Stackars mamma!
På bussen till jobbet satt jag på sätena bakom barnvagnsplatsen. Där stod en mamma med sitt, skulle jag gissa, 1-åriga barn.
Åh, va skönt tänkte jag, ett barn som inte skriker när det åker buss, då slipper mammam känna sig stressad över oljudet och alla passagerare kan hålla sig lugna.
Det höll i sig i cirka tio sekunder. Sen börjar ungen att slå sin mamma. Och inte lite på ret och skoj, utan verkligen slå. Med knytnävarna. I ansiktet. Rakt på näsan, munnen och ögonen. Vad gör mamman? Säger hon emot? Tillrättavisar hon sitt barn?
Nej. Hon pussar det lätt på örat och försöker få det att sluta på det sättet. Lugn lugn, slå inte mamma, mamma är snäll, vysch vysch.
Jag har inte haft barn, så jag vet inte hur det är. Men det logiska borde väl för guds skull vara att säga: Nej, sluta! Man får inte slåss! med en skarp röst.
Jag undrar så vad ungen kommer göra på dagis, med dagisfröknarna och de andra barnen. Slåss så klart. För mamman kramar om när det skadar henne. Vysch vysch, såja, inte slå mamma blodig nu lilla vän.
Borde man inte ha större självrespekt än att bli slagen oavbrutet i 20 minuter av sitt eget barn? Man behöver absolut inte skrika, men åtminstone låta ungen veta att det han/hon gör är fel. Jag är heller inte så säker på att alla pappor där ute skulle acceptera knytnävar i ögonen klockan halv nio på morgonen.
Aja. Synd att man inte får uppfostra hela världen. Jag skulle va asbra på det.
Åh, va skönt tänkte jag, ett barn som inte skriker när det åker buss, då slipper mammam känna sig stressad över oljudet och alla passagerare kan hålla sig lugna.
Det höll i sig i cirka tio sekunder. Sen börjar ungen att slå sin mamma. Och inte lite på ret och skoj, utan verkligen slå. Med knytnävarna. I ansiktet. Rakt på näsan, munnen och ögonen. Vad gör mamman? Säger hon emot? Tillrättavisar hon sitt barn?
Nej. Hon pussar det lätt på örat och försöker få det att sluta på det sättet. Lugn lugn, slå inte mamma, mamma är snäll, vysch vysch.
Jag har inte haft barn, så jag vet inte hur det är. Men det logiska borde väl för guds skull vara att säga: Nej, sluta! Man får inte slåss! med en skarp röst.
Jag undrar så vad ungen kommer göra på dagis, med dagisfröknarna och de andra barnen. Slåss så klart. För mamman kramar om när det skadar henne. Vysch vysch, såja, inte slå mamma blodig nu lilla vän.
Borde man inte ha större självrespekt än att bli slagen oavbrutet i 20 minuter av sitt eget barn? Man behöver absolut inte skrika, men åtminstone låta ungen veta att det han/hon gör är fel. Jag är heller inte så säker på att alla pappor där ute skulle acceptera knytnävar i ögonen klockan halv nio på morgonen.
Aja. Synd att man inte får uppfostra hela världen. Jag skulle va asbra på det.
Kommentarer
Postat av: Chippe
Det är detta beteende som skapar en ny kull monsterbarn. Barn som får bete sig precis hur som helst för att föräldrarna är rädda att barnet inte ska tycka om en ifall man säger ifrån. Men barn mår pyton om de inte får veta vad som är rätt och fel. Och då blir de monster, som ettåringar, femåringar och tonåringar. OCh sen som föräldrar...hu. Nä säg ifrån, ge regler och alla mår mycket bättre.
Trackback
