Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Jag har haft så många samtal om vem/vilka som har ansvaret för att jordens resurser inte ska ta slut att om jag hade en femma för varje gång så hade jag varit... en tjej med trasiga byxfickor. Okej?

Min åsikt är som vanligt: Alla tillsammans. Politiken och privatkonsumtionen måste jobba sida vid sida. Alla kan inte köpa ekologiskt om inte vissa grejer subventioneras och så vidare.

Jag drog mitt strå till stacken häromdagen. En trasmatta av återvunna jeans till köket. Om jag har en dålig kläddag behöver jag alltså bara köra en Sound of Music-Maria och trockla ihop inredningen för att skyla min bleka lekamen. Genidrag.



I torsdags jobbade jag sent på Radiosporten och plockade upp en producerande O på musikhögskolan på vägen hem. Vi hade hört hög musik från garagen någon dag tidigare och såg beviset för festen när vi gick förbi. En Stimorol fusion, burk-öl och kondomer. Sicken ferre. Sicken ferre.



Jag tänker mig följande scenario: Man dricker öl, träffar en pudding, vill hångla men har alkoholandedräkt, tar en Stimorol fusion och vips så har man användning för kondomen.

Festande i 50-talsgarage börjar med 30-centilitersburkar och slutar inte med barnbidrag. Eller könssjukdomar. Hurra!

Ja. Jag har varit usel på bloggen denna vecka. Skyller på att jag fortfarande är så ovan vid att ha den aktiv.

Häromdagen såg jag det här fantastiska klistermärket på t-banan.



Blev genast så satans sugen på lakrits!

Ajajaj, vilken dålig uppdatering denna vecka.

Och vad skyller jag på?

Att jag inte blivit frisk än?
TV3:s idiotiska program "Älskling, du har blivit en tjockis" som jag måste skriva något långt och elakt om snart?
Att Front National fått 18 procent av rösterna i det franska valet?

Nej. Inget av dessa.

Jag har inte haft ett skrutt att säga. Helt enkelt. Men i morgon utlovas några bilder. Intressant... jojo.

Jag är fortfarande sjuk. Blir tokig. Går inte på yogan ikväll för jag har dragit på mig migrän och har förkylning i hela kroppen. Det är det här som är straffet när man går runt och kaxar sig och säger saker som "Jag har inte varit sjuk en enda gång den här vintern - hurra för mig". Ja, då ska man straffas såklart.

I går åkte jag och O med tidiga färjan till Aspö, regnet och stillheten. Det är alltså så tyst där ute att man hör skarvarna från skarvön som om de vore inne i ens huvud. Sick.




När vi stod och väntade på färjan hem igen senare på kvällen var det bara vi, en man i gul regnjacka och havet. Han stod där och försökte andas in naturen innan han skulle inte till staden och vardagen. Vi koncentrerade oss på att ta bilder på oss själva, jag med tvångstanken att slänga mobilen i vattnet. Man ser ända ner till botten på fyra meters djup, jag skulle se telefånen dö en långsam drunkningsdöd. Sad.



På vägen dit åkte vi en flådig färja. Stor som ett trevåningshus i Hammarbyhöjden och med säten mjuka som barnrumpor. Att bero på barnrumpor så satt världens sötaste bebis bredvid oss. Han log och gurglade och vinkade och hade sig. På andra sidan om oss satt två killar i 30-årsåldern som jag antar var någon form av investment bankers eller liknande. De hade på sig de DYRA fritidskläderna och skulle ut och kolla på en tomt och sa sköna saker som "Fan, man ska ju bara dra till Paris över en dag liksom. Käka lite gott, sänka några flaskor och sen dra hem. Så jävla najs."

Ja, ni förstår.

Men så fort jag fått kontakt med bebisen och gurglade i kapp med honom plockade investeringsmännen upp sina ajfowns och började visa filmer på sina egna små knoddar som satt i bebisgungor hemma i etagelägenheten i Hammarby Sjöstad. Gulligt.



Väl ute i huset tände vi brasa för att hålla "vårväderleken" stången. Jag drog fram en fåtölj och satt exakt 30 cm från elden för att inte frysa ihjäl, sjuk som jag var (Å VAD DET ÄR SYND OM MIG), och läste en lång artikel om Slash i tidiningen Icon. Sjukt bra artikel.



Sen åt vi universums godaste bullar från Handlar'n på Oxnö. Där måste man alltid stanna när man åker ut på landet, sådan är lagen.

Exakt 20 minuter efter att den här bilden togs däckade jag i soffan och sov i två timmar invirad i tre koftor, en hästfilt och ett duntäcke.

Slutet gott, allting gott.

Det snöar alltså ute.

20 april.

Kan det här vara den sämsta våren på hundra år?

I think so!

Samtidigt är det ju en sabla tur att det är skruttväder när jag är sjuk och måste sitta innte och skriva. Så att jag inte lockas ut i solgasset utan snällt sitter och stirrar in i skärmen där textmarkören blinkar så vänligt mot mig.

Blink blink, ska du inte skriva några rader Lovisa?
Blink blink, något om odödlig kärlek som människor kommer minnas i generationer?
Blink blink, eller bara något i över huvud taget?

Blink.
Blink.

JO JAG SKA SLUTA TJATA!

Skrivkramp var det ja.

Har haft hela dagen att skriva manus.

Hela, långa, långa dagen.

Eftersom jag är sjuk (dumma dumma dumma satans...) kan jag ju inte träna som vanligt, så jag har mer tid än vanligt att skriva.

Hur det har gått?

Nämen, jag kan vä säga att det har gått strålande. Fantastiskt. Jag har genomfört mitt uppdrag. Om man med genomfört menar "inte genomfört".

Uppdraget var att skriva 15 sidor manus, och av de 15 har jag skrivit...

Fem rader. Det vill säga en scenanvisning. Japp. Som Shakespeare fast snyggare.

Men så här fin är min Mårbackapelargon just nu!





Yey, det är alltid något. Så på texthandledningen nästa vecka kan vi ju prata trädgårdsskötsel i 45 minuter i stället när det är min tur. Hur låter det? Första, andra, tredje sålt?

Sjuk idag med. Jag är sämst på att vara sjuk. Vill göra tusen saker och kan inte sitta still, men gnäller som en galning när jag märker att jag inte orkar eller klarar av någonting. Jag övar således på att knipa käft idag. Så i stället har jag färgat ögonbrynen och ögonfransarna.



Vill så gärna försöka odla sådana där snygga, buskiga ögonbryn. Men mina hår är så fjuniga att färggeggan knappt fastnar på dem och de växer inte ett dugg vilt och naturligt.



Om man bortser från att huden är så blek och genomskinlig att det ser ut som en fiskmage jag har i ansiktet, så blev färgen i alla fall ganska bra.

Jaha. Ja, det är ungefär det jag har åstadkommit idag. Egentligen borde jag sitta och skriva manus just nu, men det är ju så otroligt mycket roligare att fota sina egna ögonbryn. Living the dream...

Den här fina blomman stod och väntade på mig i trapphuset när jag och O kom hem från bröllopet i lördags natt.



Den är från mor som grattis för några jobberbjudanden jag fått. I bakgrunden syns det att de bygger en gigantisk förskla på parkeringsplatsen utanför Kärrtorps IP. Alltså en gigantiskt förskola! Så stor att det kanske inte är för barn utan hästar, det är min gissning.

Jag har så ont i halsen idag att ingenting fungerar. Försöker pigga upp mig med färgglada byxor, men jag ser mest ut som en ledsen kråka i färgglada byxor än en spexig donna som bara tycker att det ÄR SKOJ ATT LEKA MED KLÄDER.

Ah well.

Så här fina var blåsipporna i Skarpnäcks koloniområde i går när jag gick på långpromenad. Jag lyssnade på Luuk&Lokko, deras podcast som är jäkligt bra. Pratig, lugn och ärlig. Men jag kan inte hjälpa att tänka att det kommer dröja många år tills det är två kvinnor som får sitta och hålla låda utan ramar eller begränsningar.



Hm, nu behöver jag fundera lite på vilka kvinnor jag vill lyssna på i ett liknande program. Mia Skäringer, Klara Zimmergren, Carina Berg, Hanna Hellquist, Annika Lantz är de jag kommer på på rak arm. Men nog tusen finns det fler?

Idag var yogan sådär magisk igen.

När jag sitter och hukar i supta kurmasana


Som såg ut EXAKT sådär när jag gjorde, kom yogalärar-Lina och la sig på min rygg och vips så kunde jag först knyta ihop fötterna och sen lyfta upp överkroppen med fötterna bakom huvudet. En liten bit i alla fall.

Så nu känner jag mig lagom ledbruten. Alldeles precis lagom. Och nu kom O hem också så nu ska jag pussa sönder honom helt enkelt. Japp.

Idag kände jag också hur viktigt det är att få kontakt med lårmusklerna i de stående rörelserna. Att lyfta knäskålarna. För då fick jag kontakt med maglåsen och så nådde jag djupare och kunde andas riktigt djupt.

Härligt! 

Noll energi i kroppen efter en rörig helg. Så jag skippar gymmet idag.

Tänker gå ut och gå en långpromenad i stället. Har yoga ikväll och är helt mör i huvudet av skrivkramp.

Skrivkramp alltså. Det ska få ett helt eget inlägg inom kort. Men jag får panik bara av att tänka på att jag måste skriva om något som kräver tankeverksamhet.

Helt rätt tid att försöka starta upp bloggen igen alltså.

Nu ska jag ut och vandra. Adjö.

I går var det bröllop för två fina människor som matchade snyggt på alla sätt och vis.

Idag är det nio timmars arbetsdag i Radiohuset innan jag ska hem och ha skrivångest i några timmar.

Inte några ytterligheter direkt, men lördag och söndag spelar inte riktigt på samma planhalva om man säger så.

SOFIE sitter på en stol utanför MIMMIS rum. Sjuksystern IVAN kommer fram med en kopp kaffe till henne.

IVAN
Det är massor av socker i.

SOFIE
Tack Ivan.

IVAN
Socker är den bästa medicinen.

SOFIE
Verkligen?

IVAN
Det fick vi i alla fall lära oss i skolan. Tror jag.

SOFIE dricker ur sin kopp. ÄNGELN kommer fram och fyller på lite till. SOFIE luktar på koppen och rycker till.

SOFIE
Vad är det här?

ÄNGELN
Jägermeister.

IVAN
Också bra medicin.

ÄNGELN
Svep.

SOFIE sveper koppen.

Okej.

Jag ska börja igen.

Det ska vara mer riktat, det ska vara kategorier och det ska bli en snyggare sida.

Det kommer ju självklart ta en nedrans massa tid, men att vara student ger en ju just detta.

Har inte riktigt fnulat ut vad det ska ta för riktning mer exakt. Men jag ska börja med att lägga upp några rader manus. Inte idag dock. Idag har jag bara fattat det enormt viktiga beslutet att börja blogga igen.

Puh, nu måste jag vila.