en härlig badsjö en så här solig och underbar dag, tycker du inte? frågade jag T.
Tanten blev högröd i ansiktet och vi sa att ja, det är ju sant, att ligga nära människor KAN vara det absolut värsta en liten badare kan göra, så det är nog bäst att vi flyttar oss dit istiden inte dragit förbi.
Så gick vi och störde någon annan känslig varelse istället.
På kvällen var jag och O och såg Vampire Weekend på Debazer Medis. Hur bra var det, undrar ni?
Så.
Jävla.
Bra.
Blöt som en liten hund var jag efteråt av allt dansande.
Och så ska en sommardag vara. Kunde ha bara ben och jeansjacka på kvällspromenaden hem. Hur fint är inte Stockholm då?
Ön
I Stockholms skärgård finns inte mindre än tre öar med namnet Aspö. Samtliga ligger i den södra delen och trafikeras med Waxholmsbolaget. Det Aspö som beskrivs här är en, för många, okänd pärla alldeles norr om Nåttarö. Ön har inga campingplatser eller vandrarhem utan är en ren sommarstugeö. Fritidshusen ligger huvudsakligen på den västra sidan, liksom bryggan till Waxholmsbolagets båtar. Det finns trevliga promenadvägar runt ön genom skog och mellan fritidshus tomter.
Om man vandrar över till ostsidan möts man av ett spännande klipp landskap. Ön är omgiven av andra öar förutom i sydost, där man har en milslång vy över öppet hav. Här i sydost finns lagunliknande vikar, som påminner om den grekiska arkipelagen, med underbara små sandstränder omgärdade av klippor. En liten ö väl värd att upptäcka!
Nipprans
Midsommar var härlig i Sickla med sång, grill och så lite mer sång inomhus.
Mors land var fantastiskt, det tänker jag kidnappa och dra med vänner till!
Baklänges måste jag prata för jag har precis gjort min första sändning på Eurosport på tre veckor och jag är lite nipprig i skallen av allt adrenalin!
Bilder på Burkina? tänker ni.
De kommer go' vänner, de kommer!
Bye bye Burkina
Sista dagen i Burkina.
Lovisa hade planerat att verkligen fixa en bränna värd namnet.
Men vad vaknade hon av klockan halv åtta?
Blixtrar, åska och regn som låter som att någon står och slänger balkongmöbler på taket.
Tropiskt oväder alltså.
Väldigt svårt att bli brun i det. O är iväg och köper en flöjt. O samlar på flöjter. L och O har väldigt många flöjter i sitt hem och det är oklart om någon, någonsin spelar på dessa flöjter.
Men trots det ska alltså familjen flöjt få en ny medlem. Hoppas de välkomnar sin afrikanska kusin med värme.
Kollade igenom de bilder jag tagit på resan, och trots att det är över 200 stycken har jag inte fått med allt vi gjort här. Det tror jag är bra. Vissa saker ska man bara komma ihåg med hjärnan, annars förlitar sig minnena på korten.
Det ska bli härligt att komma hem. Det brukar jag nästan aldrig tycka när jag varit på semester. Men den här gången längtar jag till Sverige. Undrar hur det kommer sig?
En dag kvar
Lovisa tar över som guide
Jag och O skulle besöka Ouagadougous musikmuseum, men det renoverades i arton månader, så det gick inte för sig.
Istället tog vi en tur till nationalmuséet som bestod av en gigantisk jordåker och fyra hus utslängda i kanterna av fältet.
I det första huset kom en kvinna som hade kryckor och var iförd traditionell dräkt fram och berättade på någon slags semiengelsk-franska hur man förr i tiden framställde kläder från bomullen, som ju är landets största exportvara.
Det var väldigt intressant, framförallt för att tre guldgrävande (alltså, de jobbade som guldgrävare) nyzeeländare kom in och inte förstod någonting men tallade på bomullen för glatta livet.
Sen blev vi ivägschasade till det andra huset. Där utanför låg en man och sov, men när vi stod lite förvirrat böjda över honom, vaknade han till och låste upp. Ännu en kvinna kom fram och frågade vem som var tourledaren. Jag svarade på min urusla franska att vi inte var en och samma grupp och att jag var den enda som pratade lite franska.
- Un PETIT peu, madame!
- Oyoyoy, sa hon och såg helt förtvivlad ut för hon kunde ingen engelska alls. Så jag sa att om hon pratade TRÉS DOUSEMENT så kunde jag översätta lite för de andra.
Sagt och gjort. Vi travade iväg till ett tredje hus som var fullt av traditionella stammasker. Och hon förklarade vad varje mask var till för och såg väldigt orolig ut när jag såg ut som ett frågetecken. Men som tur var fanns små skyltar på franska vid maskerna och det är så mycket lättare att läsa än att förstå Burkinafranska, så jag översatte utifrån dem också. Nyzeeländarna var mest intresserade av krigarmaskerna. Go figure.
Så efter två timmar där jag förklarade att den här krukan har man skulpterat ormar kring för att barnen inte ska ta innehållet eller den här masken är till för att kvinnans första graviditet ska genomlöpa smärtfritt, var vi klara. Jag tackade madamen en mille, och kunde äntligen pusta ut.
O hann säga till nyzeeländarna att vi gillade Flight of the conchords innan de stack, och de tackade för min fina översättning. Så nu kan vi antingen VÄLDIGT mycket om det traditionella stamlivet i Burkina, eller så har jag gett tre nyzeeländare en helt felaktig bild av landet de jobbar i.
Spännande, som sagt.
Härnäst? BOBO!
Det är lite sporadiskt med kontakten, men det kan man väl tugga i sig?
Jag tror inte att ni anar vad vi gjorde häromdagen? Chaufför Amadou kom och plockade upp mig, O och hans mamma, sen åkte vi cirka 45 minuter utanför Ougadougou till en grupp människor som har hand om heliga krokodiler.
Så vandrade jag och O, hans mor är rädd för krokodiler så hon stannade vid bilen, tillsammans med fyra män och tre barn ut på en sankmark för att locka upp "papa", som de kallade den största krokkosen.
Ni måste komma ihåg att det var nio år sen jag läste franska, så den är mer än halvknagglig, men jag lyckades förstå att de hade 32 krokodiler som alla var en familj och att deras stam har som uppgift att sköta dem.
Nu har jag alltså suttit på en tre meter lång krokodil, smekt "Papa" på magen och nervöst sett hur hans barn krälar upp ur pölen för att också vara med och leka.
I morgon bitti ska vi åka på en mini-semester till Bobo-Dioulasso som är den gamla huvudstaden och ligger närmre Elfenbenskusten. Det ska vara mer kulturliv där och O ser fram emot att få prova deras Djembe-trummor som tydligen ska vara gjorda av ett särskilt tåligt träslag.
Och på vägen (när jag skriver detta blir jag alldeles pirrig) ska vi åka till Boromo där man kan få åka ut med guide och kolla på elefanter som rör sig kring vattenhål i naturresarvatet Deuxballet. Jag älskar elefanter. Det är inte många djur jag älskar, men elefanter... det är matriarkat och de är så smarta och vackra och å... om jag hade satsat på ett annat yrke hade det varit att ta hand om och skydda elefanter. Hoppas hoppas att vi får se några.
Sen är det snart dags för hemresa. Det känns både sorgligt och kul. Är nyfiken på storasyster K:s nya storköp, på mors lite äldre storköp, på fars balkongstök och på hur mina stackars smultronplantor klarar sig i kylan!
Men först ska här dansas till traditionell musik i Bobo och badas under vattenfall.
Tjing.
Markant marknadsskillnad
Han och jag pratar fotboll på dagarna, jag tvingas slå upp hur många ord som helst för jag vet inte vad backlinje eller regerande mästare heter på franska.
Idag tog Hervé med oss till en marknad för att köpa frukt. Marknaden bestod av tre plåtskjul där ett femtontal kvinnor och barn låg och satt bland flugor och mangofrukter.
När man säger marknad tänker svenska Lovisa på en sak, men i Burkina Faso är det en annan. Tar helt klart mer än en vecka att vänja sig vid det.
Har kommit på vad det är som inte finns här, och det är den friska luften. För även om det varit lika varmt när jag varit i de spanska bergen eller på italienska stränder, så fanns det alltid en fräschhet att andas på. En känsla av att lungorna fylls med luft när man andas in. Här fylls de av något annat. Av värme.
O hade en trumsession på ett konsthantverkskooperativ idag. Jag tittade på skulpturer i brons av kvinnor som bar krukor och lyfte barn i luften. En liten skulptur kostade 6000 centralafrikanska franc. Det är 90 kronor. Och det var första gången som jag sett människor göra det de säljer från grunden, inte kränga importerat skit från Taiwan.
Flugorna är många men jag känner mig lite som en prinsessa när jag sitter i mitt myggnät på kvällen och tänker på kylan i Sverige. Vår AC är varmare, och det är svalt.
En överraskning
Burkinarapport §1
Det är röd sand. Gamar flyger utanför fönstret. Ödlor kravlar på husgalvar och murar och Red fire-träden lutar sig över de gropiga grusvägarna.
Har bara varit här knappt tvår dagar, men fått känna på den enorma hettan. Det är så varmt.
Sitter jag i skuggan i tunn, tunn sommarklänning och läser min bok, då rinner svetten om mig. Det rinner och man bli sjöblöt. Att vara i solen kan man nästan glömma.
Och ändå är det tydligen så mycket svalare nu än det var för två månader sen.
På nätterna hör jag ödlorna som krupit in i det air condition-svala rummet där jag ligger inne i mitt myggtält. Tjirp tjirp låter de, precis som Sädesärlor.
Har ännu inte fotat så mycket för så fort jag tar ut kameran blir det imma på linsen. Precis som i Fjärilshuset. Det är precis så varmt det är också.
Det är tillochmed så fuktigt att JAG har lockigt hår. Det ni.
Facts of Burkina
Jag har ju sagt att det är världens femte fattigaste land. När jag jämför fem olika källor verkar det som att det är det tredje fattigaste landet, men O:s far förklarade att det beror på vilket sätt man räknar.
Medellivslängden för män är 52 år, kvinnor 54 och det är på en befolkning som är uppe i cirka 15,8 miljoner.
Bomull är tydligen den största exportvaran, men det finns mycket guld i landet.
Mantrat i min skalle just nu: Lovisa, inte glömma kameran!
Det brukar jag nämligen göra när jag åker iväg på långa resor. Blir så upptagen med att kolla att passet är med (ungefär tusen gånger innan jag ens kommit till flygplatsen) att min skatt (Nikon D60) står kvar i lägenheten, tryggt lutad mot hallpallen, så att den hälsar mig riktigt välkommen när jag kommer hem igen.
The Grand Mosque of Bobo-Dioulasso:
Hjärnan min är isblond
Den har han gjort i ett särskilt program, som jag inte kommer ihåg namnet på, som liksom skapar en mind map med prioriteringsfärger och streck och tider och lite mer streck.
Jag fick panik. Det var helt oöverskådligt. Tyckte jag. O hjälper det.
Om jag ska göra en lista tar jag fram en penna. En "manuell" penna. Och ett papper. Ett riktigt papper som trycks i Norrland så att det luktar skunk i hela skogen.
Penna och papper och så bokstäver som min hand, i kontakt med hjärnan, formulerar till en vanlig, enkel lista.
Tänk vad hjärnor är olika ändå.
Idag har jag blivit isigt blond. Det är härligt. Att sitta två timmar framför frisör M som målar och duttar och schamponerar med färgblandningar, det är fanimej det roligaste jag vet. Tork tork med hårblåsen och vips! En ny Lovisa dyker upp. Eller kanske inte helt ny. Nygammal.
- Jag ger rabatt till gamla kunder, sa frisör M efteråt.
- Kalla inte mig gammal! gastade jag, som skämt, men det förstod de nog inte på Östermalmssalongen. De såg mest förskräckta ut.
Synd, för jag kan vara fasligt skojig om man bara förstår mig.
Cruisade till Lund
Jag känner mig inte redo för resa till Burkina Faso alltså.
Inte alls.
Känns helt snurrigt allting, med vaccinationskort och passbilder för att få visum och läsa på om malaria och gula febern och packa gummistövlar eller sandaler och långklänningar som kan bli röda av sand.
Jag har bara haft full fokus på jobb, och sen resan ner till Lund i fredags.
Då plockade jag först upp lillebror J tio minuter för tidigt, sen storasyster K och så gasade vi på hela vägen ner till studentstaden.
Vi hade det riktigt mysigt i bilen, åt kexchoklad och pratade om ditten och datten. Jag satte på cruisern och rörde inte en pedal på 20 mil när vi masade oss fram i 120 km/h genom hela Småland.
Dessutom såg vi en skylt, när vi svängt av E6:an mot Lund, det stod "Lovisa på landet".
Vi kunde inte mer än att hålla med.
Vi var på landet.
Ös
I takt med Amigobandet dessutom.
Fullt ös i Lund, jobb hela dagen i morgon. Känns extremt konstigt att åka till Afrika på onsdag...
Stosur skräller i Franska öppna
I kvartsfinalen massakrerade hon världsettan Serena Williams.
Jelena Jankovic tog bara tre game i semifinalen mot...
Samantha Stosur, Australien.
Nu är hon alltså klar för final i Paris, där hon möter italienskan Francesca Schiavone.
Och Stosur är favorit. Klar favorit.
I år har hon nått sin bästa ranking någonsin, som världssjua, men har innan dess varit etta i dubbelrankingen.
Detta fina sport-PM har jag skrivit enbart till min syster M, som ju bor i det däringa landet, och kan behöva all denna information när hon pratar med sina jobbkompisar. Och så kan hon ju vara dubbelt glad, både för Söderling OCH för Stosur, alias hon som gjorde en Sörenstam.
(För alla er som inte är sportnördar, blev golfaren Annika Sörenstam inte riktigt bra förrän hon ändrade sitt träningsupplägg och blev superbiff, sen var hon bäst i världen i x antal år).
Stosur har helt enkelt gjort en Sörenstam. But maybe that won't translate so well...
Tjingeling.
Bilkö och bilresa
Hon kom fram till slut, och vi käkade bigaråer och pistagenötter och pratade om alla 90-talister som tar alla sommarjobb.
Sen pratade vi om bristen på pengar, svårigheten att komma in på utbildningar och hur dyrt det är med mat.
Efteråt tänkte jag på att om det varit för tre år sen hade jag efter detta samtal på min vackra balkong nog inte gått in och städat köket efteråt.
Inte troligt.
I morgon bär det av till Lund och kusin som doktorerar. Det ska bli himla roligt och mysigt. Jag ska köra hela vägen ner, om inte syster K kapar ratten och tar över. Lillebror får sitta i framsätet, men inte bakom ratten.
Kanske stannar vi på krönet ovanför Vättern och äter vår medhavda lunch. Där är det fruktansvärt vackert.
Road trip, oh yes.
SVT:s Korrespondenterna om VM
Det var ett VM-special och de fördjupade sig i frågorna kring hur Sydafrika faktiskt påverkas av det stora mästerskapet.
Om ni ska se något program på SVT Play, då tipsar jag om det här.
Det var matförsäljarna som blev bortkörda av Fifa för att ge plats åt McDonalds och Coca Cola. Det var ANC:s löften om bättre levnadsstandarder för de fattiga som inte slog igenom. Och hur afrikanska fotbollsspelare blivit en ny handelsvara för hela kontintenten.
Se det. Basta!
Söderling - min och hela Sveriges man
Att Söderling slog Federer.
Den nyheten gjorde att jag sov bättre i natt än på länge.
3-1 i set.
Inser ni hur stort det är?
Inser ni att Tibro-sonen krossade världsettan. Han lät sig inte sugas in i Federers stoppbollar, han servade som en gud, över 200 km/h nästan hela matchen.
När jag var tennistränare hade vi en sån mätmaskin på några träningar. Eftersom väldigt få tioåringar kan serva riktigt hårt, började alla till slut kasta och slå bollar lite hur som helst för att få höga siffror.
- Men kan inte du serva då Lovisa! skrek de i kör efter ett tag. Vi vill se hur hårt du kan slå!
När detta skedde visste jag att det var dags för armhävningar för hela gänget. För mycket kan Lovisa Bjurefors Giertta göra, men att serva hårt är inte en av de sakerna. Min strategi, när jag var som bäst, var att sätta serven så att jag kunde få igång spelet och mörda motståndaren med min kraftfulla (!) forehand.
Det var i princip det enda slag som jag var riktigt bra på. Och attackforehand också. Annars var jag mest snabb. Och en förskräckligt bra förlorare!
Ungefär såhär såg mitt sista racket ut, innan jag var tvungen att sluta på grund av tennisarm i båda armarna. Fast mitt rack hade strängar...
Mitt fina Babolat. I augusti kan jag kanske ta fram dig igen.
We're men in tight tights
Sprang iväg till Fältöversten på lunchen för att se om jag kunde hitta nya sommarskor.
Men jag gjorde inte det. Jag hittar aldrig nya skor! Det är helt hopplöst. Har haft samma converse i treår, de börjar gå sönder, plus att de är varma på sommaren.
Och ballerinaskor är det nog inte meningen att man ska ha i tre år heller, de ser ruggigt äckliga ut på insidan.
Jag ska ju iväg till ett land som har mycket röd sand. Så dit ska de nya skorna inte följa med. Men de gamla skruttiga ska nog kasseras efter regnperioden i Burkina Faso. Har jag en stark känsla av.
Köpte däremot ett par jeanstights. Alltså tights som ser ut som jeans. Så att jag kan låtsas att jag har okej byxor på mig under tunikor i sommar.
Hittade dem på Bik Bok. En affär jag inte varit inne i de senaste fem åren. Och oj vad gammal jag kände mig därinne!
Såg inte ett enda plagg som jag inte att men herre gud, VEM ska ha på sig det där, om?
Så jag köpte tights. Som den lilla tant jag har blivit. Tights är så förbaskat bekvämt, så varför byta?
Vita blixten är i toppform
O lånade henne förra sommaren när han jobbade i Sickla, han rullade nerför Hammarbybacken och kämpade sig sedan hem igen samma väg.
Vad som även hände den sommaren var att en fyllgubbe sparkade på Vita blixten och kastade en glasflaska på O. Himla taskigt.
Det resulterade i att VB:s bakhjul blev snett och att hon skramlade förfärligt mycket.
När det sen var dags för flytt till Kärrtorp i vintras, visade det sig att O hade låst VB med hennes polislås, men att nyckeln inte stod att finna.
Så i förra veckan skjutsade O och far henne till en doktor i Skarpnäck.
- Är det din lilla flicka som kör den? frågade doktorn pappa.
- Eh, ja, det är min yngsta dotter, svarade far förvånat. Är det en lillasyster-cykel, tänkte han i tysthet.
- Är hon... en STOR flicka?
- Nä, hon är ganska liten, men hennes pojkvän har använt cykeln en del.
- oj oj oj, han måste vara en stooor kille. Tung. Alldeles för stor, cykeln är helt sned.
Men nu är hon rak. Och jag svischade hem över Nypan och längtade till varma sommardagar då jag tar en sväng in till stan och äter yoghurtglass.
Cykel är sommar. Så enkelt är det.
