Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Nej, det är den ju inte. Inte än. Men året har vänt och snart är det vårLIKNANDE tider. Åtminstone.

I skolan sitter vi stackars studenter, minst 25 stycken, inklämda i en liten datasal utan fläktsystem. Det finns säkert ett fläktsystem, men jag har en känsla av att det bara går in i lärarnas enskilda kontor. Ute är det minusgrader, men i Ma222 känns det som midsommar.
Där inne ska man tänka, vara kreativ. Skapa nya lösningar, utveckla sitt intellekt och lägga grunden för hela sitt yrkesliv. Och så fort man sätter foten i datasalen tappar man andan. Det är en ångbastu. Lycka till att bygga flash när det inte finns syre nog åt en tvestjärt.

Jag har ju inte skrivit i den här lilla bloggen särskilt mycket och det är för att jag har förutfattade meningar om bloggande och människor som bloggar. Men jag har börjat ändra mitt sätt att tänka. Jag förstår fortfarande inte hela hysterin runt det och alla nya "kändisbloggare" har jag aldrig läst. Men däremot är det ett fantastiskt sätt för alla oss som tycker om att skriva att få göra det utanför skolan. För av någon anledning har min utbildning lyckats döda min lust att skriva. Ingen frihet i stil. Alla ska tryckas in i en och samma mall. Om en lärare gillar korta meningar, får du inte bra betyg om du inte skriver korta meningar. Om en lärare gillar aktiva verb vart tredje ord, då sitter du där med dina "springer" "skrattar" och "applåderar" tills du får skavsår i klyschnerverna.
Därför är det bra att sitta här framför datorn och lite lättsinnigt börja formulera mig igen. Kul. Men jag har absolut inte förväntningar på att nån läser skiten.