Rykten och skitsnack
Jag har dödat Moltas. Nästan. Det låter sorgligt och makabert och är helt sant. Åkte till Australien och glömde bort att han fanns. Jag glömde helt bort att tänka på hur han mådde när jag tog tag i mina dagliga sysslor på jobbet. Då och då kastade jag ett stressat och skuldfyllt öga på honom, men sen gick jag vidare för att göra viktigare grejer.
Ska nog försöka återuppliva honom idag.
Har tänkt mycket på skitsnack den här veckan. På skitsnack och ryktesspridning och på hur svårt det är att värja sig mot. För den som sprider ut skräpet har alltid något att gömma sig bakom, framförallt är det nästan omöjligt att ta reda på vem/vilka det var som började. Man kan nysta och nysta och nysta utan att komma fram till stumpen på garnet.
Jag är nästintill allergisk mot skitsnack sen min högstadietid då mina två bästa kompisar bestämde sig för att börja frysa ut mig. De gick så tillväga att de sa till alla våra vänner, ja alla i skolan, att jag sagt elaka och taskiga saker om alla. Visste du att Lovisa har sagt att hon tycker att du är tjock? Visste du att Lovisa har sagt att du är askorkad? Visste du att Lovisa snackar skit om dig?
Det visste folk först inte, men sen fick de veta det. Och på flera månader var det ingen som vågade konfrontera mig med detta. Ingen frågade om jag verkligen sagt allt det där om dem. Vilket jag ju inte hade. När jag sen fick reda på vad som hade hänt var det för sent att stoppa det. Ingen var intresserad av sanningen längre, det var mycket roligare att tro att jag blivit spritt språngande tokig och inte VILLE ha några vänner för att jag tyckte att alla var dumma i huvudet.
Detta har gjort att jag blir fullkomligt rasande så fort någon börjar snacka skit och sprida rykten, oavsett om det är om mig, mina vänner eller kollegor. Jag tål det inte. För det är ett vapen som det inte finns något skydd mot. Eller något sätt att gå till motattack. Det är helt enkelt så lågt man kan gå.
Ibland kanske ryktesspridarna inte förstår vilken skada de gör, hur mycket de förstör. Men jag tror tyvärr att de oftast är fullt medvetna om vad de sysslar med. Och det gör det hela tusen gånger värre.
Ska nog försöka återuppliva honom idag.
Har tänkt mycket på skitsnack den här veckan. På skitsnack och ryktesspridning och på hur svårt det är att värja sig mot. För den som sprider ut skräpet har alltid något att gömma sig bakom, framförallt är det nästan omöjligt att ta reda på vem/vilka det var som började. Man kan nysta och nysta och nysta utan att komma fram till stumpen på garnet.
Jag är nästintill allergisk mot skitsnack sen min högstadietid då mina två bästa kompisar bestämde sig för att börja frysa ut mig. De gick så tillväga att de sa till alla våra vänner, ja alla i skolan, att jag sagt elaka och taskiga saker om alla. Visste du att Lovisa har sagt att hon tycker att du är tjock? Visste du att Lovisa har sagt att du är askorkad? Visste du att Lovisa snackar skit om dig?
Det visste folk först inte, men sen fick de veta det. Och på flera månader var det ingen som vågade konfrontera mig med detta. Ingen frågade om jag verkligen sagt allt det där om dem. Vilket jag ju inte hade. När jag sen fick reda på vad som hade hänt var det för sent att stoppa det. Ingen var intresserad av sanningen längre, det var mycket roligare att tro att jag blivit spritt språngande tokig och inte VILLE ha några vänner för att jag tyckte att alla var dumma i huvudet.
Detta har gjort att jag blir fullkomligt rasande så fort någon börjar snacka skit och sprida rykten, oavsett om det är om mig, mina vänner eller kollegor. Jag tål det inte. För det är ett vapen som det inte finns något skydd mot. Eller något sätt att gå till motattack. Det är helt enkelt så lågt man kan gå.
Ibland kanske ryktesspridarna inte förstår vilken skada de gör, hur mycket de förstör. Men jag tror tyvärr att de oftast är fullt medvetna om vad de sysslar med. Och det gör det hela tusen gånger värre.
Kommentarer
Trackback
