Lovisa Giertta – such a fortunate fool

I går hade min bättre hälft spelning på Mosebacke i Stockholm.
Det är en scen med anor, många stora svenskar på väggarna. Hasse och Tage, Beppe Wolgers, Cornelis, Monica Zetterlund.

Och mitt i allt detta: en kaosartad toalett/garderobkö och min lilla O på scenen med Tremblebee som rockade mer än någonsin förut.

Men åter till toaletterna.

De ligger i en trång korridor som slutar i garderobluckan. Så de båda köerna blandades och många stod fel och upptäckte det försent, någon hade redan hunnit tränga sig.
Jag har grymma skills på att komma före utan att folk upptäcker det, så jag fick hämta ut min jacka ganska fort. Men så vände jag mig om. Det var en köttmur som mötte mig.

Första hindret att forsera var en dyngrak smålänning i randig skjorta. Men han flyttade så snällt på sig när jag sa ursäkta och spärrade upp ögonen till rådjursliknande proportioner. Kvar av muren var nu en handfull brudar. Och ja, jag menar verkligen BRUDAR!
För de flyttade inte på sig.
- Ursäkta ursäkta ursäkta, sa jag och log mitt snällaste falska leende.
- *smil smil smil smil*, blev svaret från den glittrande, parfumstinkande, kajalförstärkta klungan.
- URSÄKTA URSÄKAT URSÄKTA, försökte jag än en gång och tryckte lite på dem.
Ett dovt morrande hördes från gruppen.
Men de fattade inte att de hade en före detta linjespelare i Skuru med Stockholms värsta humör att göra med.
- VROOOOOOOM, sa jag och så vips var jag ute och kunde andas frisk luft.
- Mäh, hallå, hörde jag de sårade köttslamsorna bakom mig skrika.
- Hehe, skrattade jag och sket fullständigt i om deras mockastövlar fick fläckar på sig.

Konsensus: Man flyttar på sig om någon säger "ursäkta mig".

Slut för idag.