Pollen faller inte långt från trädet
Pollen är gräsligt!
I don't löv pollen.
Pollen sår frön av ilska.
Pollen är iögonfallande.
Näsliga pollen!
Jag har fått nys om en pollenchock.
Pollen has grown an itch in me.
Som ni kanske förstår har jag varit ute och gått idag och när jag kom in såg jag ingenting på ungefär en timme för jag har haft två stora nävar i ögonen. De är där för att bota KLIET FRÅN HELVETET!
Det är inte okej att jag har tappat bort mina allergitabletter dagen innan deadline.
Inte okej.
Men njut gärna av mina fina ordvitsar, själv kan jag inte se dem.
gnugga gnugga gnugga gnugga bort min allergi.
I don't löv pollen.
Pollen sår frön av ilska.
Pollen är iögonfallande.
Näsliga pollen!
Jag har fått nys om en pollenchock.
Pollen has grown an itch in me.
Som ni kanske förstår har jag varit ute och gått idag och när jag kom in såg jag ingenting på ungefär en timme för jag har haft två stora nävar i ögonen. De är där för att bota KLIET FRÅN HELVETET!
Det är inte okej att jag har tappat bort mina allergitabletter dagen innan deadline.
Inte okej.
Men njut gärna av mina fina ordvitsar, själv kan jag inte se dem.
gnugga gnugga gnugga gnugga bort min allergi.
Glädje är bättre än snygghet!
För ungefär ett år sen hade jag, O och mina föräldrar alla kort på samma träningsanläggning. Det var ganska roligt, för ibland när man stod och drack vatten kunde man höra min faders stånkande och stönande bortifrån de fria vikterna och man blev sådär chockad över att träffa någon man verkligen känner fast på ett oväntat ställe vid en oväntad tidpunkt.
Som när jag för några veckor sedan träffade L i omklädningsrummet på Eriksdalsbadet, två skåp bredvid mitt. Man vet liksom inte vad man ska säga, för man känner ju varandra vilket gör att artighetsfraser inte går att använda. Konstigt.
I alla fall, så brukade min mor och jag gå varje tisdag på ett pass som hette dans-någonting. Ett helt underbart pass! Varje låt hade sin egna koreografi, väldigt lätta steg som kunde göras jobbiga ju mer man tog i. Tanken var att både män och kvinnor skulle delta, just för att det inte var några komplicerade steg, men under det halvår vi var där var vi bara kvinnor. Förutom den gång vi dragit med min far och O för att joina. Det var himla roligt. Min kära pappa var med som tusan i början på uppvärmningen, han gillar att dansa och han såg ut att ha det riktigt roligt. Men när de snabba låtarna kom och koreografin ändrades vart åttonde taktslag blev han rödare och rödare i ansiktet. Själv var jag så inne i passet att jag endast märkte hans ilska på ledarens förvånade min när han stampar ut ur salen under ständigt muttrande. O klarade sig igenom passet väldigt bra, men han förstod inte riktigt glädjen med det och log lite snällt efteråt för att säga att han var glad att jag och mamma hade det så kul.
Hon som var ledare för passet var helt magnifik. Blond hästsvans med en typisk orienterarkropp. Hon såg lite ut som teskedsgumman i ansiktet och hon brydde sig inte om hur hon var klädd eller såg ut, vilket gjorde att alla otränade människor i salen kände sig lika avslappnade. Man hade så roligt med henne. Hon började varje pass med att förklara att hon ibland inte kunde hjälpa att sjunga med i låtarna, för hon blev så glad, men att om det lät för hemskt skulle vi säga till. Det ledde ju självklart till att vi alla sjöng med lite då och då. Och hon såg oss där ute i salen, hon tittade uppmuntrande på var och en av oss minst en gång varje pass. Från första gången passet gick, till sista gången var vi exakt samma människor varenda tisdag. Om någon var borta en gång märkte alla det och när personen kom åter veckan därpå nickade man igenkännande, "du var borta förra veckan, vi märkte det, kul att du är här igen!"
Näst sista gången jag och min mor gick på passet berättade ledaren att hon var gravid och inte skulle hålla passet längre. Alla sa grattis och hon blev väldigt rörd. En annan tjej skulle ta över, men passet skulle ju vara detsamma så hon hoppades att vi skulle fortsätta.
Den nya ledaren var en tjej med rosa linne, blonderat hår, pärlörhängen (fast hon var i en träningssal!) och solariebränna. I stället för en rolig, fjantig hopp och studs-uppvärmning började hon göra dansuppvärmningar med tå-hopp, pliéer och så vidare. Första låten började, inte en av oss i salen hade ett leende på läpparna. I början gick det bra, alla vi som tränade kunde stegen bättre än hon, vilket var självklart eftersom vi varit där varje vecka i ett halvår. 30 sekunder in i låten säger hon : " kom igen nu tjejer, nu hoppar vi och försöker se snygga ut"
Då gick jag och mamma därifrån och vi gick inte tillbaka.
Se lite snygga ut... undrar om hon skulle sagt det till ett gäng killar! Larvigt, man går väl inte på träningspass för att hoppa runt och se gullig ut. Det är i vilket fall som helst väldigt svårt att göra det när man är röd och svettig. Vilka dumheter!
Jag och mamma började gymma istället, vi sket i passet på tisdagar, jag började gå ett dansaerobics-pass på torsdagar som var riktigt komplicerat och jobbigt. Ibland gick vi förbi salen där den nya tjejen försökte leda fem personer genom turerna i VÅRAT gamla pass. När den gamla ledaren körde var salen full. Lite sorgligt för den nya ledaren, men samtidigt så jäkla skönt att bara för att vi var tjejer som tränade, hade inte någon av oss något behov av att se snygga ut bara för att vi var omringade av speglar i en timme!
Som när jag för några veckor sedan träffade L i omklädningsrummet på Eriksdalsbadet, två skåp bredvid mitt. Man vet liksom inte vad man ska säga, för man känner ju varandra vilket gör att artighetsfraser inte går att använda. Konstigt.
I alla fall, så brukade min mor och jag gå varje tisdag på ett pass som hette dans-någonting. Ett helt underbart pass! Varje låt hade sin egna koreografi, väldigt lätta steg som kunde göras jobbiga ju mer man tog i. Tanken var att både män och kvinnor skulle delta, just för att det inte var några komplicerade steg, men under det halvår vi var där var vi bara kvinnor. Förutom den gång vi dragit med min far och O för att joina. Det var himla roligt. Min kära pappa var med som tusan i början på uppvärmningen, han gillar att dansa och han såg ut att ha det riktigt roligt. Men när de snabba låtarna kom och koreografin ändrades vart åttonde taktslag blev han rödare och rödare i ansiktet. Själv var jag så inne i passet att jag endast märkte hans ilska på ledarens förvånade min när han stampar ut ur salen under ständigt muttrande. O klarade sig igenom passet väldigt bra, men han förstod inte riktigt glädjen med det och log lite snällt efteråt för att säga att han var glad att jag och mamma hade det så kul.
Hon som var ledare för passet var helt magnifik. Blond hästsvans med en typisk orienterarkropp. Hon såg lite ut som teskedsgumman i ansiktet och hon brydde sig inte om hur hon var klädd eller såg ut, vilket gjorde att alla otränade människor i salen kände sig lika avslappnade. Man hade så roligt med henne. Hon började varje pass med att förklara att hon ibland inte kunde hjälpa att sjunga med i låtarna, för hon blev så glad, men att om det lät för hemskt skulle vi säga till. Det ledde ju självklart till att vi alla sjöng med lite då och då. Och hon såg oss där ute i salen, hon tittade uppmuntrande på var och en av oss minst en gång varje pass. Från första gången passet gick, till sista gången var vi exakt samma människor varenda tisdag. Om någon var borta en gång märkte alla det och när personen kom åter veckan därpå nickade man igenkännande, "du var borta förra veckan, vi märkte det, kul att du är här igen!"
Näst sista gången jag och min mor gick på passet berättade ledaren att hon var gravid och inte skulle hålla passet längre. Alla sa grattis och hon blev väldigt rörd. En annan tjej skulle ta över, men passet skulle ju vara detsamma så hon hoppades att vi skulle fortsätta.
Den nya ledaren var en tjej med rosa linne, blonderat hår, pärlörhängen (fast hon var i en träningssal!) och solariebränna. I stället för en rolig, fjantig hopp och studs-uppvärmning började hon göra dansuppvärmningar med tå-hopp, pliéer och så vidare. Första låten började, inte en av oss i salen hade ett leende på läpparna. I början gick det bra, alla vi som tränade kunde stegen bättre än hon, vilket var självklart eftersom vi varit där varje vecka i ett halvår. 30 sekunder in i låten säger hon : " kom igen nu tjejer, nu hoppar vi och försöker se snygga ut"
Då gick jag och mamma därifrån och vi gick inte tillbaka.
Se lite snygga ut... undrar om hon skulle sagt det till ett gäng killar! Larvigt, man går väl inte på träningspass för att hoppa runt och se gullig ut. Det är i vilket fall som helst väldigt svårt att göra det när man är röd och svettig. Vilka dumheter!
Jag och mamma började gymma istället, vi sket i passet på tisdagar, jag började gå ett dansaerobics-pass på torsdagar som var riktigt komplicerat och jobbigt. Ibland gick vi förbi salen där den nya tjejen försökte leda fem personer genom turerna i VÅRAT gamla pass. När den gamla ledaren körde var salen full. Lite sorgligt för den nya ledaren, men samtidigt så jäkla skönt att bara för att vi var tjejer som tränade, hade inte någon av oss något behov av att se snygga ut bara för att vi var omringade av speglar i en timme!
Jobbigt att jobba
Jag till hör den kategori människor som tycker mer om att arbeta än att plugga. Jag vet inte varför, det bara är så. Kanske har det något att göra med att min pappa alltid utbrast "åååå, vad jag är glad att jag inte går i skolan längre!" varje gång man kom hem. Eller att båda mina föräldrar alltid hävdat sunt förnuft framför högskolepoäng. Inte vet jag, men så är det i alla fall.
Själva jobbsökandet är ju en pina i sig. Det där CV:et som aldrig låter tillräckligt proffsigt eller personligt. Intervjuerna när man sitter och ska prata bra om sig själv, vara representativ samtidigt som förtroendeingivande och ansvarstagande och... ja, beskriva sig själv med tre ord. Alla vet själva att arbetsintervjuer måste vara de möten där det ljugs som mest i hela Sverige. Kanske i killarnas omklädningsrum i sjuan också...
När man väl har fått jobbet, oavsett vilket jobb det är, är de första dagarna ett helvete. Man känner sig korkad för att man ställer frågor hela tiden, man har ingen att äta med eftersom alla redan är kompisar och man vill inte tränga sig på. Man måste visa framfötterna samtidigt som man inte vill kliva någon av de äldre medarbetarna på tårna. Det är en hemsk period.
Till slut sitter man där, några månader in på anställningen och känner en sorts tomhet. Man kan inte tillräckligt mycket än för att ta helt egna initiativ och de första arbetsgifterna är så enkla och tråkiga att man nästan kräks. Man kan fortfarande inte säga vad som helst till vem som helst och man är fortfarande rädd för cheferna.
Och på så vis ska det vara tills man är 65. Vad mycket vi 20-något-åringar har att se fram emot egentligen! Ett helt liv av skräck och ensamma luncher. Halleluja.
Själva jobbsökandet är ju en pina i sig. Det där CV:et som aldrig låter tillräckligt proffsigt eller personligt. Intervjuerna när man sitter och ska prata bra om sig själv, vara representativ samtidigt som förtroendeingivande och ansvarstagande och... ja, beskriva sig själv med tre ord. Alla vet själva att arbetsintervjuer måste vara de möten där det ljugs som mest i hela Sverige. Kanske i killarnas omklädningsrum i sjuan också...
När man väl har fått jobbet, oavsett vilket jobb det är, är de första dagarna ett helvete. Man känner sig korkad för att man ställer frågor hela tiden, man har ingen att äta med eftersom alla redan är kompisar och man vill inte tränga sig på. Man måste visa framfötterna samtidigt som man inte vill kliva någon av de äldre medarbetarna på tårna. Det är en hemsk period.
Till slut sitter man där, några månader in på anställningen och känner en sorts tomhet. Man kan inte tillräckligt mycket än för att ta helt egna initiativ och de första arbetsgifterna är så enkla och tråkiga att man nästan kräks. Man kan fortfarande inte säga vad som helst till vem som helst och man är fortfarande rädd för cheferna.
Och på så vis ska det vara tills man är 65. Vad mycket vi 20-något-åringar har att se fram emot egentligen! Ett helt liv av skräck och ensamma luncher. Halleluja.
Stockholmares parningsritualer 1
Dagen som idag var en kli-fri dag. När jag tar allergitabletter känns det som att det går ström genom hela ansiktet så fort jag är utomhus. Det kliar inte, men... det liksom spänner. Jättekonstigt.
Jag åt lunch med min kusin. Hon är 2,5 år yngre än jag, pluggar i Uppsala. Hon säger att hon har slutat festa så mycket som hon gjorde förra terminen, det håller tydligen inte i längden... Tror ändå alla som bor där och är studenter festar mer än vad vi studenter i Stockholm någonsin kommer göra.
Vi satt och drack kaffe på Medis. Människor och duvor och en och annan skrattmås. Duvorna har tydligen sin parningssäsong just nu. Det är inte direkt aptitretande när man ser en handuva burra upp pälsen, kurra och förfölja en honduva. Oftast har de stympade ben, det ser verkligen makabert ut. Honan springer runt lite larvigt, men flyger inte iväg så att vi som försöker dricka kaffe slipper se parningsakten. Kurr kurr, nu ska vi göra barn.
Tänk om det såg ut så på alla klubbar. Killarna i baren fäller upp kragarna på sina second-handskjortor, skjuter fram bröstkorgen och börjar sakta förfölja en väl utvald tjej samtidigt som han haltar och gör något gutturalt läte. Kurr kurr, ska vi hem till mig och göra slut på ett paket Kommando?
Fast jag tror att raggnings-Sverige skulle må bra av lite djuriskt beteende. Som det är nu sitter alla och klagar på att det är så tråkigt i Stockholm för att ingen vågar prata med någon ny. Med ena ögat har de exakt koll på vilka snygga killar/tjejer det finns på stället och ifall de ser ut att vara singlar. Vad mycket lättare det var när det var hemmafester och alla var 15 och i princip kunde tänka sig att hångla med vem som helst. Sen spelade det inte så stor roll om man skämdes efteråt eller om det hade varit dåligt eller om man inte mindes killens namn utan döpte honom till "killen-i-peak-mössa-från-Lidingö-killen" eller liknande. Vad som räknades var att man hade massa roligt att prata om efter helgens slut.
Istället för att sitta och spionera borde den här staden vara mer på. Gå fram till nya människor, säga hej och se vad som händer. Eller om någon är så pass modig och ovanlig att de faktiskt kommer fram till en och börjar prata, då borde vi göra galna saker som att... svara kanske?
Voulez-vous parler avec moi c'est soir?
Jag åt lunch med min kusin. Hon är 2,5 år yngre än jag, pluggar i Uppsala. Hon säger att hon har slutat festa så mycket som hon gjorde förra terminen, det håller tydligen inte i längden... Tror ändå alla som bor där och är studenter festar mer än vad vi studenter i Stockholm någonsin kommer göra.
Vi satt och drack kaffe på Medis. Människor och duvor och en och annan skrattmås. Duvorna har tydligen sin parningssäsong just nu. Det är inte direkt aptitretande när man ser en handuva burra upp pälsen, kurra och förfölja en honduva. Oftast har de stympade ben, det ser verkligen makabert ut. Honan springer runt lite larvigt, men flyger inte iväg så att vi som försöker dricka kaffe slipper se parningsakten. Kurr kurr, nu ska vi göra barn.
Tänk om det såg ut så på alla klubbar. Killarna i baren fäller upp kragarna på sina second-handskjortor, skjuter fram bröstkorgen och börjar sakta förfölja en väl utvald tjej samtidigt som han haltar och gör något gutturalt läte. Kurr kurr, ska vi hem till mig och göra slut på ett paket Kommando?
Fast jag tror att raggnings-Sverige skulle må bra av lite djuriskt beteende. Som det är nu sitter alla och klagar på att det är så tråkigt i Stockholm för att ingen vågar prata med någon ny. Med ena ögat har de exakt koll på vilka snygga killar/tjejer det finns på stället och ifall de ser ut att vara singlar. Vad mycket lättare det var när det var hemmafester och alla var 15 och i princip kunde tänka sig att hångla med vem som helst. Sen spelade det inte så stor roll om man skämdes efteråt eller om det hade varit dåligt eller om man inte mindes killens namn utan döpte honom till "killen-i-peak-mössa-från-Lidingö-killen" eller liknande. Vad som räknades var att man hade massa roligt att prata om efter helgens slut.
Istället för att sitta och spionera borde den här staden vara mer på. Gå fram till nya människor, säga hej och se vad som händer. Eller om någon är så pass modig och ovanlig att de faktiskt kommer fram till en och börjar prata, då borde vi göra galna saker som att... svara kanske?
Voulez-vous parler avec moi c'est soir?
Plantor, pollen och piller
Igår var jag, mor och far på en plantskola och köpte växter och krukor. Mina nyinköpta allergitabletter hade mirakulöst försvunnit, men som tur var hittade jag en gammal från förra året som jag svalde innan vi gav oss av.
Väl där var det nästan som Ikea, fast trängre och mer klorofyll. Alla medelålders par följde exakt samma mönster där som på möbelvaruhuset.
- Å, Löjtnantshjärtan, såna kan vi ju ha, säger kvinnan i rosa fleece-tröja.
- Suck, hur ser de ut då egentligen? blir svaret från hennes man i en blå fleece-tröja.
- Gud vad det är tråkigt att handla med dig.
- Men jag frågar ju bara.
- Nä, du suckar och låter otrevlig, det är faktiskt inte roligt då.
- Men ursäkta att man frågar... SUCK!
Sådär höll alla på. Helt fantastiskt att folk orkar vara ihop med varandra.
Så har vi till slut lyckats lasta bilen med tre träd, sex stora krukor, 20 småblommor, åtta buskblommor och två rankväxter. Mamma höll en prydnadsapel mellan benen, själv satt jag och klämde på två amplar och ett par gamla gummistövlar. Vi planterade om och gjorde fint hela dagen. Så fick mor och far helt plötsligt bråttom, de skulle träffa släkten inne i stan på middag. Snabbt gör de sig i ordning, vi rusar ner till bilen när vi kommer på en sak. De bor i freakin' skogen. Rådjur lurar runt varje tall. Så vi rusar upp igen, pappa i kostym, mamma i finklänning och jag med allergichock för att ställa in alla de 30 krukor vi ställt ut över hela tomten för att göra det fint, så att de inte blir uppätna. Alltså ska de varje dag ställa ut blommorna, och ställa in dem igen. Lite som prydnadskuddar. Fast det är få djur som gömmer sig i sovrummet och vill äta upp dunbolster...
Idag dök allergimedicinen upp, självklart fanns den i kryddskåpet. Men det var försent, hade redan promenerat i tre timmar. Just nu ser jag inte vad jag skriver, allting är suddigt och det kliar så i ansiktet att jag tror jag blir galen.
- Stackars lilla dig, säger O och skrattar.
Han fattar inte hur det känns. Ska smeta klipulver i ögonen på honom så tycker han inte längre att det är gulligt när jag gnider mig i ansiktet med knogarna.
- Du ser ut som ett litet djur.
Nä, det gör jag inte!
Jag har dessutom ännu en gång framgångsrikt lyckats skjuta upp alla viktiga saker till sista sekunden. Är jag inte duktig?
Väl där var det nästan som Ikea, fast trängre och mer klorofyll. Alla medelålders par följde exakt samma mönster där som på möbelvaruhuset.
- Å, Löjtnantshjärtan, såna kan vi ju ha, säger kvinnan i rosa fleece-tröja.
- Suck, hur ser de ut då egentligen? blir svaret från hennes man i en blå fleece-tröja.
- Gud vad det är tråkigt att handla med dig.
- Men jag frågar ju bara.
- Nä, du suckar och låter otrevlig, det är faktiskt inte roligt då.
- Men ursäkta att man frågar... SUCK!
Sådär höll alla på. Helt fantastiskt att folk orkar vara ihop med varandra.
Så har vi till slut lyckats lasta bilen med tre träd, sex stora krukor, 20 småblommor, åtta buskblommor och två rankväxter. Mamma höll en prydnadsapel mellan benen, själv satt jag och klämde på två amplar och ett par gamla gummistövlar. Vi planterade om och gjorde fint hela dagen. Så fick mor och far helt plötsligt bråttom, de skulle träffa släkten inne i stan på middag. Snabbt gör de sig i ordning, vi rusar ner till bilen när vi kommer på en sak. De bor i freakin' skogen. Rådjur lurar runt varje tall. Så vi rusar upp igen, pappa i kostym, mamma i finklänning och jag med allergichock för att ställa in alla de 30 krukor vi ställt ut över hela tomten för att göra det fint, så att de inte blir uppätna. Alltså ska de varje dag ställa ut blommorna, och ställa in dem igen. Lite som prydnadskuddar. Fast det är få djur som gömmer sig i sovrummet och vill äta upp dunbolster...
Idag dök allergimedicinen upp, självklart fanns den i kryddskåpet. Men det var försent, hade redan promenerat i tre timmar. Just nu ser jag inte vad jag skriver, allting är suddigt och det kliar så i ansiktet att jag tror jag blir galen.
- Stackars lilla dig, säger O och skrattar.
Han fattar inte hur det känns. Ska smeta klipulver i ögonen på honom så tycker han inte längre att det är gulligt när jag gnider mig i ansiktet med knogarna.
- Du ser ut som ett litet djur.
Nä, det gör jag inte!
Jag har dessutom ännu en gång framgångsrikt lyckats skjuta upp alla viktiga saker till sista sekunden. Är jag inte duktig?
Inget särskilt alls
Idag stod jag och sjöng i duschen, som jag brukar. Jag har en repertoar blandad av Jewl, Madonna och Jack Johnson. Vanligtvis. Ibland slinker någon gammal klassiker som Idas sommarvisa in i leken också.
Jag brukar använda dessa folkkära musikers låtar till att sväva iväg lite själv med min röst, lägga egna små enkla stämmor och så vidare.
Men just denna dag var det något speciellt som hände. Jag kom på en melodi som inte ville släppa. O hörde den från köket och han hämtade gitarren och... vips så hade vi en refräng.
Oturligt nog var det dags för mig att gå till jobbet. Men va härligt det ska bli att i helgen få sätta sig och fortsätta arbeta på låten med min übermusikaliska sambo.
Annars är det alltså den andra maj. En dag för glamm och gamman. Kan man tänka.
Själv jobbar jag till 22...
I morgon ska jag och mor åka och köpa stora stora blommor och vaser på någon plantage. Eftersom de inte lyckats kommunicera så väl med snickaren har mina päron nu en helikopterplatta bakom huset. Sex meter i diameter. Och när man står där är man nästan lika högt upp som på andra våningen i huset. Galenskap. Men för att göra träkolossen till en del av naturen ska vi alltså plantera syrénträd och sånt runtom. När jag är på en sådan plantskola eller liknande önskar jag ofta att jag får bo där. Det är så vackert. Vill att min lägenhet ska se ut som ett enda stort uterum. Vita, slitna möbler och blommor exakt överallt.
Största problemet med det är nog pollen. Och alla getingar. Jag skulle inte få en lugn stund. Blind av nysningar springer jag runt och får ångestattacker för att det surrar överallt. Granngubben som jag spionerar på skulle nog få se ett och annat kul då...
Jag brukar använda dessa folkkära musikers låtar till att sväva iväg lite själv med min röst, lägga egna små enkla stämmor och så vidare.
Men just denna dag var det något speciellt som hände. Jag kom på en melodi som inte ville släppa. O hörde den från köket och han hämtade gitarren och... vips så hade vi en refräng.
Oturligt nog var det dags för mig att gå till jobbet. Men va härligt det ska bli att i helgen få sätta sig och fortsätta arbeta på låten med min übermusikaliska sambo.
Annars är det alltså den andra maj. En dag för glamm och gamman. Kan man tänka.
Själv jobbar jag till 22...
I morgon ska jag och mor åka och köpa stora stora blommor och vaser på någon plantage. Eftersom de inte lyckats kommunicera så väl med snickaren har mina päron nu en helikopterplatta bakom huset. Sex meter i diameter. Och när man står där är man nästan lika högt upp som på andra våningen i huset. Galenskap. Men för att göra träkolossen till en del av naturen ska vi alltså plantera syrénträd och sånt runtom. När jag är på en sådan plantskola eller liknande önskar jag ofta att jag får bo där. Det är så vackert. Vill att min lägenhet ska se ut som ett enda stort uterum. Vita, slitna möbler och blommor exakt överallt.
Största problemet med det är nog pollen. Och alla getingar. Jag skulle inte få en lugn stund. Blind av nysningar springer jag runt och får ångestattacker för att det surrar överallt. Granngubben som jag spionerar på skulle nog få se ett och annat kul då...
Första maj i sann socialistisk anda
Första maj. En dag för demonstration. När de som vill kan gå ut och gå för sin åsikt.
Förra året gick jag först lite med SSU då min bror var ordförande för SSU Nacka. Det var trevligt ända fram tills jag blev tilldelad en bit av ett lakan som visade sig vara sidofanan. Helt plötsligt hade jag ansvar för att håla det lila tygstycket rakt så att de vid sidan om kunde läsa något fint budskap. Helt absurt. Jag var inte med i SSU!
Så jag ropade ( i sanna socialistisk anda) på en liten kille med blond lugg, hörrudu! kom hit och håll! Det gjorde han, med skräck i blick och jag O kunde tåga vidare.
Efter några hundra meter stötte vi på min näst yngsta kusin, F. Hon var där med sitt SSU, men vi gick inte me dem för längre fram spanade jag mina morföräldrar. Mormor och morfar gick nog bakom något som hade med EU att göra.
Ett tag orkade vi gå med dem, men det gick långsamt, så vi satte eld i baken för att försöka hitta någon internationell åsikt att stödja. Det slutade med att vi gick tillsammans med några som hade åsikter om de Tamilska tigrarna.
Men i år jobbar jag. Sitter inne och tittar ut och tänker på att när jag var liten var min läsning reglerad av sanna socialistiska regler. Jag fick bara läsa Bamse. Absolut inte Kalle Anka eller någon annan Disney-tidning. Vilket resulterade i att jag så fort jag kom hem till kompisar betedde mig helt osocialt och satt och läste gamla serier och tittade på My little ponny allt vad jag orkade. Efter att jag var för gammal för Bamse var det KP, inte Frida eller Okej, som gällde. Jag klagar inte på denna uppfostran, inte alls. Jag är glad att jag inte tycker om skittidningar (enligt mig) som VR och liknande nu. Men jag har fortfarande bilden i huvudet av en Valborgsmässoafton när jag sov över hos min granne första gången. Jag låg vaken ända tills hon hade somnat. Sen drog jag försiktigt ut hennes nedersta skrivbordslåda och tog ut alla Kalle Ankatidningar. Så smög jag till badrummet och satt och läste hela natten. Tills jag var så trött att jag inte såg något längre, då gick jag hem tvärs över gatan för jag vågade inte sova hemifrån förrän jag blev 12.
Slut på första maj-sagan.
Förra året gick jag först lite med SSU då min bror var ordförande för SSU Nacka. Det var trevligt ända fram tills jag blev tilldelad en bit av ett lakan som visade sig vara sidofanan. Helt plötsligt hade jag ansvar för att håla det lila tygstycket rakt så att de vid sidan om kunde läsa något fint budskap. Helt absurt. Jag var inte med i SSU!
Så jag ropade ( i sanna socialistisk anda) på en liten kille med blond lugg, hörrudu! kom hit och håll! Det gjorde han, med skräck i blick och jag O kunde tåga vidare.
Efter några hundra meter stötte vi på min näst yngsta kusin, F. Hon var där med sitt SSU, men vi gick inte me dem för längre fram spanade jag mina morföräldrar. Mormor och morfar gick nog bakom något som hade med EU att göra.
Ett tag orkade vi gå med dem, men det gick långsamt, så vi satte eld i baken för att försöka hitta någon internationell åsikt att stödja. Det slutade med att vi gick tillsammans med några som hade åsikter om de Tamilska tigrarna.
Men i år jobbar jag. Sitter inne och tittar ut och tänker på att när jag var liten var min läsning reglerad av sanna socialistiska regler. Jag fick bara läsa Bamse. Absolut inte Kalle Anka eller någon annan Disney-tidning. Vilket resulterade i att jag så fort jag kom hem till kompisar betedde mig helt osocialt och satt och läste gamla serier och tittade på My little ponny allt vad jag orkade. Efter att jag var för gammal för Bamse var det KP, inte Frida eller Okej, som gällde. Jag klagar inte på denna uppfostran, inte alls. Jag är glad att jag inte tycker om skittidningar (enligt mig) som VR och liknande nu. Men jag har fortfarande bilden i huvudet av en Valborgsmässoafton när jag sov över hos min granne första gången. Jag låg vaken ända tills hon hade somnat. Sen drog jag försiktigt ut hennes nedersta skrivbordslåda och tog ut alla Kalle Ankatidningar. Så smög jag till badrummet och satt och läste hela natten. Tills jag var så trött att jag inte såg något längre, då gick jag hem tvärs över gatan för jag vågade inte sova hemifrån förrän jag blev 12.
Slut på första maj-sagan.
