Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Otrevliga människor. De finns överallt. De som inte ber om ursäkt när de går in i dig, kassörer som inte ens tittar på dig när de tar emot din sista hundring, alla de på t-banan som låtsas att de inte ser att du hoppar på kryckor och behöver en sittplats.
Många i min närhet störs inte av det här alls. De lägger ingen vikt vid det. Jag å andra sidan blir fullkomligt rasande. Lite simpelt vett kan väl alla människor ha åtminstone!
- Hur har era föräldrar uppfostrat er? vill jag skrika. Är det inte jobbigt att vara sur och otrevlig hela dagen? Varför hatar du mig bara för att jag inte har jämna pengar?
Så när någon släpper dörren i annsiktet på mig säger jag högt: - Och så håller man ju upp dörren för den som kommer efter eller hur?
Och när de slänger växeln brevid min utsträckta hand fyrar jag av ett gigantiskt leende och önskar dem en underbar, fantastisk och strålande dag!
När jag hoppade på kryckor hela sommaren ingick det i min rutin att då och då åka tunnelbana. Så fort dörrarna öppnades och jag hoppade in halvskrek jag:
- Ursäkta, men jag hoppas på kryckor och om inte någon reser på sig kommer jag att trilla och skada mig ännu mer!
Och när de inte viker undan lite när vi möts på gatan utan trycker armbågen i mina revben går jag efter och säger: - Förlåt för att DU gick in i MIG, det var självklart inte meningen...
Oftast blir folk väldigt chokade av mitt beteende. Jag vet inte om det är för att de aldrig har sett en arg/überglad människa förut. Men jag vill tro att åtminstone några av dem börjar hålla upp dörrar åt folk. Och kanske blir de lite snabbare på att resa sig för äldre och skadade.
Fast antagligen tycker de bara att jag är jobbig, vilket jag nog är. Fast hellre jobbig och uppfostrad än otrevlig... eller?