Framåtblick
Om 20 år, då kommer jag känna mig lite chockad över vad som faktiskt råkar vara mitt liv.
Om 30 år, då har det börjat stanna av, att se tillbaka känns oöverskådligt.
Om 40 år, då är jag nästan pensionär och har flera år av fritid framför mig.
Om 50 år, då vill jag nog helst bara resa runt och se världen och tjillevippa mig själv i magen när jag tänker på hur lång tid som gått sen jag satt på ett kvavt kontor i Sumpan och oroade mig för framtiden.
Ja, det är vad jag kallar livsplan. Jag förväntar mig isakallt att jag kommer se tillbaka på mitt naiva 25-åriga jag, klappa henne på huvudet och försäkra henne att allt ordnar sig.
"Du lägger grunden för din framtid i nutiden" heter det ju. Satans om det stämmer, då är det inte mycket att se fram emot!
Snart snart åker vi vi
I går upptäckte jag att torktumlaren i tvättstugan inte fungerade. Helt perfekt eftersom jag tvättade lakan och handdukar. Lägenheten var väldigt fin när den var inlindad i textilier i alla fall.
Far kom förbi på sin stålhäst och så drog vi till Söderbysjön. Helt magiskt. Hur mycket folk som helst, hundar och ungar om vart annat som njöt av solen, gräset och det varma vattnet. Jag ville aldrig gå upp.
- Du ska nog inte kyla ner dig mer nu eftersom du varit sjuk, sa far förståndigt,
- Okej... Jag ska bara simma LITE till... sa jag.
Precis som när man var liten.
Ikväll kommer S ohc L och ska sova hos mig, för supertidigt i morgon bitti åker vi till Nynäs och Gotland. Jag har inte hunnit tvätta bilen, så den är supersmutsig. Hoppas de inte dör av sotpesten på vägen. Det vore så fasligt svårt att förklara för personalen på Destination Gotland varför jag försöker smuggla två damlik till den dyraste ön i mannaminne.
Ehm... För att jag tror de kommer trivas bättre där, såklart!
Velat klart
Jag har bestämt mig.
Har jag bestämt mig?
Ja, det har jag.
Kanske.
Det slår mig om och om igen att jag tänker och känner saker superstarkt ena stunden, för att i nästa i princip ha full förståelse och empati för den helt motsatta sidan.
Detta sammanfaller med att människor kan vara obegripligt egocentriska och elaka, men helt plötsligt, i andra sammanhang, vara godhjärtade och väna. Det upphör aldrig att förvåna mig. Och skrämma mig.
Ganska ofta är det ju så, att trots att man bestämmer sig för en åsikt betyder det ju inte att man inte kan ändra på den om någon månad. När landet ligger annorlunda, läget är ett annat. Kanske är det just det jag måste vänja mig vid, att jag kommer byta tankar. Kanske inte lika ofta som jag byter underkläder, men någon gång i månaden sådär.
Fast det låter samtidigt ganska jobbigt. Om jag nu lagt ner massa tankekraft och möda på att komma fram till vad jag egentligen känner, ska jag behöva gå runt och omvärdera allting hela tiden ändå?
Äsch, så struligt ska vi väl inte behöva ha det? Det är ju ändå sommar. Behåller mina tankar, åsikter och känslor ett tag till, så får vi se vad sommaren gör med dem.
Kanske börjar jag hålla på Djurgården, rösta på SD och propagera för att kvinnans plats trots allt är med barnen, eftersom hon ändå är född på det viset.
Eller å andra sidan kanske inte, som Lumiere så vist sade.
Till helgen
På fredag morgon åker jag, S och L till Gotland för att spana på O:s pjäs (ja, det är O:s och ingen annans pjäs!). Vi tar med oss lilla Fjun, så att vi inte behöver cykla eller förlita oss på den gotländska kollektivtrafiken.
Just nu säger väderprognosen att det ska vara pangväder torsdag och söndag, men regn fredag och lördag. Såklart. Men så får det vara. Jag struntar väl i vädret när jag ska sitta utomhus i tre timmar och titta på Shakespeare... eller?
Ska bli skoj att åka på en liten road trip med vänner, eller färj trip blir det väl också. Löjligt namn. Störtlöjligt.
I'm allright
Jag mår så oförskämt mycket bättre idag än i går. Hurra. Nyser som en liten tomte dock, men det är ju för fanken bättre än att vilja kräkas och svimma samtidigt!
Masade mig hem några timmar tidigare i går för att bli frisk. Det kändes som att det tog hundra år att komma till Kärrtorp. Väl hemma gick jag som i dvala mot sängen och sov i tre timmar. Det är under sådana här varma sommardagar som man märker att de är ovanliga i vårt land, för våra hur är ICKE byggda för att klara av värme. De är till för att hålla värmen inne och kylan ute, just nu är vår lägenhet som en bastu, trots att jag hade öppna fönster överallt.
Så det var mer sova/svettas som gällde. När jag efter tre timmar bestämde mig för att gå upp och gå iväg till affären trodde jag att jag skulle falla omkull när som helst. Fy vad vidrigt jag mådde. Kändes som att jag var inne på Konsum i flera år och hemvägen hade kunnat sluta hur som helst. Lagade mat, ville inte ha den, tvingade i mig den ändå. Det tog ungefär en timme för mig att äta en omelett och två morötter.
Men nya Morden i Midsummer får fem av fem badbollar i alla fall. Och idag mår jag bättre och fnular på om jag ska gå och ta ett kvällsdopp i Söderbysjön eller inte. Den som lever får se!
Buhu
Mår ruggigt dåligt just nu, ännu sämre när jag pratade med mor som berättade att hon, bror och lilla A käkade glass på Dalarö. Ååå, lakritsglassen på Dalarö. Sumpan kändes genast lite äckligt i jämförelse.
Just äckligt är hur jag mår. Vill inte äta någonting, all tanke på mat får mig att må illa. Vill helst lägga mig i en sval sjö i några timmar. Blä.
Nej, det får bli hemfärd och bli-frisk-sömn och så hoppas jag att en räddande ängel ska komma förbi och ta hand om mig. Snälla!
Sjuik
Idag är mitt huvud svart av smärta, min mage upp och ner, ögonen svidiga som i början av maj, nysningarna mitt sätt att andas. När jag blir förkyld sätter det sig lite överallt. Feber=ja. Ont i hårbotten=ja. Ont i magen=ja.
Skitkropp.
Sångernas dag
På fredagen susade jag och L till Nynäs och plockade upp O vid färjan. Vi roadtrippade sen till Ekerö, med stopp i Ulvsunda för glassätande. Vi möttes av ett stort träkors. Väldigt frireligiöst, men efter någon halvitmmes fejande fick vi fason på fallossymbolen som befruktade moder jord på sedvanligt vis.
Efter lunchen blev alla, förutom jag, så konstigt trötta. De liksom sov med öppna ögon, helt tyst ute på trädäcket vid Mälaren. Jag lekte med Nemo i stället för att leka lekar, inte en fisk, utan en mopsvalp. Tur att vi hade honom, allas bästa vän efter den här helgen.
När jag hoppat upp och ner i en halvtimme drog jag och L igång hela havet stormar, efter en omgång var alla trötta igen. Det bidde en lugn och harmonisk midsommar, verkligen ingen stress eller svett. S hus låg fruktansvärt vackert vid vattnet med hängpilar runt knuten och en hästhage på gångavstånd.
Och det allra konstigaste: Vi åt faktiskt upp nästan all mat. Det var sådana otroliga mängder föda på plats, men tydligen var vi hungriga som små grisar hela bunten.
Något som står klart efter den här helgen är följande: Jag kan alltför många snapsvisor utantill. Jag kan alltför många midsommarstångsånger utantill. Jag kan alltför många Disneylåtar utantill.
Jag måste börja fylla min hjärna med nyttigare information om det ska bli någon kulturmänniska av mig till slut, feta fransyskor och hela introlåten till Skönheten och Odjuret går inte att bygga en framgångsrik karriär på!
Prrrr
Trettondagsafton på Gotland har fått finfina reviews i SvD, Aftonbladet och Gotlands tidning. Svenskan skrev något om "musiken som genomsyrar allt".
Fint.
Midsommar var mysig, längtar redan till nästa år.
Men längtar inte hem till en tom lägenhet, igen. Det var så bra när O var hemma igen, en trea är liksom för stor för att man ska vara själv i den.
Handla handla
Kladdkakan däremot, det receptet har jag i ryggraden och den var ren perfektion.
Det är något lite sorgligt att åka och storhandla och laga massa mat, städa undan och gå och lägga sig utan att tala med en enda människa under tiden. På Willys roade jag mig med att jämföra innehållet i min vagn med resten av oss smarta som åkte och handlade i går i stället för idag.
Min vagn innehöll bland annat jordgubbar, äpplen, avokado, lime, ägg, feta- och haloumiost, kokosflingor och rekomärkt kaffe.
De andra som köade framför och bakom mig hade köpt chips, red bull, läsk, jordnötter, ostar, grädde, partyhattar och stora köttbitar. Tycker det var lite skoj att se hur olika vi människor kan vara, även fast vi egentligen är så otroligt lika varandra.
O:s premiär hade i alla fall gått toppen, fullsatta läktare och han fick blommor (av mig också). Tjohej.
Mid summer ey?
Men först ska jag åka till Willys i Länna och storhandla. Jag gillar verkligen Willys i länna. De har inte allt jag vill ha, till exempel är det omöjligt att hitta frysta bär, men grönsaksavdelningen är stor och framförallt superfräsch. Och det tar mig ungefär tio minuter att åka dit. Fast det låter som att det ska ta längre tid. Länna liksom, nästan landet.
Midsommar ska nämligen firas, därför all denna matlagning. Mitt allra bästa midsommarminne var en sommar då alla vi i familjen Bjurefors Giertta var i en varsin ålderskategori i säckhoppningstävlingen på Muskö. Och vi vann varje lopp, vi var säckhopparfamiljen, vi regerade, krossade allt motstånd.
En skön känsla sprider sig i kroppen när jag tänker på det än idag. Jätteonödig grej, jag vet, men ändå mitt bästa minne.
Näst bästa midsommarminnet är nog för två år sen då vi hade M som vår midsommarstång på grusgången utanför lägenheten i Hammarbyhöjden, och vi tjoade och tjimmade runt henne till grannarnas förtjusning. Sen spelade vi brännsboll och alla skadade sig, förutom E, för hon var domare.
Det ska ju regna i år, så säckhoppning kanske det inte blir. Och trots mina tappra försök att få folk att vilja spela brännboll, verkar det inte bli några frivarv för oss i övermorgon.
Men det blir nog bra ändå. Jag ska göra en krans i alla fall, det är ett som är säkert, annars är det inte midsommar på riktigt.
Håll ihop
Det spöregnade när jag och bror skulle intervalla oss i skogen, så vi beslöt oss för att köra någon slags pt cikel/switch-träning hemma hos mig i stället.
Det gick ganska bra. Det var väldigt jobbigt. Mest fnissade vi faktiskt. Sen tvingade jag bror att dricka en återhämtningssmoothie, han tyckte verkligen inte om spirulinasmaken, men det gick i alla fall ner till slut. Man får inte vara kinkig!
I morse sprang jag en liten runda innan frukost. Det är en konstig känsla att kroppen liksom kommer i gång på riktigt efter två kilometer. När jag började jogga i höstas kunde jag inte ens springa två kilometer. Jag fruktar inför vintern då jag delvis måste återgå till löpbandet i stället för skogen och mina älskade stigar. Gör sämre tider och sträckor inomhus, så är det bara.
Jaja. Idag har Romateatern premiär för Trettondagsafton. Nu håller vi alla fingrar och tår för att framförallt musiken ska klaffa som tusan! Kom igen- kniiiiip!
Om om om
Gjorde en timmes yoga i morse och efter det kände jag mig ganska pigg. Men nu är det som att jag håller på att gå in i dvala. Ögonen kan omöjligt hållas öppna. Huvudet är mos. MOS.
Jag vill svinga mitt trollspö och lotta ut snällhet, vänskap och pengar lite varstans. Ibland oroar jag mig för saker så mycket att jag tror att de har hänt, andra stunder blir jag totalt känslokall.
Det känns lite ironiskt att jag vill undvika drama till varje pris, men ska läsa en dramatikutbildning i ett år. Hm.
Hemma i lägenheten är det tomt, ingen som hänger på balkongen, ingen som ser mina stilleben, ingen som känner doften av nysåpade golv.
Om jag får tillstånd till det, svingar jag mitt trollspö igen och vips så befinner jag mig i Roma för att ta hand om O. Så som han förtjänar. OJOJOJ vad jag skulle baka chokladtårta och hemgjord pizza till honom då. Om jag bara var på Gotland. Just nu.
Snabbis
Och det handlar heller inte om att det är ditten för tjejer och datten för killar, min grundtes är att det inte är så mycket som skiljer könen åt utan mer grejer som binder oss samman. Kön känns förlegat. Kön känns 1900-tal. Tycker jag.
Därför blir jag otroligt ledsen när någon som Amarillo säger "Tjejer tänder på testosteron" som ett sätt att beskriva världen på. Drar alla tjejer över en kam. Gör tjejer till dumma spån som bara jagar bicepcurlade armar och högljudda läten. Precis lika förbannad skulle jag bli om en tjej skulle säga "Killar tänder bara på stora pattar". Det finns något i det här som är så nedlåtande mot båda könen, dels i att det skulle vara något fel att tända på någon för deras manlig- eller kvinlighet. Vilket det ju såklart inte är. Och dels för att jag anser att människor är mycket mer än sina kön.
Jag har ännu inte haft tid att skriva ett ordentligt inlägg om artikeln i DN i fredags. Men det kommer. Jag har varit för upptagen med att träffa mitt hjärta och sen slitas itu när jag lämnade honom bland veteaxen utanför Roma klosterruin.
Orkar inte Amarillos förlegade åsikter
Men jag hinner inte ta det idag. Nu har ni något att se fram emot. Och här sitter jag och tuggar fradga bara jag tänker på det...
En kortis hinner jag med: Sen när får en dj:s empiriska studier stå helt oemotsagda i Sveriges största dagstidning? Sen när får en flöjtist teorier om relationer mellan människor vara sanning? Och inser inte Amarillo själv att klubbar inte är den riktiga världen? En del av den, javisst, men resten av världen är så otroligt mycket större, mer och djupare än vad en 40-årig producent och låtskrivare verkar förstå.
Så. Det var allt. En genomtänkt och välformulerad kommentar till artikeln med Amarillo kommer på måndag. Ska bara hitta någonstans att spy ut all min galla först.
Hej Gotland!
Sommary
Det är inte jätteskönt att hoppa studsmatta när man precis ätit två bitar rabarber- och marängpaj.
Särskilt inte när lillebror uppfinner ägget, då en person får ligga ihopkurad som en boll i mitten av mattan och resten hoppar runt den så hårt de kan så att man flyger all världens väg.
Lätt panik i samtliga äggs ögon, förutom lillebrors, för han är så stor att jag, en sjuåring och en treåring inte klarar av att studsa iväg honom.
Jaja.
- Jag tycker faktiskt att din ring är jättefin, sa treåringen menande och pekade på den med stor blå sten jag fick av O i födelsedagspresent. Och den och den också, fortsätter hon tills jag till slut fått av mig alla ringar.
Hon staplar dem alla på vänster pekfinger och är väldigt nöjd med hur det glittrar.
- Har du fått låna Lovisas ringar? frågade far vänligt.
- Nja, de är faktiskt mina också, svarade treåringen.
Jaha.
Om några timmar bär det av till Gotland, ön gud glömde.
(Sp)Ö-straff
Det får det väl ändå vara värt?
Det har ryktats om att det ska finnas två små tokiga hundar i huset där vi ska bo och jag som gått och blivit hundmänniska på mogna da'r ser faktiskt fram emot lite sniff i grenen och skäll på kvällen.
Träningskläderna åker med, har tänkt att jag ska straffa den gotländska jorden för att resan är så dyr genom att springa jättehårt på den väldigt länge. Eller i alla fall genom att gå och klampa rejält en stund.
Det kan den nog ta, den där puckade stenklumpen i Österjön.
Svåra frågor
Ska ju tillbaka till skolbänken i ett år, en skola som är mer passion än något jag gjort innan. Vill verkligen satsa all min energi på att skriva och lära mig och utvecklas i rasande fart.
Men samtidigt vill jag inte vara 120 år gammal när jag betalat tillbaka mina CSN-lån och därför vill jag inte utöka det. Så då måste jag ju jobba.
Och då är vi tillbaka till hur jag la upp mitt liv under mina tre år på journalistutbildningen - nämligen genom att sätta skolan längst ner på prioriteringslistan och jobbet högst upp. Skrev C-uppsatsen på de tre lediga helgerna jag hade på två månader, resten jobbade jag 120 procent på SR. Det var ju väldigt roligt, men det hade varit smart att faktiskt engagera sig någon gång under tre år, kan man tycka såhär i efterhand. Om inte annat för att jag kunde har lärt mig något. Det var ju trots allt en UTBILDNING!
Så jag sitter lite i valet och kvalet här, hur ska jag göra H11 och V12? Ta lån och inte jobba. Ta bidrag och jobba lite. Inte ta lån och jobba mycket.
Knepigt!
Dideli-di, dideli-dumt
Nafs nafs.
- Det verkar vara mest hanar, sa bror samtidigt som jag fäktade som en galning omkring mig.
Som att karlmygg skulle göra mig mindre irriterad? Icke troligt.
När jag tränade ensam när bror var sjuk satte jag vårt sommarmål, 5x5 intervaller. Och i går kväll gjorde vi det tillsammans också, det som i april/maj var vårt mål för hela sommaren är nu uppnått. Snart byts det backe till en längre, det hör jag det. Fast först ska vi nog orka 5x5 på nybörjarnivå ett tag till.
Ikväll ska en stor syster firas, hon är 10 år och fem månader äldre än vad jag är, så hon är verkligen väldigt liten och pluttig trots allt. Helst skulle man ju vilja fira na' med elefanter, pukor och trumpeter (mest elefanter), men det får nog bli något mer modest.
Typ som att sjunga "Med blommor och med blad" i snabbversion, eftersom det ska regna ikväll och jag inte har någon lust att stå utomhus och bli blöt.
Jaja. Jag längtar till gymmet, och efter O. Tyvärr finns de båda inte på sju minuters gångavstånd.
Gotland är en fjant-ö
Det är fruktansvärt dyrt att åka till Gotland.
Det kommer kosta mig cirka 1200 kronor för att åka en buss, en båt, en taxi samt en båt och en buss tillbaka hem igen. På riktigt. Är inte det lite för mycket för en nedrans båtresa?
Återigen har den däringa ön bevisat sin uselhet.
Jag skulle kunna åka till Barcelona, äta crêpes med jordgubbar och citron, dricka Estrella på stranden och x antal glas vin på en pianobar för de pengarna.
Plus att det i Barcelona finns en strand med SAND. Jag vet, det kommer som en total chock för Gotland att människor kanske vill ha lite jävla gruskorn mellan tårna istället för stora mördarstenar som sticks och gör ont när de badar.
Plus att det i Barcelona inte blåser så att man får sus i öronen och ont i själen.
Plus att det i Barcelona finns en anledning till att jag inte förstår vad folk säger: DE PRATAR ETT ANNAT SPRÅK!
Nä, störtlöjligt är vad det är. Så nedrans störtlöjligt!
Litet...
Bus
Jag har utvecklat en rädsla för solen och vill därför inte vara i den längre stunder. Är ju sådär genomskinlig på vintern och har hudcancer i släkten, så jag har tänkt att mitt skinn kommer att tacka mig om den max får sina 15 minuter om dagen, men inte mer.
Därför införskaffade jag en brun utan sol i april/maj, så att jag skulle se sommarfin ut trots skugghänget. Jag frågade ett flickebarn i butiken och hon rekommenderade Shiseido, för den kunde man tydligen "bygga upp" and what not. Var väldigt orolig att jag skulle bli orange, men när hela pumpflaskan var slut märkte jag inte någon skillnad alls på min bleka lekamen.
Här krävs tyngre grejer, tänkte jag och gick till Apoteket. Vichys bus (som jag genom olika test-artiklar fått lära mig är förkortningen av brun utan sol, så väldigt rolig förkortning dessutom!) hade fått höga betyg i bäst-i-test-artiklar runt om nätet, så det fick bli den. Jag applicerade en gång förra fredagen. Och så en gång till i går morse.
Och nu, mina damer och herrar, är jag lite ledsen att jag inte har någon kamera på datorn så att jag kunde visa er precis hur orange jag är. Jag kanske inte ser ut exakt som en morot, men tittar man noga så kan man se tydliga likheter.
Nu brukar jag bli lite gulbrun i färgen av den naturliga solen, men jag brukar fanken inte se ut som något Lille Skutt gillar att käka till frukost, lunch och middag.
Jahapp. Och i helgen ska jag träffa O för första gången på två veckor. Han kommer få en chock.
En apelsinchock!
Rent och ensamt
Det är så otroligt trist att vara ensam hemma hela tiden. Inte för att jag tillbringar många timmar i Kärrtorp, förutom när jag sussar, men de få vakna sekunder i en tom lägenhet är inget jag hurrar för.
Men självklart finns det även fördelar med att vara utan sin sambo i två månader. Jag har till exempel stenkoll på vad som finns i kylskåpet, vilket innebär att jag inte behöver utveckla min normala kylskåpsfobi. Kylskåpsfobin inträder när jag inte vet vad som ligger i burkar och plastpåsar, plus att jag ju faktiskt inte ser vad som finns i lådorna för att jag inte blivit begåvad med fler än 163 cm, vilket gör att jag helt enkelt inte vågar ta i saker från kylen. Vill inte öppna en burk för att se vad som finns där, hatar att dra ut en låda och rota runt, nej det får O stå för när han är hemma.
Vet att mitt kylskåpsbeteende är knäppt. Men jag kan även lägga till att jag sen tidiga tonår också alltid håller andan så fort jag öppnar kylen. Det berodde på att vi hade massa mat i Älta som jag inte gillade lukten av, så då höll jag andan för att slippa. Det resulterade sen i att jag av reflex höll andan så fort jag öppnade något, som en bildörr, kökslucka eller dylikt. Också helt normalt, skulle nog KP tycka.
En annan fördel, förutom kylskåpskontrollen, är den att det inte blir lika stökigt. Inte så att jag är mer städad än O, vi är ungefär lika stökiga, fast på olika sätt. Men O är ju mycket i lägenheten och trollar med musik, nu när han inte är det längre har jag upptäckt att dammängden reducerats med ungefär 75 procent.
En säkerställd beräkning.
De vanliga dammsamlarhörnen gapar tomma, det ligger inte längre en tunn ljusgrå hinna över den vita byrån, inga gruskorn under hallmattan.
Jag förstår det inte riktigt, men så är det.
Så i går när jag dammsög och det inte rasslade som det brukar i slangen, kände jag mig ännu mer ensam. Tänk vad lite städning kan göra för humöret.
Sköldpaddan
I går var det min sista yogalektion för den här säsongen. Det är sorgligt. Jag har kommit överens med måndagarna enbart på grund av de 90 minuterna av svett jag köpt till mig själv för en halvbillig penning.
Men jag kommer gå på kurs i höst också. Mysore. För det tyckte min yogalärare att jag skulle. Och jag gör som hon säger. Fanken, jag har ju till och med tatuerat in hennes citat på min arm!
Undrar om min yogalärare vet om vilken stor roll hon spelat i mitt liv sen i höstas? Jag hyser otroligt varma känslor för henne, kanske skulle hon bli rädd om hon fattade hur mycket jag lyssnar på vad hon säger.
Hon körde i alla fall igenom hela första serien med oss i går och jag säger bara sköldpaddan...
Nej, där är jag inte riktigt än, om man säger så.
Dä ä som dä ä
Jaja.
Kanske inte lagen, men stod det i tillståndsmyndighetens utlåtande? Äsch. Sprit som sprit. Det är inte nyttigt för dig, gör inget gott, men är lagligt. Kontrollera mera!
Jag tycker mest om vin. Rött vin. Och öl. Tjeckisk öl. Sen tycker jag att man ska få ha gårdsförsäljning i Sverige. Av den enda orsaken att jag inte tror att alkoholkonsumtionen kommer att öka av det, däremot kommer synen på alkohol som en högklassig produkt att ändras. Tror man kommer uppskatta en riktigt god öl ordentligt, inte bara köpa Sofiero för att den är billig.
Min förhoppning är att den billiga fyllan ska försvinna ur det svenska medvetandet. En sak är att 15-åringar längtar efter dimman, en helt annan att vuxna människor betalar tusentals kronor för att forslas över Östersjön juckandes ett guldfärgat trappräcke. Det är bara sorgligt. Och dumt.
Tycker jag.
Lakrits i spriten
Jaha hörni, vad ska man säga om en sådan här nyhet? Metro skriver att en krog i Malmö inte får krydda sina shots med lakrits typ Turkisk peppar på grund av att det inte är svenskt nog. Det är alltså tillståndsenheten som bestämt detta.
Däremot får de smaksätta med svenska kryddor, typ anis eller malört.
Herre min je.
Har alltså den över allt rådande svenskheten blivit kung även i våra snapsglas? Räcker det inte med att diskriminera allt som inte är svenskt i princip varje del av samhället? Svenskt kött = bra. Svensk demokrati = bra. Svensk vodka = bra.
Men jag har faktiskt druckit polsk vodka som var precis lika bra som svensk! För den var gjord av gräs som växte där Europas enda buffelhjordar fortfarande lever och blandade man den med äppeljuice smakade det som äppelpaj i flytande form.
Krogarna får alltså inte göra egna blandningar med lakrits, men de får köpa färdiga drycker med samma smak. Vad säger egentligen moder logik om det här?
Snälla jag
Kan förresten meddela att det ser lite läbbigt ut när man ömsar skinn som en orm fast mellan fingrarna.
Hur som.
Mitt andra heta tips är: Gör inte en gastroskopi.
Det är faktiskt inte alls särskilt roligt. Det är tvärtom väldigt obehagligt, ni kommer få konvulsioner i hela kroppen, ont i halsen eftersom slangen faktiskt är ungefär 1,5 cm i diameter.
Som ni hör, ingen höjdare alls.
Så nu vet ni: Gör inte en gastroskopi. Om ni nu hade funderat över det.
Är ni otroligt tacksamma över mina godhjärtade rekommendationer?
Vassego!
Kort
Känns som att intervaller i skogen lockar än mer. Men men.
Dumt
Snark.
Så det bidde inget av det.
Trist...
Enkelt
Gå och träna som jag vill.
Bestämma själv vad jag ska äta och när.
Vara ifred.
Ska det vara så svårt att få till det?
I sommar
Smith-fixerad
Just nu läser jag boken "Den ocensurerade boken om punken - Please kill me" av Legs McNeil och Gillian McCain. Den är skriven ungefär som en dokumentär, med hopp mellan intervjuer som tillsammans väver fram en bild av händelser.
I början kändes det jobbigt, men nu slukar jag den. Tycker att 45 minuter från dörren till Sumpan är för kort. Vissa böcker, som jag inte kan sluta läsa, brukar jag helt enkelt gå och läsa mellan tuben och hemmet, tuben och jobbet. Det här är en sådan bok.
De senaste åren har jag börjat känna en fascination för Patti Smith och i och med denna bok har fixeringen blivit total. Har suttit hela dagen och lyssnat på performance och låtar och covers och gud bevars. Sicken människa ändå. Tidigare har jag bara lyssnat på henne då och då när O inte varit hemma, för hur mycket han är försöker så ser jag på honom att han inte är riktigt lika imponerad som jag. Såhär kan det låta:
- Men hur bra röst har hon egentligen, precis sådär vill jag låta, raspig och klar på en och samma gång, inte som nån jäkla körflicka. Visst är det bra?!!!!! Visst är hon bäst?!!!!
- Jag förstår hur du menar... svarar O undvikande och går och viker tvätt i vardagsrummet.
Eller något.
Men nu är jag ju hur ensam som helst i lägenheten, så jag får lyssna på skitig punkperformance från 70-talet precis hur mycket jag vill!
Nästa bokköp blir helt klart "Just Kids". När jag har råd. I juli alltså. Pepp!
Not nice
"Ska man inte fasta i 24 timmar innan det?" frågade en tjej på jobbet.
Eh...nej, det stod det inte på lappen. Fast nu börjar jag bli helt osäker, tänk om det står på lappen! Jag kommer ju DÖ av att inte äta på 24 timmar.
Nej, det kan inte stämma. Varför skulle man inte få äta?
Oroar alltså upp mig lite i onödan här. Som vanligt. Dumt!
Namnge världen
Dåliga app.
Jag gjorde en återhämtningssmoothie med enbart en sked proteinpulver, eftersom det smakade skit om jag gick efter receptet, samt en halv sked med spirulina. Drycken blev liksom grågrön, men väldigt god. Så gjorde jag lite höftuppöppnande yoga på Gusten (min nya blåa yogamatta). Han är verkligen som en liten dröm. Ska skriva mer om Gusten i framtiden.
När jag skjutsade O till Nynäs i måndags fnissade han och lillebror åt att jag har en faiblesse för att döpa mina saker. Min dator heter Jack, bilen Lilla Fjun, orkidéerna hemma Lisen och Jocke och den på jobbet Moltaz. Min cykel Vita Blixten, den gamla cykeln Gula Faran, och tyvärr har blommorna Britt och Gudrun blivit sjuka och dött.
Kanske är det mitt sätt att ge själ åt kommersialismen? Ett sätt att skapa mänskliga band till materiella ting. Jag skulle aldrig kunna kalla Jack för "datorn" till exempel. Han är ju Jack.
Jaja, inom sinom tid kommer jag få svar på varför jag gör på det här viset.
Sockerchock och längtan
Under helgen har en törstig jäkel på jobbet druckit upp min laktosfria mjölk, så jag är stuck med den vanliga. Satans vad söt den är i jämförelse! Känns som att äta mjölken som var kvar efter att man som barn hade ätit frosties utomlands. Utomlands hade de nämligen inte a-fil. Oj vad gott det var med frosties och a-fil. Eller ännu hellre: Kalaspuffar! Herre gud, vad stoppade de i barn på 90-talet egentligen?
När vi var på bilsemestrar i Europa åt vi följande till frukost: Vitt bröd, oftast och helst baguette, med Nutella samt kanske en fruktyogurth eller mjölk och sockrade flingor.
Att vi orkade med något alls efter det! Jag och min bror var ju dessutom fruktansvärt kinkiga med maten (okej, jag är det fortfarande...) så resten av dagen åt vi typ kyckling, pasta, pommes frites och glass. Kanske en och annan crêpes.
Sen när man egentligen var för gammal för de här sockerbomberna lanserade Kellog's honungsrostade Cornflaces med nötter. Oj oj oj, det var en riktig höjdare det.
Och nu tycker jag alltså att vanlig mellanmjölk är för söt.
Jag är i alla fall väldigt glad att jag inte är så sockertokig som jag tydligen var som barn. Har inte ätit smågodis på månader, men gärna choklad eftersom det är extremt nyttigt enligt O.
Nu längtar jag hem till mina löpartights. Tur att det finns något att längta hem till!
Så ser stressen ut
O är så stressad, han är liksom helt vitgrå under de där fräknarna.
Om jag fick välja en superkraft skulle det just nu vara att kunna styra över tiden. Stoppa den, först och främst, så att han fick andas lite.
Men i verkligheten kan jag ju inte göra någonting. Bara stå bredvid och slå efter de fula monster som hopar sig. "Håll er borta monsterjävlar" skriker jag och letar febrilt efter människor som ska komma och hjälpa honom.
Letar och letar. Ingen kommer.
Stress är ju verkligen så otroligt olika för olika personer och självklart beroende på var i livet man befinner sig. Jag gillar att ha det stressigt på jobbet till exempel, men det är ju under en begränsad period och pressen har ju alltid gått att leva med.
Jag har inte varit konstant stressad i fyra år. Jag har inte sett hur alla andra människor har tid och möjlighet att vara normala 20-nåntingåringar och gå ut och ta en öl medans jag faktiskt inte hinner. Det är en stress som jag märker inte går att förklara för någon som inte ser den 24 timmar om dygnet.
Nä, det finns inte något jag kan göra, förutom att bry mig. Och det vet varenda molekyl i universum att jag gör. Önskar bara att jag var en superhjälte. Time bending machine - Lovisa.
Jag kom in
Såhär var det.
I höstas, när jag satt på flyget mellan Bangkok och Stockholm på väg hem från Sydney och läste ut Mia Skäringers bok, fick jag en uppenbarelse.
Du vill ju skriva Lovisa, tänkte jag. Det har du ju alltid velat, det är ju det som ÄR du. Varför har du låtsats som att du inte är intresserad av det, varför har du tryckt undan dina drömmar?
Så tänkte jag och bestämde snabbt att det här ska vi göra något åt. Så jag hade som ett av mina tre nyårslöften att söka till en skrivarutbildning, så att jag liksom skulle kickstarta mig själv. Lite som folk som anmäler sig till halvmaran för att börja motionera ordentligt.
Jag skrev försiktigt, långsamt och trevande. På min lilla Jack. Knatter knatter. Skickade in två manus och ett väldigt babbligt personligt brev och kände mig så nöjd för att jag tagit steget ut i avgrunden och låtit mig själv riskera att misslyckas.
Så för någon månad sen fick jag veta att jag skulle få komma på intervju och jag blev så otroligt glad, för jag tänkte att de hade läst mina texter och tänkt: Henne skulle vi vilja prata lite mer med.
Och jag önskade att det hade stannat där. För ju närmre datumet för intervjun kom, desto nervösare blev jag.
När Lovisa blir nervös så är det inte lite fjärilsjävlar i magen som gäller, det är total paralysering och hjärtan som slutar slå. På riktigt. Jag känner hur hjärtat då och då hoppar över ett slag.
I alla fall, när jag åkte från jobbet för att gå på intervjun hade jag ältat och stött och blött vad jag ville säga i många dagar. Men jag var så nervös. Så otroligt skakis. När jag efter 25 minuter kom ut på den solljusa gatan igen kunde jag inte blinka bort tårarna fort nog. Jag hade förstört det. Jag var så fruktansvärt snackig och konstig och jag mindes inte ens vad jag sagt.
Fan fan fan, sa jag högt till mig själv när jag masade mig längst med Karlbersvägen tillbaka mot pendeln.
Men så i fredags öppnade O ett brev som började med raden "Välkommen". Och vips. Jag blev knäpptyst, alla på jobbet undrade vad som hänt. Det snurrade i skallen. Jag kom in.
Det oförnuftigaste jag gjort i hela mitt liv. Men det måste göras. För att se om jag har kreativiteten kvar eller ej.
2011 är ett skitår, men den här lila guldklimpen släpper jag inte taget om!
Klappa snällt
Han är så snygg så hälften kunde vara nog. Jag vill helst strunta i allt och bara sitta och klappa på honom hela dagen. Klapp klapp min fina pojke.
Men det får jag tyvärr inte.
Ska ta igen det i kväll dock, då ska det fanimej klappas järnet!
Splendido splendido
Jag började med att sticka ut och springa. Det var så skönt. Jag flög fram, skogen luktade gott och himlen var blå. Det kändes som den yttersta friheten, att strutta fram på grusvägarna.
Blev på något sätt hög av hela upplevelsen. För jag började tänka på hur det såg ut för sisådär två år sen. Alla läkare, naprapater, kiropraktorer och shamaner jag besökt hade en och samma sak att säga mig: Du kommer ALDRIG kunna springa igen. Någonsin.
Och jag har trott dem, levt med det, att det sätt att transportera sig på som känns mest naturligt för mig aldrig någonsin kommer att vara en del av mitt liv igen.
Men vi fick fel hela bunten.
I går sprang jag för första gången i mitt liv sju kilometer. 7,3 för att vara exakt. Jag har aldrig lyckats med det förut. Och när jag ramlade in i hallen kände jag att jag skulle kunna springa en kilometer till. Det var en fantastisk känsla.
Sen gjorde jag en halvtimmes höft-öppnar-yoga, vilket var underbart. Efter dusch och återhämtningsdryck (som smakar päcka, proteinpulvret är ännu ej min vän) satte jag mig med ett glas vin och ananasringar och tittade först på Morden i Midsummer, Daily Show med John Stewart och sista halvtimmen av finalen i Mästarnas Mästare.
Det var som att min hjärna hade fått planera den perfekta tv-kvällen.
Så, onsdagskvällen får hundra plus.
Grattis, kära onsdag!
Jag är precis som Jan, jag har en...
Det har sagts mig att det är viktigt att ha en sådan. Kanske bör man inte kalla det för en plan, vissa tycker inte om just det ordet och det kan frambringa panik.
Panik.
Men jag har ändå en plan.
Den ser ut såhär:
1. Gå till Åhléns och köpa ett fint och glatt nagellack
2. Gå till systemet och köpa en fin box med gott rosévin
3. Komma hem och äta andra halvan av omeletten jag gjorde i morse
4. Fixa lite hemma och låta maten smälta
5. Ge mig ut och springa, sju kilometer ska det bli, varken mer eller mindre
6. Komma hem och göra höftfokuserande yoga efter video jag hittat på nätet
7. Färga ögonbrynen
8. Hyra en film på Telia
Jag tror att det kan bli bra. Med en punktlista och allt. Tjusigt. Känns som att jag glömt något.
Andas.
nope
Och nej, det är inte roligt att laga mat bara till sig själv och äta den ensam.
Det är inte heller särskilt skoj att inte prata med någon på hela dagen, eller upptäcka att man pratar med sig själv för att man vill höra en människas röst.
Det blir nog bra snart, det blir bättre sen, efter ett tag känns det nog okej igen.
Fet chans.
