Hur vågar de blunda?
Igår skrev jag inget för då var jag helt däckad i feber och sov hela dagen.
På kvällen kom min lillebror (hurra) och gav mig middag och berättade om sitt spännande liv i London de tre senaste månaderna. Lille vän, vad stor han blivit. Det är underbart att han äntligen är hemma igen. Jag ska äta middag med honom minst en gång i veckan i vår.
Lille J. När han var liten såg jag det som min uppgift att lära honom allt. För det mesta var jag snäll. Som en vanlig lillebror lärde han sig att reta mig på mest effektiva sätt.
Han har alltid varit ovanlig, inte som grannpojkarna. Han har varit känslig och tyckt om att prata, hatat att slåss eller knuffas eller bli smutsig. När jag tänker på de idiotiska klasskopmisar han hade i låg- och mellanstadiet blir jag så arg så jag ser rött.
Alla pojkarna var små och ville alltid slåss med min stora lillebror, han var en utmaning. Men han ville inte slåss! Han ville inte skada någon, så han backade och då började de retas. Idiotiska ungar! Och idiotiska lärare som låtsas som ingenting.
- Ja jo, visst kan de ibland gadda ihop sig, men det är inget allvarligt.
Nä, just det, visst. Att de kastade sten mot honom på rasten och mina tre år äldre klasskompisar fick jaga iväg dem och rädda honom in i vårt klassrum var inget allvarligt.
I efterhand förstår jag inte hur man som vuxen klarar av att blunda. Det är för fan bara att ingripa! Jag har arbetat som tennistränare i fem års tid, och man märker direkt gruppdynamiken. Och sen är det min uppgift som den vuxna i sammanhanget att reda ut den. Inte genom att säga: Sluta retas, var snälla, för det funkar aldrig.
Nä, men så länge man har en plan och ett gäng stödjande regler så.
Oj, långt inlägg, jag hade visst en hel del ilska i mig idag.
Underligt.
På kvällen kom min lillebror (hurra) och gav mig middag och berättade om sitt spännande liv i London de tre senaste månaderna. Lille vän, vad stor han blivit. Det är underbart att han äntligen är hemma igen. Jag ska äta middag med honom minst en gång i veckan i vår.
Lille J. När han var liten såg jag det som min uppgift att lära honom allt. För det mesta var jag snäll. Som en vanlig lillebror lärde han sig att reta mig på mest effektiva sätt.
Han har alltid varit ovanlig, inte som grannpojkarna. Han har varit känslig och tyckt om att prata, hatat att slåss eller knuffas eller bli smutsig. När jag tänker på de idiotiska klasskopmisar han hade i låg- och mellanstadiet blir jag så arg så jag ser rött.
Alla pojkarna var små och ville alltid slåss med min stora lillebror, han var en utmaning. Men han ville inte slåss! Han ville inte skada någon, så han backade och då började de retas. Idiotiska ungar! Och idiotiska lärare som låtsas som ingenting.
- Ja jo, visst kan de ibland gadda ihop sig, men det är inget allvarligt.
Nä, just det, visst. Att de kastade sten mot honom på rasten och mina tre år äldre klasskompisar fick jaga iväg dem och rädda honom in i vårt klassrum var inget allvarligt.
I efterhand förstår jag inte hur man som vuxen klarar av att blunda. Det är för fan bara att ingripa! Jag har arbetat som tennistränare i fem års tid, och man märker direkt gruppdynamiken. Och sen är det min uppgift som den vuxna i sammanhanget att reda ut den. Inte genom att säga: Sluta retas, var snälla, för det funkar aldrig.
Nä, men så länge man har en plan och ett gäng stödjande regler så.
Oj, långt inlägg, jag hade visst en hel del ilska i mig idag.
Underligt.
Kommentarer
Trackback
