Oki doki
Jag hostade sönder mig i en av de fyra second handaffärerna här i Sumpan på lunchen. Sen köpte jag tre stickade tröjor för 300 kronor, tackade nej till ett glas vatten och kastade suktande blickar mot gymmet.
Men icke. Snart kommer snön, och då GÅR det inte ens att träna utomhus längre. Fatjiken. Äsch, vad säger jag? Snart och snart. Det är ju för fanken bara augusti Lovisa!
Ja just det. Pepp pepp pepp, inte depp depp depp. Okej?
Okej!
SJUUUUK
Jefla jefla jefla strunt att gå runt och vara sjuk så länge.
- Nej, det kommer absolut ha gått över till helgen, jag brukar bara vara sjuk tv-tre dagar, sa jag kaxigt i början av veckan.
Note to self: VAR FÖR I HELSKOTTA ALDRIG KAXIG NÄR DET KOMMER TILL DIN HÄLSA LOVISA, DET STRAFFAR SIG ALLTIIIIIIIIID!
Bitte
Helst av allt vill jag:
1. Att syster M ska komma hit igen och att vi alla syskon sitter i mitt vardagsrum och spelar poker och dricker varm choklad.
2. Att det blir kväll och vi lagar någon god mat och byter ut chokladen mot vin och pokern mot charader.
3. Att det är sommar.
I den ordningen.
Tack och varsågod.
Tjotjing
I helgen ska vi på kräftskiva och jag som inte äter kräftor ska göra lasagne. Yey. Det kommer antagligen regna och vara kallt. Ney.
Idag ska jag köpa nya anteckningsblock till skolan. Yey. De kommer antagligen vara dyra. Ney.
Men semestertillägg, vad är det för trevlig uppfinning egentligen?
Lektion
Lyssnade en snabbis på Morgonpasset i P3 idag.
Först spelades Katy Perrys "Last friday night".
Sen diskuterades det nya tv-programmet "True Talent" där deltagarnas röstförmåga och inte utseende bedöms.
Nu tyckte några av Morgonpasset-deltagarna att programmet dumförklarar folk, för utseende spelar inte ALLS så stor roll i musikindustrin som de vill få oss att tro. Nä, programledarna i P3 lyssnade nämligen på musik för musikens skull, "folk är inte så lättpåverkade att de går på utseende".
Två ord: Katy Perry.
End of todays' lesson.
Sic 2
Att ha ont i halsen kan vara bland det mest värdelösa man kan syssla med. Inte får man träna. Inte får man... ja, det var väl i princip det men att inte kunna träna innefattar ju major disturbance i mitt liv. Det kliar i kroppen och jag håller på att bli tokig. Har inte tränat sen i fredags.
GHA!
Sitta still är fruktansvärt.
Freaky scary yey
Det är så här det kommer vara i höst, vinter och vår. Han på sin sida, stirrandes in i monstertavlan från Burkina, jag med lilla Jack spejandes över Kärrtorps IP, en ek och ett grönt hus där en snart före detta kollega har visat sig bo.
Kan blir en fin tid, trots fattigdomen och den antagna kreativa ångesten. Idag på personalmötet berättade man om förändringarna på kontoret och då sas det, och jag citerar nu:
"And Lovisa is going to leave us to become a script writer, so she's going to Holywood to be famous. We wish you good luck!"
Yeah, I känner the press. Freaky scary.
[Sic]
On the plus side så smakar Zyx citron jäkligt gott och ska tydligen göra mig frisk. Alltid något.
En annan bra sak med att ligga nerbäddad och snurrig i två dagar är att jag inte kan göra av med några pengar. Och att O tar hand om mig på en förträffligt sätt. Men när han drog på sig skorna och stack ut och joggade i går blev jag NÄSTAN förbannad. Tre dagar utan träning gör mig rastlös och lättirriterad.
Bra för alla att veta, tänkte jag.
Nu: Fantisera om att rulla ihop mig på heltäckningsmattan och tuppa av.
Yo stinkä
Men nu är det tyvärr någon som gått till Hemköp och köpt en inplastad macka som de sitter och äter bakom mig och FY FAN VAD DET STINKER!
Slut på meddelande.
Glad morgon
Vaknade. Yogade. Åt världsagod frukost. Klappade sönder O:s raspiga kinder. Joggade till tuben.
Idag har jag på mig samma randiga och färgglada klänning som under förra veckans syskonmiddag. Kanske passar bra eftersom jag ska träffa mina andra "syskon" idag. Jag känner mig faktiskt fredagspirrig på riktigt. Gjorde det redan under dandasana i morse.
Det KAN inte bli en dålig dag när man vaknar med tokrufs på huvudet eftersom man somnade med blött hår för meditationen gjorde en dödstrött.
Och det bli fanimej sushi till lunch. Woopie!
Planos
I dag har det varit 25 grader och sol.
Tack för absolut ingenting DN/SMHI.
O ska bort ikväll och jag ska jogga och göra höftöppnaryoga. Skojigt värre alltså.
Jaha. Nähä. Det var typ bara det.
Väderprognosen=dum
Kvällen=ensam
I morgon=fredag=någon slags ölfest utomhus på Söder
Tjo the-frick-ho!
Gårdagens poängskörd
Susade hem från jobbet till en lägenhet som O tagit så väl hand om att jag blev lite gråtfärdig. Slängde snabbt som satan ihop en kladdkakesmet samtidigt som jag bäddade om sängen (man ska VIKA in kanterna på täcket, inte släta ut det över sängkanten som något slags... överkast!) och när jag skulle smöra formen och fylla den med kokosflingor i stället för brödsmulor (tipstips) märkte jag att det inte fanns någon form att smöra.
Var kan den ha tagit vägen?
Fick i stället slänga mig in i Fjun och raca (enligt hastighetsbegränsningarna såklart) till Enskedefältet och låna syrrans form.
- Du vet väl att du ska använda en plastspade och inte metall när det är teflon? frågade hon vänligt samtidigt som jag sprang tillbaka till bilen för att hinna hem till gästerna.
Och vilka gäster sen då!
T och O får tusen poäng i betyg, O som hade lagat all mat och skötte köksruljansen fenomenalt får också tusen tummar upp och jag som faktiskt är på jobbet trots att jag gick och la mig klockan halv två får också några tummar.
Men så åker O på några ännu fler poäng eftersom han gick upp i morse och gjorde frukost åt mig. Så han vann nog till slut den inhemska ligan. Grattis O!
Tjipp
Fasiken vad jag blir på bra humör när det bränner till och blir stressigt. Har redan dragit fem skämt och känner mig lite fredagspirrig.
TROTS ATT DET ÄR ONSDAG!
Mjäkiga fantasier
När jag var på pendeltåget på väg hem i går satt jag mitt emot en tjej i min egen ålder som jag störde mig något så djävulskt på.
Hon var ganska kort, hade mörkrött hår och glasögon med guldbågar á la 80-tal som varit så inne under alldeles för många år. Huden var ganska vit och hon hade på sig en grön långkjol med någon slags kavaj till. Hela hon såg liksom mjäkig ut. Men det var inte utseendet jag störde mig på. Utan det hon sa.
För en av hennes äldre kollegor kom och satte sig bredvid mig och därför var de tvugna att småprata hela vägen till T-centralen. Kollegan var en pigg kvinna med kortklippt grått hår och små kristallblå ögon, hon kom hela tiden på nya samtalsämnen.
Och mjäkflickan svarade i enbart klichéer.
- Jag skulle så gärna vilja börja cykla till jobbet, sa kristalldamen.
- Ja, det är ju verkligen bra vardagsmotion, svarade mjäko.
- Jag håller på att leta resor för att åka till något spännande ställe i höst.
- Det är ju så skönt att komma iväg lite under de mörka månaderna.
- Min man har gått på matlagningskurs och han lagar verkligen härlig mat nu för tiden.
- Hoppas att vädret håller i sig ikväll då, det är ju skönt med lite sol.
Alltså. Hon var den sortens människa som pratar högre så fort hon tilltalar någon som är tio år äldre. Hon var den sortens människa som man SÅG låtsades, låtsades, låtsades. Samtidigt som hon log sitt tillgjorda, mjäkiga, bleka leende.
Så jag satt och fantiserade om hur hon reagerade på extrema mängder alkohol.
Och det, mina damer och herrar, var ingen vacker syn.
O hatade i går
Hur jag ska göra O arg på gränsen till förbannad.
Jag ska tvinga honom att köra intervallträning.
Lätt som en plätt.
Bror och jag bestämde att vi skulle prova ett nytt upplägg som jag hittat på en träningsblogg i går. Det såg ut ungefär såhär:
1. Joggning 1 min
2. Vila 30 sek
3. Armhävning 30 sek
4. Vila 30 sek
5. Maxa 30 sek
6. Vila 30 sek
7. Plankan 30 sek
8. Upphopp med knäböj 30 sek
9. Vila 30 sek
10. Maxa 30 sek
Och sen gör man hela passet igen, fast omvänd ordning.
Inte exakt så, men på ett ungefär. Det var riktigt, riktigt vidrigt. Så jäkla underbart. Blodsmak i munnen, äntligen! Men O tog inte det hela lika bra. Han svor som en borstbindare och sjöman upphöjt i hundratusen och började kasta stenar på utegymmet. I 20 minuter förhörde han mig och lillebror om man VERKLIGEN BEHÖVDE GÖRA SÅN HÄR IDIOTISK JÄVLA SKITTRÄNING!
Jag tycker ju liksom att blodsmaken i munnen och illamåendet talar för sig självt, men O tyckte tydligen inte det... Likt den logiska djävul han är försökte han sätta dit mina förklaringar för att komma fram till att man var DUM I HUVUDET OM MAN TRÄNADE SÅNA HÄR JÄVLA SKITGREJER, JAG HATAR DEM!!!!
Min supersmoothie, popcorn och Montalbano fick till slut tyst på honom. Själv älskade jag gårdagens träning och ser fram emot att bli riktigt jäkla slutkörd i helgen igen. Tjohej!
Tänkte lite
Så det så.
Jajaja
Nästa vecka börjar min yogakurs igen. I höst och vinter ska jag gå mysore. Har ju gjort yoga ungefär 70-80 procent av alla dagar under sommaren, men egentligen märker man ju inte om man har utvecklats förrän det kommer en liten lärare och puttar på en och så vips åker huvudet ner i marken utan problem. Jamen ni vet.
Det kommer bli en helt ny sorts höst i år. Jag ska plugga (gah), yoga och vara allmänt...ny.
Tjirp tjirp.
Hej då-middag
En hej då-middag är aldrig rolig.
Aldrig aldrig.
Storasyster M hade lagat lasagne och blåbärspaj, storasyster K:s vackra hus luktade gudomligt när vi kraschlandade där efter jobbet. När det var dags för efterrätt var M försvunnen. Sjuåriga A och minstingen E satt snällt (jorå) på sina stolar och väntade på att bli serverade.
- Men mamma jag vill ha blåbärspaj nu faktiskt, sa A.
- Vi väntar på Maria, sa K.
- BlåbärsPAJ NU! sa E.
- Vi får vänta lite, sa vi allihopa.
- MEN....PAJ! sa E, ställde sig upp och gick.
Efter ett tag hör man utifrån tomten:
- M!!!!KOM HIT NUUU, ALLA VÄNTAR PÅ DIG JU! VI VILL HA PAJ NU NU NU, KOM HIIIIIIIT, VI VÄNTAR!!!!
Ja, så kan man också göra om man inte har något tålamod.
Ikväll åker M iväg igen. Tio dagar är fan ingenting, en fis i rymden, när man saknar någon varje dag. Fi fanken.
Syskonmiddagssuccén
Efter att vi var mätta åkte jag hem och svidade om (til högklackat och kort klänning gubevars), sen cyklade jag till Enskede och plockade upp alla tre syskon och så åkte vi till Wagamama för syskonmiddag. Wagamama blev Orangeriet (gammal crowd) och promenad till Movitz (tonårig crowd).
Kvällen var enormt lyckad av tre anledningar.
1. Jag har världens bästa syskon
2. Maten var så god att alla fyra höll käft i 20 minuter, vilket i princip ALDRIG har hänt förut
3. Jag klarade av att gå långa sträckor i högklackat utan att vara som en 90-årig krympling i knän och rygg dagen efter
Ja, där har ni det. Framgångarnas dag.
Sharpnude
När O låg och tog igen sig tre timmar i går passade jag på att fixa balkonglådorna, tvätta fönster och försöka skapa allmän ordning. Sen gick vi och spanade på Skarpnäck för att se om vi kunde tänka oss att bo där, men O blev illamående av allt rött.
Till slut hamnade vi i Bagis i stället och O kunde slappna av, hans kärlek till förorten där alla slagskämpar kom ifrån är stark och ihållande.
- Undrar hur man blir av att växa upp i Bagis nu för tiden, sa jag.
- Jag tror man blir kärleksfull och alldeles underbar och väldigt multikulturell, sa O.
Jahapp. Våra barn kommer alltså kunna spela djembe, jojka och dansa hambo innan de kan gå. Skoj.
Samtal med BB
Funderar, läser och tänker mycket på ayurveda idag. Såklart. Just nu är jag totalt hooked på det faktum att min tunga har en typiskt vataform och en typisk pittafärg. Att den inte har någon beläggning och att jag alltså inte har några slaggprodukter i kroppen. Att strecket i mitten, som är ryggraden, inte verkar ha funnits så länge. Att det djupare jacket längst fram på tungan tyder på att jag har en oförlöst sorg i hjärtat.
Ja, lite sådant tjafs.
En oförlöst sorg. Men hur fanken förlöser jag den då? Ska jag ringa BB och fråga?
- Ehm, hej jag heter Lovisa och jag har en fråga angående förlossningar.
- Jaha, fråga på då (fast kommer de verkligen säga så, inte ska man väl ringa BB och fråga massa grejer?).
- Jo, det är så att min ayurvedadoktor sa att jag har en oförlöst sorg i hjärtat, hur ska jag göra med den tycker du?
- En vad?
- O-F-Ö-R-L-Ö-S-T S-O-R-G. I hjärtat ska det vara. Jag undrar, föder man fram den i naveln eller munnen då? Eller tar den sig helt enkelt ut genom huden, som någon slags ånga? Och hur sätter man i gång värkarna på en sorg?
- Jag tror att du får ta och ringa någon ann...
- Ja och så undrar jag också vad jag ska göra med sorgen när den är förlöst, när jag liksom fått fram den? Ska man gulla och pyssla om den, eller är det mer en firm hand som behövs, så att den inte växer sig stor?
- Jag vet inte...
- För det kanske är tvärtemot som med bebisar, att en sorg blir större är dumt, så därför ska man få den att krympa? Tvätta den i 120 grader kanske? Eller blir sorgen till glädje om man sköter om den ordentligt? vad gör man med glädjen? Lägger den i plånboken? Sätter in den på banken och hoppas på hög avkastning? Ett litet uttag av småglädje varje månad?
- *Klick*.
Ja, så går jag runt och tänker. Får väldigt mycket gjort på jobbet också, ifall någon undrar...
Upp upp upp
Ner som en pannkaka och sen upp som en upplyst människosol.
Blev lite gladare av att gå och träna, och efter ayurvedakonsultationen var plötsligt alla mörka moln borta. Både från himmelen och hjärnan.
Jag är, precis som jag ju kommit fram till enligt alla test på nätet, en exakt blandning av vata och pitta. Det kan vara superbra att vara en sådan om man är i balans, för vata kommer med massor av nya idéer och är kreativ, och pitta är målinriktad och fokuserad och driver igenom planerna.
Men om jag är i obaland blir det väldigt tärande. Om vatan är i obalans blir man orolig, nervös och rädd, och pittan vill inte visa sig svag och fortsätter att köra på, maniskt.
Jag vet att många fnyser åt sådant här, men jag kände personligen att precis allt stämde. Precis precis allt. Och jag har fått massor av nya sätt att tänka som jag tror kommer hjälpa mig. Även småtips som att jag ska duscha innan frukost i stället för efter, duschandet gör nämligen att matsmältningen avstannar. Jag ska dricka varmt vatten fyra gånger om dagen, det värmer och lugnar min kropp. Jag ska göra egen mandelmjölk med kardemumma eller kanel. Eller ghee.
Jag ska ligga kvar i sängen en minut innan jag kliver upp på morgonen och tänka på mig själv och på allt jag är tacksam för och allt som är bra med mitt liv.
Just det sistnämnda provade jag i morse. Jag somnade såklart om. Men det var det värt. För jag kände mig lugnare och mer harmonisk än vad jag brukar göra. Annars rusar jag bara upp och ställer mig på yogamattan, nu var jag redan fokuserad när fotsulorna träffade Gusten för första gången.
Tjohej. Nu vill jag lära mig precis allt om ayurveda. (Det är typiskt pitta). Antaligen kommer jag i första fasen vara fruktansvärt jobbig att umgås med, eftersom jag har en benägenhet att vilja sprida mina kunskaper. Men efter ett tag tror jag faktiskt att jag kan bli en lugnare och gladare Lovisa.
Det vill jag. Det känns bra att ta tag i mig själv, att göra något åt saken. Vamos!
Upp lite
Jag undrar om de senaste veckornas beigehet i sinnet helt enkelt beror på att jag inte får vara utomhus hela dagarna, så som jag vill och behöver?
Vill bara springa ut och... stanna där.
Jaja.
I kväll är det dags för min ayurvediska konsultation. Fanken va jag är nervis nu, vet inte för vad riktigt, men... jaja. Det blir nog bra.
Det blir bra.
Nog.
Nope
Jag ska vara nöjd.
Jag ska skatta mig lycklig.
Jag ska orka.
Jag ska kämpa.
Jag ska jobba hårt.
Jag ska inte vara Lovisa.
Pico
Det är ett uttalande jag kommer få äta upp dock, när hjärtat säger ifrån vid 4x5...
Kröppän
Det var förfärligt jobbigt att träna idag. Låren kändes som deg, när jag gjorde sumoknäböj trodde jag att jag skulle falla ihop. Konstigt, jag borde ju vara pigg och go eftersom O tvingade mig att somna om i stället för att göra yoga i morse. Men av någon anledning är jag tröttare idag när jag sovit 1,5 timme längre än i går.
Min kropp vill inte ha sömn. Det gör den seg.
Min kropp vill inte ha vila. Det gör den lat.
Min kropp vill inte ha lugn. Det gör den uttråkad.
Ja, den lilla kroppen har sagt sitt.
Nu är det dags att jag gör mitt.
Freak 1
Då kommer en kille fram till oss. Han är lång, har flikar och mörkt lockigt hår.
- Fa-an vad ni står stilla! säger han.
Det tyckte jag var bland det roligaste sättet att starta en konversation på som jag någonsin hade hört. Så jag skrattar lite.
- Varför står ni bara här? fortsätter han.
- Vi är gatuartister och övar på att inte röra oss så att vi får mer pengar av turisterna, sa jag.
- Nääääääääää, du är verkligen inte gatuartist, säger han. Men jag känner en kille som har alla sina saker i en ICA-kasse. Allt som är viktigt. Handduk, badkläder, simglasögon, nycklar... Ja, den står där borta, och så pekar han på en gammal ICA-kasse.
Vi tre blir lite förvånade och vet inte vad vi ska säga riktigt förutom jaha och det låter ju praktiskt.
- Alltså jag älskar den här tjejen, säger killen plötsligt och pekar på S. Hon tror att jag limmar på er allihop bara för att jag kom hit och snackade med er.
- Det tror jag verkligen inte, säger S.
- Jag är alldeles för ung för er i alla fall, fortsätter ICA-kassemannen. Jag är bara 23.
- Jaha, säger vi och börjar stampa lite för nu har tonen i killens röst blivit en helt annan.
- Men gud säg hur gamla ni är då, går han på. Jag känner mig helt blottad här, helt naken, som om jag skurit upp och visat er min insida. Hur gamla ÄR NI????
- Vi är 25, säger jag.
- Jaha... märkte ni hur himla tryckt stämning det blev nu? Det är liksom...skitjobbig stämning.
- Ja...svarar vi.
- Sånt tycker jag är så himla kul.
- Vad bra att någon tycker det i alla fall, säger vi.
- Men det är lugnt tjejer, jag ska bara stanna i 30 sekunder till. Räkna med mig. 1, 2, 3, 4... man får inte prata samtidigt, tyst med er. 7, 8, 9, nej inte prata sa jag, ni förstör.
- Det här var de längsta 30 sekunderna någonsin, säger jag.
- Ja, visst är de?! svarar ICA-kassen. 15, 16, 17, snart är det över, inte långt kvar nu.
Så räknar han till slut klart och går sin väg.
Det var ett av de freaks som var på Trädgården i fredags.
Woo
Ska berätta sagan om Ica-mannen och dj-paret lite senare.
I lördags kom äntligen syster M. Vi tvingade henne att vara vaken till klockan ett trots att hon rest i 33 timmar. Sådana är vi. Kärleksfulla fast tvärt om.
Lite citat från helgen:
Lilla E: Vilka fina örhängen du har Lovisa. Faktiskt.
Lovisa: Tack så mycket, dem har jag fått av min bästa vän.
Lilla E: Jag har också en bästa vän. Han är alltid elak mot mig.
Jag på nätet
För några helger sen var jag, M och S på Sjöfartshotellet. Anledning: Vi hade aldrig varit där.
Det gick omkring en tjej och fotade för Nöjesguiden, hon frågade om hon fick ta ett kort på oss, vi sa nej tack.
Och så ser jag att jag ändå slunkit med på en bild ändå! Ville ju inte inte inte. Hur gör man för att få en bild på sig borttagen från internet utan att verka som en dryg dumbom?
Lite på igen
Vi var alltså fyra stycken som åt fredagsfika idag.
Nej, correction, vi var två som åt, de andra två satt bara och såg på. Jag pressade ner min bit chokladtårta. Jag som inte ens gillar tårta. Men vad gör man inte för laget...
Det är så dött här så klockarna inte bara stannar, de går baklänges, skaffar barn och CSN-lån.
Snart tänker jag gå hem. Måla naglarna, sätta på mig ett par knallblå shorts och låtsas som att jag inte kommer bli för kall så fort solen försvinner.
O får mig alltid på bättre humör. Han är en liten jäkel den där jäkeln. Man vill bara klappa på honom och säga snälla saker. Vi kommer tyvärr inte ses förrän i morgon bitti, för han ska ut och svira.
Därför får jag äta vad jag vill till middag ikväll.
Jag vill äta yogurth med proteinpulver och müsli, ägg och en varm macka. Kanske avsluta med en eller elva nektariner. Hurra för det!
-
Var på vippen att skriva ett hurtigt inlägg om olika ställen jag och S kanske går till i kväll, men när jag började researcha lite märkte jag att... det faktiskt inte finns några bra ställen i stan.
Fasiken också.
+
Ingen märker när jag bara sitter, blundar, andas lätt, för jag är ensam på min avdelning och höga skåp döljer mig för resten av kontoret.
Bort bort till skogen.
Bara plus
För att cava och rosé passar så bra när man har utsikt över stadshuset.
För att L, T och de två O:na är de bästa människorna som går på denna jord.
Därför var gårkvällen fenomenal.
Gymnasium och dylika skolor
Himlen ÄR oskyldigt blå och trots att min fyndklocka från Tradera (enkom 40 kr) inte riktigt går som den ska känns det som att det blir en fin torsdag eftersom den skall tillbringas med L och T.
Lite som back in the days, när vi gick i gymnasiet och ofta nynnade på just låten "Back in the days".
Det gjorde jag även idag i lunchrummet, men av någon anledning var det ingen som nynnade med.
Kanske är de för gamla för att veta vad fanken jag går och sjunger på?
"Första gången en tjej vi-vi-vi-sa brösten..." and so forth. "Fejkade mitt målbrott det var back in the days".
Jag undrar ibland vad vi gjorde i gymnasiet egentligen. Mellan att sitta på marken (för vi var esteeeter) på basketplanen, äta bullar påå Fix och Thelins och slumra till i Kronobergsparken måste vi ju haft en och annan lektion. Väl?
Jag kommer ihåg när vi alla var överens om att när den och den hostar två gånger och den och den svarar med två hostningar så ska B hoppa upp på bordet och dansa och vi andra klappa takten. På en mattelektion.
För vi var esteeeter!
Eller när bildläraren sa (på svengelska) att: Anledningen till att gitarren är ett så populärt instrument är... att den har formen av en kvinna.
Och att jag höll på att hamna i bråk med ett gäng killar som var cirka tre meter långa för att de trängde sig i matsalskön och långa J fick rädda mig lite @jagharenlitenhundspersonlighet...
Funderar, dagdrömmer och hittar på mycket om skolor just nu, antagligen för att jag snart börjar i en. Det är inte helt lätt när man är uppväxt i ett hem där pappa ropade "Gud vad jag är glad att jag slipper gå i skolan" varje gång man suckade över läxorna.
Läxor ja...fi fanken!
Om min panik
Och jag kände igen mig. Jag kan inte riktigt andas när jag går in i vår garderob till exempel. Jag klarar inte av att titta upp på hyllorna som dignar under osorterade kläder, stuvbitar och skräp. I stället rafsar jag snabbt åt mig en klänning och rusar ut. Och så agerar jag i samtliga våra rum.
Jag kan inte andas och inte slappna av, min hjärna registrerar precis allt som måste fixas. Helst för ett år sen. Allt som inte är bra, inte ser fint ut, som kan bli smartare, snyggare, mer perfekt.
Min hjärna stänger inte av. Den går på högvarv, runt runt runt. Sortera kläderna i klädkammaren städa städskåpet rensa badrummet fixa skafferiet häng upp tavlor ordna alla papper från högstadiet måla över hålen i väggen så att rätt tavlor kan sättas upp på rätt plats knipsa av de vissna bladen på pelargonerna damma under pianot släng alla gamla magasin under soffbordet rätta till den gigantiska vardagsrumsmattan under den tunga soffan så att den ligger i rät vinkel skrubba skåpsluckorna tapetsera om byrån i sovrummet köp och borra upp en hylla i köket se för fanken till så att det finns två arbetsplatser i arbetsrummet aaaaaa arbetsrummet (allmän paniktjut) släng gamla handdukar som vi ändå inte använder rensa ur alla garderober i hallen så att vi vet vad som finns i dem släng skor som inte används längre... och. Så. Vidare. I alla evighet, amen.
I går, när vi hade joggat till Söderbysjön, joggat tillbaka, stretchat och duschat fick jag totalpanik på kaoset i vårt hem (som jag mest tror finns i min hjärna). Jag ville bara riva ner allt på golvet, hämta jordens största grävskopa och be done with it. Tomt tomt tomt börja om fråna början med rena väggar och dammfria golvlister.
Då är O så bra. Han förstår att mitt behov av att ta alla tusen kliv exakt samtidigt, kan lugnas av att ta två små steg just nu. Så vi sorterade delar av klädkammaren. Samtidigt som vi tittade på den superba BBC-serien Wallander på TV4. Och drack ett miniglas rödvin och åt mörk choklad och yogurth med vaniljproteinpulver och blåbärsmüsli.
Vips kände jag mig lugnare. Lite mer ro i kroppen. Inte harmonisk direkt, men mer centrerad. Vid tiotiden var jag i för sig så trött att jag höll på att gå under eftersom jag går upp supertidigt för att hinna göra yoga, men jag var lugnare i magen och själen då än när jag halvkutade hem från jobbet för att HINNA GÖRA ALLT!
Jag behöver verkligen lära mig det. Att inte hetsa upp mig, inte stressa sönder mig själv. Då går man ju i tusen bitar till slut, och så blir det O:s uppgift att pussla ihop dem igen. Inte så snällt. Det ska bli mitt höstlöfte, att inte låta paniken ta över mig.
Aj fasiken vad svårt!
Jag och mina tankar om Maggio
En obehaglig grej som har hänt under den här sommaren är att allt fler människor säger att jag är lik Veronica Maggio.
Nu ska jag inte tala illa om henne. Jag känner inte henne. Jag är inte störtförtjust i hennes musik, men hon är säkert en go person och allt det där.
Men jag vill inte vara lik henne. Jag vill inte se ut som en lite skitnödig Maggio-kopia.
- Men hon är ju jättesnygg, säger människorna som ser min trumpna min för att trösta.
Som om det skulle hjälpa.
Vilket det ju kanske gör. Såklart. Kul att folk tycker man är snygg. Men jag skulle hellre vilja att en väns väns vän säger: Vad snygg du är! I stället för: Vad du är lik Veronica Maggio.
Asch, man får väl inte vara kräsen när man får komplimanger heller. Men det är ju lite indirekt som att ge Maggio en komplimang, men berätta det för mig.
Jag har hävdat med bestämdhet att jag INTE är lik henne alls. Men jag fick smäll på fingrarna när jag och mor var på Adidas-affären vid Sveavägen juni. Jag var lite tidig och gick runt och drömde om att ha miljontals kronor (som Maggio kanske...) när en man smög fram till mig. Han var ganska liten och rund och sa ursäkta ursäkta ursäkta väldigt tyst.
- Ja? sa jag.
- Ja ursäkta, men...
- Ja?
- Är inte du hon Veronica Magio, som sjunger?
- Nej, svarade jag lite förvånat. Tyvärr...
Varför jag nu sa tyvärr hade antagligen att göra med det faktum att jag önskade att jag hade sådär långa smala ben som ser skitsnygga ut i korta turkosa shorts just inne i den färgglada klädesbutiken. Men annars vet jag inte.
Bildbevis! säger ni. Okej då, säger jag surt... Men det är en GAMMAL bild av mig...jue...
Croneman och syster K
Inbillningar
Jag gick till ett gym, som jag inte sett förut, som låg mellan Boffan och Medis, i trappan där Willy´s låg förut. Det var fräscha lokaler, men väldigt konstiga maskiner. De var superbromsade. Det blev inte lika ryckigt som vanligt, men jag undrar om man tränade något alls? Jag försökte förklara det för O med att det kändes som att gymma i havregryn. Har ingen träningsvärk alls idag, vilket jag borde ha, så jag undrar jag...
Det som var roligt var att tjejerna där var väldigt tuffa och sportiga. Inte akrylnaglar och rosa toppar som i Hammarbyhöjden och inte jeans (?!) eller kjol (???) som i Sumpan. Det här var idrottsmän och det gjorde mig peppad. En tjej hade rött, kortklippt hår, svarta korta cykelbyxor och ett svar löst linne som det stod GT/76 Handboll på.
Jag vet inte vad det stod för. Som tidningsnörd tänkte jag ju genast på Göteborgstidningen. Tjejen var i min ålder och alltså inte född 76. Och hon såg mer ut som en brottare än handbollsspelare. Fast de båda kroppstyperna är ju rätt lika. Men instinktivt gillade jag henne, antagligen bara för att det stod handboll på hennes tröja.
Hur ytlig är jag då? När jag känner gemenskap med en totalt okänd brud på gymmet för att hon KANSKE har hållt på med samma idrott som jag? Eller räknas det mer som inbillning än ytlighet?
En liten tanke
Kanske för att inte särskilt mycket roligt händer i Sumpan?
Kanske för att det inte finns mycket att betrakta förutom Blåkulla i fjärran och tvärbanans utbyggnad nedanför fönstret?
Kanske för att jag har blivit tråkig, fyrkantig och ordfattig på sistone?
Ja, vad tror ni sjävla?
Fjädertröst
Hur som haver, i våras återupplivade jag det rosa fjäderörhänget och har upptäckt att jag blir riktigt glad av att få sätta på mig det. Ungefär som att jag tar fram ett koppel och visslar på hundrackarn som med sina små tassar skuttar mot mig och följer efter mig hela dagen. Så känns det här örhänget. Som att min syster sitter på en liten gunga i min örsnibb, ibland visslar hon till och med fulfina melodier rakt in i örat på mig. Eller berättar fantastiska historier, som hon kunde göra när jag hade svårt att sova.
Hon fattas mig. Oss. Då är en rosa fjäder en klen tröst.
Semesterångest
Semester. Det är grejer det. Men det är fan vad svårt det är att slappna av.
Västkusten, som brukar vara sämstkusten eftersom det alltid bara regnar, bjöd på helt ok väder som gjorde att vi kunde bada nästan varje dag. Såg bara två brännmaneter, det får man se som ett plus!
O lekte med systerdotter M, jag med, hon tyckte nog vi var väldigt tokiga när vi hittade på historier och ljög lite. Som om hon inte var van vid att man retades... väldigt konstigt för mig som är uppväxt i en familj när man som barn ständigt blev ilurad grejer och har "man måste få retas" som levnadsregel. Men det var mysigt att fantisera ihop plattgubben som bodde under plankorna på nedre balkongen och som killade en på fötterna när man käkade middag för att han ville ha uppmärksamhet.
Åkte även supersnabb båt uppe i Hamburgsund, där såg det helt annorlunda ut än i Henån. Inte ett träd på öarna. Jo, kanske någon liten förvriden björk, som i fjällen.
När vi bilade tillbaka till Stockholm gjorde vi det fatala misstaget att äta på McDonalds. Jag höll på att somna bakom ratten efter 20 minuter. När jag sa till O att vi nog behövde stanna svarade han inte. För han HADE somnat.
Våra kroppar tål inte skräpmat helt enkelt, så är det.
Sen har vi varit på Aspö i åtta dagar, övat på att inte göra någontin. Det lärde vi oss lagom till att semestern var slut. Som det nog alltid brukar vara.
I går började jag känna det där höstpirret. Precis samma som jag kopplar ihop med skolstarten. Hur ska det bli? Vad kommer hända? Hur kommer klasskompisarna se ut?
Min ångest för pengar går upp och ner just nu, hur fanken ska vi klara oss på CSN? Det är som att pirret nästan genast blir till kramp i magen, pengakramp. Jag hatar pengar. Jag hatar att tänka på pengar. Jag hatar att göra av med dem och jag hatar att behöva hantera dem i över huvud taget. När O ska betala räkningarna får jag ångest bara för att det ska göras, fast jag slipper vara med om själva händelsen.
Inte helt sunt kanske.
Som ni ser, att jag ser fram emot hösten blir genast till tankar kring hur jag ska klara av att inte ha några pengar. Utan valuta vore samhället bättre, tro jag det!
