Konklusion om inspiration
Jävla inspiration. Den kommer till fel saker vid fel tillfällen. Varför kan jag inte få styra vad jag vill och känner för att göra efter logiska regler?
Jag känner för att skriva, pyssla, städa och sy. Jag måste göra research, intervjuer, tidrapporter och middagsplaner.
Men ett pirrande, kvittrande bubbel bakom naveln säger att det är dags att flyta in i en annan värld och utforska vilka ord och berättelser som finns där. Och den vänstra hjärnhalvan kastar ut metkroken på inspirationen och håller emot. Nej nej, flyt inte iväg, kom tillbaka du har massor du MÅSTE göra. Och så hoppar logiken in i leken och förklarar att allt blir jobbigare om det inte är välplanerat och uttänkt, för då får jag ångestattacker och magkatarr.
Livet blir inte värt att leva om man inte tar risker och går utanför den säkra, planerade vägen, sa de på Oprah idag. Vad tycker de om välplanerade, uttänkta risker? Vet inte om det är våren (eller brist på den) som får det att pirra vid synen av en reseannons. Oh jesus så pretto.
Häromdagen var jag ute på en liten promenad för att spä på min förkylning. Framme vid Kärrtorps IP satte jag mig i solen, en man joggade runt på löparbanan. Han var kort och lite rund, iklädd en svart träningsoverall. Jag spionerade nyfiket på honom när han inte såg, han gjorde det samma när jag inte såg. Efter fem minuter stannar han på ena långsidan. Han börjar klappa sig på lår och i annisktet, Carolina Klüft-stile. Han tar sats. Han springer så snabbt de korta, stubbiga benen bär honom. Som trumpinnar slår de mot den röda gummibanan. Och så hoppar han. HOPP. Ungefär en och en halv meter. Han landar jämnfota. Går tillbaka till den inbillade sandgropen och kontrollerar hoppet, han nickar förtjust. Tittar upp mot läktaren och har ett meningsutbyte angående hopptekniken med sin tränare. Sakta går han tillbaka till startpunkten och börjar jogga runt idrottsplanen igen.
Jag önskar jag hade en inbyggd videokamera, en REC-knapp i örsnibben och direktkontakt med youtube, för då jäklar hade denna syn åkt rakt ut på "det så kallade internet".
Jag känner för att skriva, pyssla, städa och sy. Jag måste göra research, intervjuer, tidrapporter och middagsplaner.
Men ett pirrande, kvittrande bubbel bakom naveln säger att det är dags att flyta in i en annan värld och utforska vilka ord och berättelser som finns där. Och den vänstra hjärnhalvan kastar ut metkroken på inspirationen och håller emot. Nej nej, flyt inte iväg, kom tillbaka du har massor du MÅSTE göra. Och så hoppar logiken in i leken och förklarar att allt blir jobbigare om det inte är välplanerat och uttänkt, för då får jag ångestattacker och magkatarr.
Livet blir inte värt att leva om man inte tar risker och går utanför den säkra, planerade vägen, sa de på Oprah idag. Vad tycker de om välplanerade, uttänkta risker? Vet inte om det är våren (eller brist på den) som får det att pirra vid synen av en reseannons. Oh jesus så pretto.
Häromdagen var jag ute på en liten promenad för att spä på min förkylning. Framme vid Kärrtorps IP satte jag mig i solen, en man joggade runt på löparbanan. Han var kort och lite rund, iklädd en svart träningsoverall. Jag spionerade nyfiket på honom när han inte såg, han gjorde det samma när jag inte såg. Efter fem minuter stannar han på ena långsidan. Han börjar klappa sig på lår och i annisktet, Carolina Klüft-stile. Han tar sats. Han springer så snabbt de korta, stubbiga benen bär honom. Som trumpinnar slår de mot den röda gummibanan. Och så hoppar han. HOPP. Ungefär en och en halv meter. Han landar jämnfota. Går tillbaka till den inbillade sandgropen och kontrollerar hoppet, han nickar förtjust. Tittar upp mot läktaren och har ett meningsutbyte angående hopptekniken med sin tränare. Sakta går han tillbaka till startpunkten och börjar jogga runt idrottsplanen igen.
Jag önskar jag hade en inbyggd videokamera, en REC-knapp i örsnibben och direktkontakt med youtube, för då jäklar hade denna syn åkt rakt ut på "det så kallade internet".
Kommentarer
Postat av: mariecharlotte
så himla bra bild av fabrorn! och så bra beskrivet av inspirationen. så är den. den kommer när man minst anar det. kramar
Trackback
