Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Och där försvann energin.

Kom tillbaka kom tillbaka!

Jag är lite sugen på att prova kettlebells på gymmet... Det finns ju några stycken som står där och det skulle vara satans spännande att testa att swinga lite. Tror att det får vara en sådan idé som ligger och lurar i hjärnan lite först, mogna och växa till sig där innan den får komma ut i verkligheten.

Som en bebis. En träningsbebis.

Idag är det riktigt jordgubbsväder, är så sugen på de röda baddarna att det faktiskt vattnas i munnen när jag tänker på dem.

Men för att undvika syndaflodens återkomst, tänker jag lite på en annan gubbe. Per Ström, detta fullblodspucko. Som har skrivit en bok. Som jag aldrig någonsin tänker läsa. Men som Lisa Magnusson har skrivit en ruggigt bra recension av.

Det är ett under att världen har utvecklats när det finns människor som han. Ett mirakel, rent ut sagt.

Idag består min lunchlåda nästan bara av sparris. Och så lite potatis. Och pyttelite lax.

Jag älskar sparris. Och potatis. Skulle nog kunna äta precis hur mycket som helst. På riktigt. 

När jag blir stor vill jag ha...

1. Nerver av stål
2. En mage av stål
3. En ekonomi av stål... eller platinum

Okej, så vad är då min plan för framtiden egentligen? Behöver en plan B. Eller en plan A.

Vet inte riktigt var jag ska börja.

Hur gör folk egentligen?

Idag är jag väldigt sugen på glass. Kokosglass och citronsorbet. Exakt det vill jag ha.

Det är min ständiga blandning, om någon av de smakerna inte finns sätts hela min värld i gungning. Citronsorbet är det ultimata sorbetsmaken. Kokos är den ultimata glassmaken.

Och detta tillstår jag trots att jag hatar ordet ultimat.

Ultimat hit och ultimat dit.

Ge mig glass!

Just nu i Studio Ett pratar de om en "pjäs" där en skådespelare drack en 75:a vodka och kastade stolar omkring sig. Precis som planerat.

Undrar var det ska sluta. Spänning spänning...

Uppdatering:

Jag kan meddela att intervjun/debatten slutade såhär:

- Vad hade ni gjort om han hade blivit så alkoholförgiftad så att han blivit sjuk och tuppat av?
- Jamen då hade vi ringt ambulans och åkt till sjukhus.
- Åh, wow, vilken fin konst! Verkligen!

Oj oj.

Jag tycker verkligen inte om när folk frågar mig vad jag "ska göra sen". "Sen" är perioden efter att vikariatet går ut. Jamen haledudanedej vad ska du ta dig till mänscha, ropar folk efter mig.

Ser det ut som att jag vet? Ser det ut som att det går att planera det i den här branschen? Ser det ut som att jag kommer berätta om mina innersta drömmar, förhoppningar och önskningar för er?

Nej, det gör det inte. 

- Men ditt vikariat går ju ut då och då, vad ska du göra sen då? 
- Jag ska starta upp en bordell och sälja ut mina grannar till högstbjudande. Om det inte lönar sig tar jag nog och börjar importera opiater, för det har jag hört ska vara big money just nu. Ja, sen får jag väl se. Kommer inte Hells Angels och knackar på dörren får jag väl helt enkelt dra i gång ett eget knarksyndikat, det har ju gjorts förr och det är nog inte hälften så svårt att gå runt där som det är att få jobb i mediabranschen. Eller vad säger ni, kära kollegor?

Hö-hö-hö.

  

Efter en och en halv timmes styrka och intervaller i skogen promenerade jag och lillebror hem till syster K för middag i Enskede. Vi duschade först, såklart.

Vilken lyx det är, att mötas av en superglad systerdotter som vill kramas genom skyddsnätet till studsmattan och sen få lära sig hur man gör en "superduperbasagod perfekt sallad" med morötter och äpple av den tandfattiga sjuåringen.

Medan jag stod och gjorde grillspätt och brände vid haloumin (fattar inte, vi äter haloumi två-tre dagar i veckan hemma...) låg lillebror på golvet framför akvariet med två små tjejer som klättrade, hoppade, nöp, drog, killade och slog honom. Fast då de slogs hade de ballonger i händerna. Faktiskt. Och de killade honom inte förrän jag visade dem att han är jättekittlig. Ooops...

Det är hur som helst en fantastisk känsla att ha en sådan familj, syskon och ingifta och deras ongar, som man tycker om att umgås med. Ja, faktiskt längtar efter att få träffa. Jag tar det inte för givet, jag tackar och bockar till ödet eller mammon eller vem det nu är som har bestämt att jag kan ta en promenad rakt in i kärleken.

Tackarochbockar, tackarochbockar.

Jag brukar vara väldigt duktig på att gå upp på morgonen, även om jag är mer en kvällsmänniska. Det är en vana jag har från gymnasietiden, då jag var lite besatt av att vara i skolan innan alla andra.

Men de senaste månaderna är det något som har hänt. När klockan ringer stänger jag bara av den och somnar om och jag har inte hittat någon snoozeinställning på min telefon så den ringer inte igen. Vanligtvis är ju O hemma och kan ruska om mig när han går upp, men i morse var han ju på Gotland och det är lite för långt avstånd mellan Kärrtorp och Visby för att ruska någon.

Så jag försov mig. Igen. Att snabba sig i en tom lägenhet är ingen fantastisk start på en vecka. Men det var som att universum ville ge mig en liten present i alla fall för på väg till tuben såg jag en igelkott.

Stod och kollade på den ganska länge och missade ännu ett tåg och precis innan jag skulle fota den sprang den iväg in i buskagen. Jag tänker hålla utkik efter igelkotten hela sommaren. Tror att den kommer tillbaka.

Ska försöka att gå upp i tid i morgon bitti. Hela dagen blir ju så mycket bättre då!

Något är definitivt fel på mig just nu. Som om ett litet kryp tagit sig in i mitt huvud under natten och stulit delar av min hjärna.

- Hehe, undrar hur bruden kommer fungera utan den här gråa massan, hehe...he... viskar krypet när det triumferande står och spanar in i mitt öra och håller en bit av min hjärna i näven som en pokal.

I går skulle jag träffa O klockan 18:00 vid Stadion. Vi skulle gå på hans klasskompis examenskonsert. Vi pratar i telefon vid 16-tiden och bestämmer mötesplats och så vidare. Jag sätter mig vid datorn och fortsätter arbeta. Ska gå från jobbet senast 17:30, så att jag kommer i tid. Jag jobbar och jobbar, äter blåbärsflingor med laktosfri mjölk och så jobbar jag lite till.

Tittar på klockan och ser att oj, nu ska jag gå, stänger av datorn, slänger på mig jeansjackan och ropar hej då till mina arbetskamrater. Blåa till centralen och röda till östermalmstorg, måste byta till Mörby-tåget där. Tänker att nu måste klockan vara sex, undrar varför inte O har ringt och sagt var han är någonstans.

Jag tar upp mobilen för att ringa min kära sambo.

Och ser att jag är en timme för tidig till vårt möte. Klockan är alltså 17:01, jag är övertygad om att klockan är 18:00. Jag har gått från jobbet 16:30, en torsdag. Det är långt från okej.

Hela min värld skakade till lite. Jag är ett fan av klockor och tider. Och helt plötsligt är hela min självbild satt ur spel.

Jag undrar varför jag aldrig kan vara en timme för tidig på morgonen i stället?

Tack för din ansökan till tjänsten som ***.

Tyvärr måste vi meddela att vi har valt att gå vidare med andra sökande. Vi ser dock gärna att du söker till andra tjänster hos oss i framtiden.

Lycka till i fortsättningen."

Vad jag vill ha:

"Hej Lovisa,

Kom hit på stört, du verkar tokbra och vi kommer inte klara oss en dag utan dig på den här redan ganska så inspirerande arbetsplatsen.

Kom kom kom!"

Ja. Så ligger landet. Solen skiner utanför, Lovisa sitter inne och försöker förstå sig på rally. Jag förstår inte rally...

Jag är inte särskilt rädd för höjder, trots systrars och moders ofrivilliga möte med aggressiva fladdermöss när de stod på en hög stege och skulle måla farstukvisten.

Bland det bästa jag vet är Grönans "Fritt fall". På vägen upp tänker jag om och om igen att jag är dum i huvudet, varför i alla gudars namn har jag valt att dö på just det här sättet? Så jäkla korkat Lovisa, fattar du inte att det är helt idiotiskt att dö i en åkattraktion?

Sen säger det ju svoosch och man är nere på marken, jag brukar skrika IGEN! och rusa ut och ställa mig i kö för att åka en gång till.

Men jag kan förstå den där svindelkänslan. Jag får den varje morgon när jag står nere på iskalla blå linjen och väntar på Hjulstatåget. När det kommer (alltid försenat!) svischande från Kungsträdgården måste jag luta mig långt, långt bak för att ingen ska kunna putta ner mig på spåret. Jag får tvångsbilder av hur jag far fram emot t-banevagnen och av hur mitt huvud krossas mot rutan där en skräckslagen och nu för evigt ärrad förare sitter.

Och jag känner det i benen. Det där pirret, som jag förstår är samma som man får när man har svindel. Lite liknande fick jag när jag och O var uppe i La Sagrada Familla förrförra sommaren (men oj vad länge sen det var vi hade världens bästa semester!). Men då med en blandning av tvångstanken att faktiskt ta steget ner i intet när vi stod och tvångsfotade utsikten från de små balkongerna.

Obehagligt.

I kväll ska jag och lillebror träna utomhus. Det kommer bli otroligt jobbigt. Det hoppas jag i alla fall.

När det gäller det här med träningen. Anledningen till att jag skriver och tänker så mycket på det nu för tiden är ju att jag har begåvats med en kropp som alltid gått sönder titt som tätt. Senaste sejouren varade i ungefär 1,5 år och på den tiden kunde jag inte träna något alls, knappt ens röra mig. Och att vara stillasittande gör mig så ledsen, när kroppen inte får användas till vad den är gjord för.

Att hoppa runt.

Så förra vinter/våren fick jag en present av min far, att träffa en PT tre gånger. Hon satte ihop tre styrketräningspass åt mig, ett för ben och höfter, och två med armar, axlar och bål. I samma veva köpte jag träningskort på 24Seven Fitness, eftersom det finns ett i Hammarbyhöjden, två stationer från mitt hem och en promenad på tio minuter bort.

På grund av lite olika saker kom jag inte riktigt igång ordentligt. Jag hade ont i kroppen, inget fungerade och framförallt var det så gruvligt trist. När lusten började komma krypande var det sommar och jag hade tre jobb, dagar, kvällar och helger gick åt till att arbeta. Och kroppen fortsatte att trilskas. Men så fick jag ett vanligt dagjobb. Och fasta tider. Vilket betydde att jag kunde börja besöka gymmet oftare. Mina stödmuskler byggdes upp och jag anmälde mig till en yogakurs. Vändningen var total. Sakta sakta började jag träna ordentligt. Försiktig jogg, försiktig styrka. Vid juletid började jag träna på luncherna.

Och det sa PANG!

Mitt (nyfunna) tålamod hade gjort nytta. Så från att läkarna sa att jag aldrig någonsin skulle kunna springa igen, kan jag nu kuta i över sex kilometer utan problem. Och jag kan lyfta tungt och jag har sakta byggt upp osynliga muskler lite här och var.

Men det som inte har gått som planerat är viktnedgången. Jag gick upp cirka 10 kilo från min normalvikt under stilla-sitta-året. Och de kilona vill inte ge med sig riktigt. Ibland har jag lite panik på grund av det. För jag vill känna igen min kropp igen, så som den brukade vara och kännas. Och ibland tänker jag som nu, att jag gjort en sabla resa, vad jag orkar mer nu, att jag inte ska jämföra med när jag varit frisk flera år i rad och kunnat träna så som jag velat. För med stillasittande kommer ju också ätande.

De senaste två veckorna har jag gått ner något kilo sådär, men den största skillnaden har skett i "fastheten". Jag ångrar så otroligt mycket att jag inte mätt mig, så som jag kämpat, för nu kan jag inte riktigt mäta framgången.

Men jag litar på O. Och på ögonmåttet. Framförallt väger jag mig inte alls. Jag ser på tyngder och sträckor hur jag utvecklas i stället.

Ja. Det är vad jag har i huvudet idag. Precis allt det här.

Tråkigt att läsa om kanske, men nödvändigt att skriva för mig.

Bål utomhus
Plankor: Vanlig, plankan med axelklapp, planka på bänk med sned upåtvridning av armbåge, plankan på bänk/stubbe med grodhopp/kliv, med benlyft.
Situps: vanliga raka, vanliga sneda, snedvrid armbåge mot ben, långsamma upåtrullningar, armar över huvud studsa upp med fötterna mot himlen, crunch i midjeglid
Rygg: ryggups, stålmannen, benlyft på bänk för ländrygg
Burpees

Överkropp utomhus
Dips för tricpes
Armhävningar breda, smala, normala, på bänk/stubbe.
Bröstdrag/bröstpress
Öva chins med benhjälp
Axellyft
Boxning med hantlar
Baksida axellyft med hantlar
Bicepcurls med hantlar
Tricps med hantlar

Tänkte ta med mig egna hantlar. Annars tar vi en lämplig sten. Det gjorde vi i lördags när vi gjorde draken med sned stjärna, då stod vi med varsin stor, grå sten i nävarna och hade oss. Lillebror såg stjärnor vid några tillfällen, men i går kväll messade han och VILLE HA MER!

I morse läste jag en notis i DN där det stod att Anders Carlgren (c), miljöministern, ska ha ett möte med represententer från leksaks- textil- och kosmetikaindustrin samt berörda myndigheter om hur man ska planera för gifter i dessa företags produkter.

Regeringen vill, stod det i notisen, att industrin ska sanera bort gifterna frivilligt. Det tolkar jag som att det inte kommer att stiftas några lagar i ämnet, vilket ju känns väldigt självklart om man tittar på regeringsbygget, men så otroligt sorgligt om man tänker på vår jord och på oss människor som bor på den.

Vore det inte otroligt mycket bättre om det fanns en lag som sa, nej det där ämnet får inte finnas i barnleksaker. Nej nej nej. Självsanering inom företagen har så vitt jag vet nästan aldrig fungerat.

Bankernas självsanering?
Journalistikens självsanering?
Polisens självsanering?

Ja, hur tycker vi egentligen att det har gått?

Många människor tar händerna ifrån sitt personliga miljöansvar, återanvänder inte, köper inte närodlat med motiveringen att de litar på att de folkvalda politikerna stiftar lagar som gör miljön bättre. Att man som konsument inte har så stor chans att påverka i alla fall, men röstar man rätt så blir det rätt.

Det är sådant jäkla blaj att jag blir trött i ögonen. Sen när är det okej att strunta i det egna ansvaret? Sen när har man kunnat lämpa över alla jobbiga beslut på politikerna? Nej, så fungerar inte världen.

Men om man nu, mot allt sans och vett, skulle vara en sådan människa, då är man just nu grundlurad. Eftersom vår miljöminister inte VILL stifta några lagar. Han tycker att sminkindustrin ska fatta själva att det inte ska vara giftigt jox i deras produkter.

För det har ju gått så lysande hittills...

Det har inte riktigt varit joggväder de senaste mornarna, så masochisten i mig har inte fått ta över och tvinga ut mig i skogen.

I morgon bitti tänker jag göra yoga på morgonen innan frukost och så joggar jag på lunchen. Men eftersom det lovats finare väder till helgen så tänker jag att fredagen kanske får bli min första uterunda på två veckor? Hoppas det. Jag saknar fågelkvitter och rådjur som är så tama att de vägrar flytta sig från stigen när jag kommer flåsandes.

Det är min träningsplan damer och herrar. Så att ni vet. Grattis!

Jag skickade alla intervallkombinationer och styrkeövningar jag kom på till lillebror i går.

Han trodde att vi skulle göra allt samtidigt och vågade inte höra av sig till mig med sina hyllningar.

- Vi ska ju träna för att det är kul, inte bli elitidrottare, ska han ha sagt till mor.

Hehe, bror min bror, du måste tro att jag är skogstokig.

Men det är jag inte. Helt och hållet. Jag har till exempel skrivit ner tre olika versioner av intervallöpningar, lilla J trodde att vi skulle köra alla tre. Då skulle vi få hålla på hela natten. Dessutom skulle vi nog dö.

Det ska hur som helst bli skoj.

I kväll äts det middag med L och S på Wagamama. Hoppas vi får bord. När jag var där med mor, bror och O för några månader sen så fick vi stå och stirra jätteargt på ett par som vägrade gå trots att de hade betalat notan för länge sen. Eller, mest stod jag och mor och stirrade jätteargt, lillebror vart mer stressad för att vi stirrade och O såg nog inte ens att vi stirrade. Jaja.

Oj, nu blev jag hungrig igen.