Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Idag har det inte blivit något bloggskrivande.

Och det kommer det antagligen inte blir två veckor framöver heller.

För nu åker jag snabbt som vinden till Australien!

Jag kommer nog inte se några koalor, men jag tänker gå på strandpromenader och dricka lokalt vin.
Jag kommer inte simma vid stora barriärrevet, men jag kommer få blicka ut över Sydney Harbour.
Och jag kommer inte skumpa i en fyrhjuling genom öknen, men jag ska åka tåg till Blue Mountains och gå på BBQ.

Strejken är avblåst, i morgon vid lunchtid är Sverige Lovisafritt i två veckor. Lyckos Sverige!

I morse när jag kom in på kontorert stod det en stor skål med Riesen och Marianne-kolor i receptionen.

Gubbgodis som Lovisa älskar.

Det är inte okej. Jag sitter och håller så hårt i mig själv för att INTE gå dit och äta upp allt, men än så länge har två av varje slunkit ner i mig.

Typiskt!

Så fort september är slut märker jag av mina gener.

Vi är några stycken i min omedelbara närhet som mår pyton när det blir mörkare utomhus. Varje höst känner vi att livet inte är vad det borde vara, i april inser vi att det var mörkret som talade.

Kanske är det just det de snackar om i Sagan om ringen? "Den svarta skuggan" kanske helt enkelt är vinterhalvåret. Inte undra på att de stackars människoliven blir sjuka.

Jaja. Eländ-il, eländ-il som jag skulle vilja säga...

Hur som haver så har jag ju sen jag jobbade 150 procent i somras gått ut varje lunchrast. För att få lite naturligt dagsljus på mig. Och det gör sådan skillnad. En dag förra veckan struntade jag i att gå ut, och jag var så trött framåt tretiden att jag inte visste vad jag hette i mellannamn.

Att jag är såhär "på" nu i höst beror mycket på storasystrarna som är väldigt "då-gör-vi-nåt-åt-saken-då"-aktiga båda två. Det behöver inte vara något stort, bara man prövar sig fram steg för steg.

Så det är vad jag gör.

Tripp tripp trapp.

Vilken helg.

I fredags såg jag Eat, Pray, Love med S. Helt ok och framförallt väldigt gott med färsk saltlakrits i biomörkret.

I lördags tog jag och mor på oss shoppingskorna, drog till Ikea och till Sickla för att inhandla presenter till oss själva och till någon som bor i Australien.

Sen promenerade jag och O till vindrickarkväll i Gamla Enskede. Jag drack ur mitt vinglas en enda gång under hela kvällen, och då låg det en 10-centare i botten. Mums!

Jag tror inte att någonting blivit särskilt mycket klarare vad det gäller framtid och sådant tjafs, men samtiden börjar bli skarp. På lördag åker jag till ett nytt land. Det pirrar i magen och mina kontrollbehov når nya höjder. Vilket betyder att jag helt ignorerar det faktum att jag ska åka iväg. Va, jag? Nä, det händer inget särskilt, tralla-la...

Jag undrar en sak:

Alla som är vuxna, på riktigt (alltså någonstans över 30, tänker jag mig), visste de exakt vad de ville göra med sina liv när de var i min ålder?

Var det så att de nöjde sig med ett visst jobb, sen kom barnen och så vips så var karriären inte det viktigaste längre? Måste det jag ska jobba med i hela mitt liv vara något jag brinner för, eller är det något som jag själv har kokat ihop? Kan man vara nöjd o glad (kexchoklad) även om man inte arbetar med att förändra världen?

Det är frågor som dessa som tagit upp min tankeverksamhet de senaste åren. Och jag kommer inte på något svar. I hjärtat och själen känns det som att jag vill göra något jag verkligen brinner för. Men det är inte det lättaste att komma på vad det skulle vara för något. Inte för mig i alla fall.

Var på fest förra veckan där jag inte kände en kotte förutom födelsedagsbarnet och folk frågade mig vad jag helst skulle vilja jobba med.

- Diktator, svarade jag.

Och det är faktiskt inget skämt. För det jag brinner för är att berätta för andra hur jag tycker att de ska sköta saker och ting.

- Det kallas chef, sa min kloka storasyster.

Nej, jag kallar det diktator. För skulle jag någon gång bli chef skulle jag inte vara en sådan som ger order och domderar, men som diktator ingår det liksom i arbetsbeskrivningen.

Vad jag helst av allt önskar är att det skulle komma fram en liten människa till mig och säga: Jag vet den perfekta sysselsättningen för dig.

Då skulle jag glatt ta den lilla människan i handen och haka på. För det känns som att alla i min ålder just nu är i någon slags livskris. Vi är inte unga längre. Folk runtomkring oss har karriärer och planer och studielån som växer. Men vi har ännu inte släppt våra rosa tonårsdrömmar. Är det så, att jag måste släppa dem? Eller är det möjligt att förverkliga sig själv även i ett Idol-samhälle?

Hm, regnet får en att tänka.

Om en dryg vecka åker jag till andra sidan jordklotet. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra där, men skoj ska det bli. Och spännande.

Hösten har kommit på riktigt nu och jag är långt ifrån den enda som blir påverkad av mörkret. Jag tror att ungefär varannan person i Sverige ställer sig frågan "Hur fanken kunde folk bosätta sig här uppe egentligen" varje dag under hösten och vintern.

Varför stannade folk inte nere i medelhavsregionerna? Jag hade mycket hellre suttit och tyckt att 15 grader är kallt än att tänka "jaha, tio grader, ja, det är ju som en normal sommarkväll. Om en månad är det 10 minus..."

Många gånger har man stött på människor som vägrar inse att feminism handlar om jämställdhet, att könsmaktsordning inte finns och att vi som skriker oss hesa för rättvisa bara ska "sluta tjata".

Läser Nour El-Refais text på Newsmill och kan inte annat än att hålla med henne. Jag är så trött på att det ska handla om andra frågor så fort man börjar prata om skillnader mellan hur könen behandlas. Som att "killarna minsann inte heller har det så lätt". Nä, men det är ju inte det vi pratar om just nu. Det kan vi prata om sen.

Lite liknande blir debatten om SD. Eller debatt och debatt, de puckon som verkar regera i kommentatorsfälten på Aftonbladet, det är dem jag menar.

"Ah, men sluta klaga på SD så himla mycket. Hur demokratiskt är det att kritisera samma parti så här mycket va?", eller "Biskopen kanske pratade om att alla är lika mycket värda, men då är väl SD också lika mycket värt", "Okej, så alla människor är lika mycket värda. Då är Hitler och Moder Theresa lika mycket värda alltså?".

När jag läser dessa kommentarer, och många med dem, blir jag så himla trött. Och börjar tycka att O:s åsikt om att alla borde läsa grundkursen i filosofi som obligatoriskt ämne på gymnasiet är en riktigt bra idé.

En ruggigt bra krönika signerad Karin Magnusson finns idag publicerad på Aftonbladet.

Hon skriver att SD:are ska sluta att böla på bloggar och andra ställen för att de blir påhoppade av familj och media på grund av sitt val till riksdagen.

Det är så bra att jag ryser i hela kroppen.

För har man röstat på ett parti vars hela partiprogram handlar om att människor som är födda i andra länder än Sverige inte har samma rättigheter som "infödda svenskar", ett parti som dessutom kommit in i riksdagen, då ska man tåla att bli ifrågasatt.

"Det är ingen som tar debatten med dem", sa folk innan valet.
"Vi ska ta debatten med Sverigedemokraterna" säger alla nu efter valet.

Sen när han man inte debatterat migrationsfrågor i Sverige? Det pratas och beslutas hela tiden i utskott och på statliga institutioner, det är bara det att man inte pratar ur det perspektiv som SD vill att man ska göra. Eller att man kommer fram till samma lösningar som SD vill att man ska komma fram till.

En sak jag reagerat oerhört starkt på i kommentarerna till den här bloggen är de som skriver om att asylsökande får så mycket pengar och chanser men att "svenskar" inte får någonting.

Typ en "vi har inga jobb i den här lilla bruksorten men han där borta har startat en pizzeria och det är ju jävligt lätt eftersom staten ger honom massa bidrag hela tiden"-mentalitet.

Att tycka synd om sig själv är varken konstruktivt eller attraktivt. Varken om man tycker synd om sig själv för att man känner sig förföljd i media eller för att man inte får massa bidrag från staten.

Eller för att man inte har tillräckligt med argument för att backa sitt beslut att man vågar stå för det inför sin familj.

Vad tycker ni?

Träffade storasyster K igår för inhandling av diverse presenter.

Sen följde jag med till hennes nya hus där det var fint och galet mycket saker.

- Jag har en hemlig låda som bara jag vet var den är, sa sexåringen till mig så fort jag kommit in i hallen.

Tvååringen bad mig att välja en sten ur en ask och erbjöd sig sen att välja en åt mig. Hon valde en grön sten men i stället för att ge mig den kastade hon den på mig och studsade iväg.

Sån är hon.

- Jag brukar kalla dem Paradisfamiljen, sa O till mig när jag kom hem med mina historier. Och det är precis så det är.

Snällhet och harmoni mitt i kaos, så har min syster och hennes man byggt sin tillvaro. Och det är underbart.