Plantor, pollen och piller

Igår var jag, mor och far på en plantskola och köpte växter och krukor. Mina nyinköpta allergitabletter hade mirakulöst försvunnit, men som tur var hittade jag en gammal från förra året som jag svalde innan vi gav oss av.

Väl där var det nästan som Ikea, fast trängre och mer klorofyll. Alla medelålders par följde exakt samma mönster där som på möbelvaruhuset.
- Å, Löjtnantshjärtan, såna kan vi ju ha, säger kvinnan i rosa fleece-tröja.
- Suck, hur ser de ut då egentligen? blir svaret från hennes man i en blå fleece-tröja.
- Gud vad det är tråkigt att handla med dig.
- Men jag frågar ju bara.
- Nä, du suckar och låter otrevlig, det är faktiskt inte roligt då.
- Men ursäkta att man frågar... SUCK!

Sådär höll alla på. Helt fantastiskt att folk orkar vara ihop med varandra.
Så har vi till slut lyckats lasta bilen med tre träd, sex stora krukor, 20 småblommor, åtta buskblommor och två rankväxter. Mamma höll en prydnadsapel mellan benen, själv satt jag och klämde på två amplar och ett par gamla gummistövlar. Vi planterade om och gjorde fint hela dagen. Så fick mor och far helt plötsligt bråttom, de skulle träffa släkten inne i stan på middag. Snabbt gör de sig i ordning, vi rusar ner till bilen när vi kommer på en sak. De bor i freakin' skogen. Rådjur lurar runt varje tall. Så vi rusar upp igen, pappa i kostym, mamma i finklänning och jag med allergichock för att ställa in alla de 30 krukor vi ställt ut över hela tomten för att göra det fint, så att de inte blir uppätna. Alltså ska de varje dag ställa ut blommorna, och ställa in dem igen. Lite som prydnadskuddar. Fast det är få djur som gömmer sig i sovrummet och vill äta upp dunbolster...

Idag dök allergimedicinen upp, självklart fanns den i kryddskåpet. Men det var försent, hade redan promenerat i tre timmar. Just nu ser jag inte vad jag skriver, allting är suddigt och det kliar så i ansiktet att jag tror jag blir galen.
- Stackars lilla dig, säger O och skrattar.
Han fattar inte hur det känns. Ska smeta klipulver i ögonen på honom så tycker han inte längre att det är gulligt när jag gnider mig i ansiktet med knogarna.
- Du ser ut som ett litet djur.
Nä, det gör jag inte!
Jag har dessutom ännu en gång framgångsrikt lyckats skjuta upp alla viktiga saker till sista sekunden. Är jag inte duktig?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0