Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Har varit en crazy shopper i två dagar nu.

Är inget fan av att göra av med pengar, och som student har jag ju ändå inga att göra av med, men det har liksom kliat i mig efter lite kläder som inte är köpta när jag vägde 10 kilo mer.

Så den däringa 70-procentsrean kom väl till pass. Ett par byxor, en kjol, fem toppar och två yoga-behåar för 600 kronor. En kväll på Radiosporten ungefär, men det var det fanken värt.

Och i förmiddags gleeed Fjun genom besiktningen också. Tänk vad den är duktig den där lilla knallblå bilen. När de hissade upp henne i luften och började skaka hennes hjul fram och tillbaka kände jag mig som en mamma då doktorn rycker i ungens ben för att se om det gör ont.

- AKTA HENNE! ville jag skrika.

Men det gjorde jag inte. Och så fick hon ny baklykta som belöning för att hon var så duktig.

Mammas lilla sötnos.

Idag yogade jag till musik som jag hittade på Spotify. Det har jag aldrig gjort förut, men det gav en helt annan rytm och känsla. Som att alla de där tankarna som jag inte kan låta bli att tänka hela tiden nu snurrades upp kring pianoplink i stället.

Ska fortsätta med det, helt klart.

Den här helgen har varit precis rätt. Jag och O har i princip inte gjort något viktigt eller nyttigt, men varit aktiva ändå. Behöver hitta den där balansen, kanske ska jag börja göra viktiga saker varannan dag?

Har funderat en del på vad det är för saker jag vill ha gjorda och vilka jag tycker bör bli gjorda. Alltså vad i hemmet är det som jag har fått för mig behöver uträttas och vad är det som är viktigt för mig att uträtta. Äsch, det låter lite löjligt och medelålders med det här tänket, men jag kan inte ha lugnande yogamusik spelandes i hjärnan hela tiden.

Då skulle jag bli tokig.

Och rofylld eller?

Tog långpromenad med bror, far och O över Söderbysjön som knakade illavarslande. Men vi lät en barnfamilj gå före och spåra, för säkerhets skull liksom.

Nu ska jag in till staden (Söder) och gå på hälsokost med bror. Han behöver guidas i proteinpulverdjungeln.

Egentligen behöver det städas, svabbas, sorteras, rensas, slängas, torkas i lägenheten. Men det struntar jag i.

Eller egentligen inte, men jag försöker strunta i det.

Svårt!

Jag övar på den här grejen att inte göra något. Att inte ha en plan. Att bara låta tiden gå, inte känna stress, vara i nuet.

Det är fanimej svårt, men idag har jag bara varit på gymmet och lagat lunch. På hela dagen. I kväll ska vi på bio. Och that's it.

Det kliar i magtrakten av gryende panik för att inget åstadkommits, men jag ska plocka upp knastret, klappa det till sömns och låtsas som att det inte finns.

Det vill säga: Bingo dingo.

Pipipipipipipiiiiiiiiiiiiiip.

Skriver manus om barnsliga 11-12-åringar och har själv blivit en sådan i huvudet. Ett låtsasspråk och fantasi och sorgsna hem med mammor som är snälla men ledsna.

Känner mig helt snurrig i bollen av det här, att gå tillbaka till tiden då man började bli stor men ibland verkligen inte ville! När man var barn och inte barn och ville vara vuxen och barn och allting där i mellan.

Lite mycket KP kanske, men jag gillade ju KP.

Stefan Löfvén alltså, tja. Kan nog bli bra. Eliasson hade fortfarande varit det bästa valet. Bara för att någon säger nej betyder det väl inte att man inte kan släpa med dem dit man vill ha dem?

Eller gör det?

Jan Eliasson alltså. Han är nog min idol. Det är ett skumt uttalande från min sida, eftersom jag inte sysslar med samma grejer som karln, men så är det i alla fall.

I morse lurades DN (som vanligt nu för tiden?) och sa att han var det nya namnet i S-ordförandesamatalet. Jag blev eld och lågor. En människa som arbetet inom FN och med internationella fredssamtal och diplomati som partiledare. Det kan inte bli bättre tjoade jag och läste artikeln.

Fakta: Umeå har föreslagit Eliasson.
Fakta: Eliasson har sagt att han är för gammal (71).
Fakta: Eliasson tycker att alla ska sluta säga nej när de får frågan om de kan tänka sig ordförandeposten bara för att det traditionellt sett betytt att de absolut aldrig kommer bli partiledare i liknande lägon bakåt i tiden.
Fakta: Jan Eliasson skulle woopa Reinfeldts ASS om han sa ja till att bli nominerad.
Fakta: Reini, Björkis, Billström (och jag?) och Borg skulle ej ha en sportmössa mot ÄKTA social demokrati. Och nej, det var ingen särskrivning. Social. Demokrati. Det är det jag diggar. Inte nödvändigtvis sossarna. Men social. Demokrati.

Jaja. Dagens näst intressantaste artikel var den om Henrik Ehrenberg, Hägglunds förre stabssekreterare, som kommenterat nyheter och grejer anonymt på nätet under namnet... OveTove.

OveTove.

Det är humor av högsta klass! Tänk vad taskigt om ens föräldrar döpt en till något liknande och man faktiskt hade något viktigt och bra att säga? Inte fanken lyssnar man på någon som heter OveTove?

Hehe.

OJ vad jag har tränar underbart idag. Hård benstyrka (fasen!) och sen crosstrainern, eller eliptical-maskinen eller vad fanken den där jävla plastsaken heter som jag måste använda för att jag ska akta knät och inte springa intervaller, i 40 minuter. Alltså 40 minuter intervaller. Det var ruggigt!

Och så yoga 90 minuter på det.

Som en fint avslut på min aktiva dag kom Marcus Krunegårds Jag är en vampyr på radio lagom till Björkhagen och jag hoppsade och mimsjöng hela vägen hem genom snön.

Ja, så kan en dag vara när man längtat hela helgen efter att få röra på sig men man måste sitta på en stol i fem timmar utan kisspaus.

Så kan det vara.

Jag har en flådig matlåda med mig i Konsumkassen idag. Det är öde öde öde på Stockholms gator en söndagsmorgon, likaså på Radiosportens redaktion. Men det rör mig icke i ryggen.

För till lunch ska jag äta fisksoppa och efterrätt med pannkakor, färska blåbär och hallon och kardemummagrädde. Det kurrar i magen bara jag tänker på det. Färska bär i januari liksom. Östermalmslyx!

Juholt avgick alltså.

Jag måste ju säga något om det här.

Korta tankar från Giertta:

1. Tycker att det är trist att han inte fått chansen att "prata politik" eftersom media har fört något slags krig mot honom. Som om deras tankar går lite: "Du verkar inte perfekt, om vi retar dig verkar du kunna slinta i dina uttalanden, det tänker vi göra. Jippi!"

2. Tror att Socialdemokraterna behöver någon som kan prata både högt och lågt, både vara arbetarnas parti och utmana Reinfeldts "landsfader"-attityd. Det är för få svenskar som ser sig själva som arbetare för att man "bara" ska spela det kortet.

3. Giertta ERFAR att flera politiska reportrar på nationella stortidningar ser det som en bedrift att de knuffat bort Juholt från ordförandeposten, och detta är ett nytt lågvattenmärke för svensk journalistik. På samma sätt som de behandlat Lars Ohly och Mona Sahlin. Okej att det inte går att vara objektiv. Men det går att behålla någon slags journalistisk etik och det har tex Expressen inte lyckats med.

Nu hoppas jag att Margot Wahlström säger jajajajajajaja, vilket hon inte kommer att göra. Tyvärr.

Jag kan inte gå upp på mornarna. Det har blivit något fel på mig. Mitt DNA har ändrats, min hjärna skvalpat fel. Hur ska jag klara av det här? Måste jag skaffa en sjukt obekväm kudde så att jag verkligen inte VILL somna om?

O viskar: ligg kvar du, jag fixar frukost och jag ba´ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ.

Grymt bra lunch med L idag, vi gick till Babajan och där ska det drickas vin och käkas mat efter den 14 februari så att det står härliga till. Alltså, jag får ju äta mat innan dess, men är osäker på hur kul jag kommer ha i barmiljö om jag inte får smutta på rödvin.

Äsch, klart jag kommer ha kul, men det blir så oskönt för sällskapet om jag ska dreggla över dem hela kvällen.

Jobbkväll just nu. Jobbdag i morgon. Jobbdag på söndag. En jobbhelg. De är aldrig särskilt populära, förrän den 25 nästa månad vill säga.

Tjing.

Bra träningsdag idag.

En timme yoga innan frukost. 45 minuter styrketräning innan lunch. Och en timmes promenad med bror på eftermiddagen.

Ingen bra skrivdag dock. Än så länge handlar texten inte om något, men det är en ängel med... Inget mästerverk direkt.

Jaja.

DI-ansökningarna tog min kreativitet. Sablars!

Ska försöka vila knät igen och gjorde cardio på crosstrainern i stället för att springa. Det var... inte lika skoj. Särskilt som tv:n var inställd på SVT 1 som viade någon repris när Benny Andersson spelade dragspel och Tommy Körberg och Helen Sjöholm sjöng hans visor. Inför en foxtrottande, medelålders publik där ALLA såg precis likadana ut. Kvinnor som män, unga som gamla. Varför ser alla svenskar likadana ut? Alla män hade pikétröja och beige byxor, alla kvinnor hade blommig topp/klänning och jeans. Och likadana glasögonbågar på alla, samma frisyr. Allt. Skrämmande.

Det var fasligt länge sen jag skrev något politiskt här på bloggen. Skönt, tycker ni säkert. Men jag undrar hur det kommer sig? Antagligen att det är en högerregering och jag känner att jag redan från början är emot nästan alla politiska beslut som fattas just nu.

Jaja. Kanske kommer jag på något smart att säga när det gråa vädret försvinner. Politisk krönika i juni alltså!

Jag gjorde det!

Jag skickade in mina ansökningar i god tid, men det jag är allra stoltast över är:

1. Jag fick inte prestationsångest en enda gång under denna månad som jag har skrivit mina två texter.
2. Jag har jobbat med samma texter metodiskt, lugnt och målinriktat på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Jag menar, sen när har ordet LUGN kännetecknat mig? Bara ALDRIG!

Eftersom jag har en frimånad (inget socker, ingen alkohol) fram till alla hjärtans dag firade jag och O framgången med att köpa mjölk och thaimat. Yey.

I morgon mina vänner, då har jag skrivdag på schemat. Känn på det ordet. Skrivdag. Visst doftar det lätt av kaprifol och vit sandstrand?

Att skriva ett personligt brev till jobbansökan eller skolansökan kan nog vara bland det svåraste som finns.

Man ska på ett tjusigt och engagerande sätt säga: SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA VÄLJ MIG!

Som en Rasmus som vet att han har rakt och rufsigt hår, men ändå vill ha en ny mamma och pappa. Jag VET att jag är allt från fulländad och bäst, men på något sätt måste jag försöka få andra människor att tycka det så pass mycket att de väljer att träffa mig IRL.

Ay caramba.

Mitt ansökningsbrev till Biskops-Arnö var en enda lång text rakt från hjärtat. Tror inte att jag kan köra copy/paste på den till DI. Tyvärr. Det fungerade en gång, men gudarna ser inte mellan grammatik- och etikettfingrarna fler gånger nu.

Det har jag på känn.

Så att i stället för att läsa 15 bloggar kanske jag bara ska sätta igång nu då?

JA!

Lanzarote var bara underbart och det måste från och med nu vara min taktik varje vinter, att åka någonstans där det är ljust och varmt. Utan undantag. För mitt humör klarar inte av mörker, så är det bara. Jag är fanimej en klen rackare, men det är inte mycket att göra åt. Kroppen pajar, humöret pajar, men det är bara att lira med de kort man har fått, trots att given är skräp.

Jag går all in på vintern från och med nu i alla fall.

Vi har sovit, solat, läst och så lästlästlästlästläst. Det är det bästa jag vet.

Nu är det alltså vårterminen 2012 som gäller. Jag ska pussa sönder den här terminen, gulla med den tills den kiknar, viker sig och gör som jag vill. Och visst kan det inte börja bättre än med handbolls-EM?

Jag och O sitter med varsin dator i soffan och kollar på den svängiga matchen mot Makedonien. Jonas Larholm är helt väck, men Henrik Lundström, Kim Andersson och Dalibor Doder är heta som min solbränna. Ay ay ay!

Väldigt ledsen i förrigår för att båda knän kajkat ihop. Jag kan inte för mitt liv förstå vad det är för fel på dem, men just att vänsterknät också började göra ont blev liksom för mycket.

Jag har varit så otroligt lycklig över att min kropp inte gjort överdrivet ont på väldigt länge. Visst, jag har haft ont i ryggen som vanligt, men det är jag så van vid att det märker jag bara om jag koncentrerar mig. Och jag har haft ont i högerknät när jag har yogat, men jag har bara anpassat rörelserna efter det. Jag har trott att det ska gå över.

Men i stället för att bli bra har nu alltså mitt handbollsknä också bestämt sig för att trilskas. Det är detta underbara knä som gjorde att jag fick hoppa på kryckor sex månader för några år sen. Jag har nu bokat tid hos doktorn för att ta reda på vad det är för fel, för jag känner inte igen den här smärtan.

Så då blir jag så stolt över mig själv som i stället för att bryta ihop yogar superförsiktigt och hoppar över alla rörelser som innebär press på knäna. Gamla Lovisa hade ställt sig på gymmet och sprungit 8 km för att "skaka ur smärtan" som hon så ofta tror ska fungera.

Det fungerar faktiskt aldrig att "skaka ur smärtan". Det är en dum idé på alla sätt och vis. Lika smart som att slå på ett öppet sår. Ungefär.

Så, jag är smartare än jag var för tre år sen. Hurra för mig!

Woho, 2012!

Nyårsafton var toppen, först lagade jag och O mat tillsammans med L och J medan den nya alienkattungen attackerade min klänning. Sen åkte jag och O in till A och hans syster med man och såg fyrverkerier och åt lussebullar. Bra på alla sätt och vis.

2012 började inte så bra för en yngling som sa att han hette Emil, däremot. Vi stod vid en park och kollade på smällare när vi plötsligt såg en ung kille klämma sig fram mellan några återvinningsbehållare och rusa längst med gatan. Efter honom kom en medelålders, tunnhårig man i röd dunjacka. Mannen hann ikapp pojken och fällde honom till marken i farten. Jag och O reagerade direkt och kutade efter. När vi kom fram höll mannen pojken nedtryckt mot marken, killen höll fortfarande i en tänd cigarett som han på något konstigt sätt lyckats rädda i fallet.

Det visade sig att den lilla killen, tillsammans med några vänner, sparkat sönder en glasport i en bostadsrättsföreningen där dunjackemannen var ordförande. Lille killen försökte komma undan på tusen sätt. "Jag betalar tillbaka, jag svär", "Va, funkade inte numret till min farsa? Men allvarligt, han har pengar, han betalar tillbaka", "Jag kommer aldrig göra om det, du kan släppa mig, jag har lärt mig en läxa".

Till slut kom röda jackan fram till polisen som skickade en piketbuss. Så fort lille killen hörde detta blev han nervös som satan. Började flacka med blicken, röra sig fram och tillbaka för att hitta en flyktväg. "Jag vill inte ha problem med snuten asså", mumlade han för sig själv.

Jag såg på honom att snart händer det, snart försöker han sticka. Så fick han syn på polisbilen och snabbt som satan puttade han mig åt sidan och kutade iväg. Röda jackan sprang efter. Några poliser hoppade ut ur bilen och rusade också iväg, bilen fortsatte runt huset för att skära av lillkillens flyktväg.

Ingen aning om han klarade sig undan eller inte. På ett sätt hoppas jag att han gjorde det. Ingen bra start på året för "Emil" i alla fall.

Lille pöjk.