Freidaug peå Gåotlaund
Årets föreställning på Romateatern måste vara den bästa på många år. Det var så mycket som satt som en smäck att de skulle kunna starta en mössaffär runt hörnet, ungefär där kohagen nu är belägen.
Jag, S och L kom till Gotland någon gång mitt under fredagen. Vi körde långt ut i tjottahejti där vi skulle bo, i en gammal tjänarbostad på en bondgård. Det lutkade verkligen sommar, kom vi överens om, nämligen ladugård. Efter snabbt ihopslängs lunch gick vi en nästan två timmar lång promenad runt ängar och i skog och på en landsväg där det körde förbi tre bilar under en timme. Tänk vad typiskt om man råkade bli överkörd just där, liksom.
Efter dusch och middag vinkade vi adjö till kibbarna och körde mot Roma på små slingrande vägar. Eller, i och för sig var alla vägar på Gotland små och slingrande, så det kanske var en miljöbeskrivning ni hade klarat er utan? Hur som.
L noterade väldigt klarsynt att vi tre nog hade helt olika syn på hur kvällen skulle bli, detta baserade hon enbart på våra skoval. L själv hade stövlar, S hade Jesussandaler och jag hade mina silvriga adidas-blixt-gympadojjor.
Först var det varmt som satan och då hade S valt rätt, i slutet av föreställningen regnade det lite, så då låg jag bra till. Efter pjäsens slut, tre inklappningar samt skrytande om Olle för SvD-reporter var regnet som en vägg och L gick segrande ur skostriden. Den här gången...
Att köra på blecksvarta vägar utan kartbok eller telefon-gps:er på grund av stormen när det dessutom är dimma, var inte särskilt skoj eller lätt. Jag körde på en igelkott. Alla skrek. Det var hemskt. Som en mjukhård duns under hjulet. Fy fanken. Jag såg den verkligen inte, kunde bara se två meter framför bilen och så svodunk. Så var den död.
Förlåt igelkottens mamma, pappa och övriga släktingar. Det ska ALDRIG hända igen. Efter det började jag väja för exakt allt som var på vägen, mestadels löv.
Men vi kom fram till slut. Och somnade glada och nöjda för att vakna upp till pangväder och iskallt bad. Mer om det senare.
Jag har världens bästa vänner och världens bästa pojkvän, och det har jag TROTS att jag är en igelkottmördare.
Vilka stora hjärtan de har ändå, mina nära och kära.
