Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Det är något med när man jobbar oavbrutet i två månaders tid som gör att man inte hinner uppdatera sin blogg. Jag vet inte vad det kan vara... Idag såg jag Alla vi barn i bullerbyn. Det var fantastiskt. Tänk att det kan kännas så mycket i magen när sex små barn springer ut på en översvämmad äng och glömmer Agdas skor för att skomakaren jagar iväg dem. Det är något särskilt med alla filmatiseringar av Astrid Lindgrens böcker. Alla utom Lotta på Bråkmakargatan där en tjurig spinkfia till unge ska porträttera den kavata tuffa Lotta. Helt felcastat... Men när Olles pappa övertalar skomakaren att ge bort Svip till olle. Wow. Jag har spenderat min förmiddag med att gråta till en barnfilm. Och det är inte första gången mina vänner. För några månader sedan gick Emil i Lönneberga. Gråt. Förra helgen Nils karlsson Pyssling. Gråt. jag blir alldeles överväldigad av varma och blöta känslor när jag ser dessa filmer. Så en 22-åring sitter i pyjamas och snyftar för sig själv till barnfilmer. Det är ju så fint när flickorna i Bullerbyn har bestämt vilka av pojkarna de ska gifta sig med. Mitt nya hatord, heteronormativ, skulle kunna beskriva samtliga ovan nämnda filmer. Men det skiter jag högaktningsfullt i. Det kan vara fint ändå! Genusperspektivet saknas inte när Lisa ska gifta sig med Olle fast han försöker få henne att prata när hon plockar midsommarblommor så att hon inte ska drömma om honom. Men fattar ni hur fint det är! Detta är ett ämne som ej är färdgitömt, så mer lär komma i gråtsammanhang. "Vi ska hava falukorv av allra bästa slag!"