Därför ser min mage blek ut
Ju längre tid det går från att man skriver, desto större blir pressen på att det nya inlägget ska vara skitbra. Man har ju haft så lång tid på sig att tänka. Men det är inte säkert att tankar gör saker och ting bättre.
I fredags var jag och tränade på Eriksdalsbadet. Det var vid kvart i tolv på dan. Jag hade pippilotter och mina gamla dansbyxor, osminkad och ganska trött. I omklädningsrummet finns små pojkar i treårsåldern som stirrar på alla nakna kvinnokroppar. Vilken upplevelse det måste vara.
I omklädningsrummet finns också flera tjejer i 14-årsåldern. De verkar ha gympalektion. Tre tjejer byter om precis bakom mig. De är alla längre än jag och ungefär hälften så breda. Ändå drar de in magen så fort tröjorna åker av.
De ska simma och svarta trekants-bikinis, stl XS, åker på. Med push-upkuddar såklart. Så fort de rör sig kommer en våg av hårspray och godisparfym svepande. Jag kan knappt andas och försöker febrilt få av mig klocka och omaka strumpor. Tjejerna har ett så tjockt lager med mascara på sig att jag förundras över att de kan se något alls. Nästan som att ögonen har solhatt. Jag blir äntligen klar med ombytet och är på väg mot gymmet då en av tjejerna tar upp sin necessär.
- Å, får jag också, piper hennes kompisar.
- Mm, ja ska ba först, svarar hon och tar upp brunpuder och borste. Så börjar hon att sminka sin mage, upp och ner och i naveln.
Jag hinner tänka en sak innan dörren stängs mellan oss. Undrar om killarna i deras klass samtidigt står med kajalpennor i händerna och ritar magrutor på varandra.
Mycke ska man se innan ögonen faller av
I fredags var jag och tränade på Eriksdalsbadet. Det var vid kvart i tolv på dan. Jag hade pippilotter och mina gamla dansbyxor, osminkad och ganska trött. I omklädningsrummet finns små pojkar i treårsåldern som stirrar på alla nakna kvinnokroppar. Vilken upplevelse det måste vara.
I omklädningsrummet finns också flera tjejer i 14-årsåldern. De verkar ha gympalektion. Tre tjejer byter om precis bakom mig. De är alla längre än jag och ungefär hälften så breda. Ändå drar de in magen så fort tröjorna åker av.
De ska simma och svarta trekants-bikinis, stl XS, åker på. Med push-upkuddar såklart. Så fort de rör sig kommer en våg av hårspray och godisparfym svepande. Jag kan knappt andas och försöker febrilt få av mig klocka och omaka strumpor. Tjejerna har ett så tjockt lager med mascara på sig att jag förundras över att de kan se något alls. Nästan som att ögonen har solhatt. Jag blir äntligen klar med ombytet och är på väg mot gymmet då en av tjejerna tar upp sin necessär.
- Å, får jag också, piper hennes kompisar.
- Mm, ja ska ba först, svarar hon och tar upp brunpuder och borste. Så börjar hon att sminka sin mage, upp och ner och i naveln.
Jag hinner tänka en sak innan dörren stängs mellan oss. Undrar om killarna i deras klass samtidigt står med kajalpennor i händerna och ritar magrutor på varandra.
Mycke ska man se innan ögonen faller av
Handboll-gudarnas spel
Handboll på tv, ja det går handboll på tv, handboll på teeeeeeeeeeveeeeeeee, ja det går handboll på tv. Vet ni att handboll heter håndball på norska?
Handbollsspelare, det är ena riktiga gudar det. Det finns inga grabbar som tål så mycket stryk. Amerikansk fotboll utan skydd. Bollkänsla ut i öronsnibbarna. De trippar som ballerinor. Inga töntiga filmningar, de här gubbarna står upp smocka efter smocka. La Liga släng dig i väggen. Här rullar inte spelarna runt och gnyr och håller sig för benet om någon sparkar dem. De skäller inte på domarna. De går lugnt och sätter sig om de blir utvisade eller utbytta. Inga divalater, inget sparkande på vattenflaskor, inga obscena gester.
Så fort jag hör Perlskog och Hellbergs röster pirrar det i hela kroppen. Att få se Ola Lindgren strutta runt BAKOM bänken känns fortfarande väldigt konstigt, även fast det är många år sen han slutade spela.
Den enda nackdelen med fyran superba sändning är Patrik Ekwall. Han lyssnar inte på svaren han får. Innan matchen började sa Linell att det värsta som kunde hända var ifall Island fick många skjutmöjligheter. Då frågade Ekwall snabbt..... - vad är det värsta som kan hända?
Tänk, två senaste mästerskapen spelade vi inte. Nu jävla är vi på väg igen!
i morgon ska jag skriva om skolan. Igår var det debatt i fyran och jag var så arg att jag satt och skakade. Jag trodde jag skulle skriva om det nu ikväll, men det var för mycket handboll i huvudet. Dessutom finns risken att känslorna från i går finns kvar och då skulle jag bara skriva jävla Björklund på 58 rader. Det skulle nog inte vara så kul att läsa... fast kanske...
Handbollsspelare, det är ena riktiga gudar det. Det finns inga grabbar som tål så mycket stryk. Amerikansk fotboll utan skydd. Bollkänsla ut i öronsnibbarna. De trippar som ballerinor. Inga töntiga filmningar, de här gubbarna står upp smocka efter smocka. La Liga släng dig i väggen. Här rullar inte spelarna runt och gnyr och håller sig för benet om någon sparkar dem. De skäller inte på domarna. De går lugnt och sätter sig om de blir utvisade eller utbytta. Inga divalater, inget sparkande på vattenflaskor, inga obscena gester.
Så fort jag hör Perlskog och Hellbergs röster pirrar det i hela kroppen. Att få se Ola Lindgren strutta runt BAKOM bänken känns fortfarande väldigt konstigt, även fast det är många år sen han slutade spela.
Den enda nackdelen med fyran superba sändning är Patrik Ekwall. Han lyssnar inte på svaren han får. Innan matchen började sa Linell att det värsta som kunde hända var ifall Island fick många skjutmöjligheter. Då frågade Ekwall snabbt..... - vad är det värsta som kan hända?
Tänk, två senaste mästerskapen spelade vi inte. Nu jävla är vi på väg igen!
i morgon ska jag skriva om skolan. Igår var det debatt i fyran och jag var så arg att jag satt och skakade. Jag trodde jag skulle skriva om det nu ikväll, men det var för mycket handboll i huvudet. Dessutom finns risken att känslorna från i går finns kvar och då skulle jag bara skriva jävla Björklund på 58 rader. Det skulle nog inte vara så kul att läsa... fast kanske...
våren är här!
Nej, det är den ju inte. Inte än. Men året har vänt och snart är det vårLIKNANDE tider. Åtminstone.
I skolan sitter vi stackars studenter, minst 25 stycken, inklämda i en liten datasal utan fläktsystem. Det finns säkert ett fläktsystem, men jag har en känsla av att det bara går in i lärarnas enskilda kontor. Ute är det minusgrader, men i Ma222 känns det som midsommar.
Där inne ska man tänka, vara kreativ. Skapa nya lösningar, utveckla sitt intellekt och lägga grunden för hela sitt yrkesliv. Och så fort man sätter foten i datasalen tappar man andan. Det är en ångbastu. Lycka till att bygga flash när det inte finns syre nog åt en tvestjärt.
Jag har ju inte skrivit i den här lilla bloggen särskilt mycket och det är för att jag har förutfattade meningar om bloggande och människor som bloggar. Men jag har börjat ändra mitt sätt att tänka. Jag förstår fortfarande inte hela hysterin runt det och alla nya "kändisbloggare" har jag aldrig läst. Men däremot är det ett fantastiskt sätt för alla oss som tycker om att skriva att få göra det utanför skolan. För av någon anledning har min utbildning lyckats döda min lust att skriva. Ingen frihet i stil. Alla ska tryckas in i en och samma mall. Om en lärare gillar korta meningar, får du inte bra betyg om du inte skriver korta meningar. Om en lärare gillar aktiva verb vart tredje ord, då sitter du där med dina "springer" "skrattar" och "applåderar" tills du får skavsår i klyschnerverna.
Därför är det bra att sitta här framför datorn och lite lättsinnigt börja formulera mig igen. Kul. Men jag har absolut inte förväntningar på att nån läser skiten.
I skolan sitter vi stackars studenter, minst 25 stycken, inklämda i en liten datasal utan fläktsystem. Det finns säkert ett fläktsystem, men jag har en känsla av att det bara går in i lärarnas enskilda kontor. Ute är det minusgrader, men i Ma222 känns det som midsommar.
Där inne ska man tänka, vara kreativ. Skapa nya lösningar, utveckla sitt intellekt och lägga grunden för hela sitt yrkesliv. Och så fort man sätter foten i datasalen tappar man andan. Det är en ångbastu. Lycka till att bygga flash när det inte finns syre nog åt en tvestjärt.
Jag har ju inte skrivit i den här lilla bloggen särskilt mycket och det är för att jag har förutfattade meningar om bloggande och människor som bloggar. Men jag har börjat ändra mitt sätt att tänka. Jag förstår fortfarande inte hela hysterin runt det och alla nya "kändisbloggare" har jag aldrig läst. Men däremot är det ett fantastiskt sätt för alla oss som tycker om att skriva att få göra det utanför skolan. För av någon anledning har min utbildning lyckats döda min lust att skriva. Ingen frihet i stil. Alla ska tryckas in i en och samma mall. Om en lärare gillar korta meningar, får du inte bra betyg om du inte skriver korta meningar. Om en lärare gillar aktiva verb vart tredje ord, då sitter du där med dina "springer" "skrattar" och "applåderar" tills du får skavsår i klyschnerverna.
Därför är det bra att sitta här framför datorn och lite lättsinnigt börja formulera mig igen. Kul. Men jag har absolut inte förväntningar på att nån läser skiten.
