Säg ingenting

Vid Gärdets tunnelbana bygger de nya hus. Bygget är står där jag vill gå när jag är på väg till jobbet. Det irriterar mig lite varje morgon, att jag måste gå runt istället för att snedda. Omvägar är inget hit.

Där står i alla fall varje morgon ett tiotal män och bankar, hamrar, borrar, drar, kastar, rycker, sågar och har sig. Det verkar gå ganska fort, de verkar göra ett bra jobb, lägenheterna blir nog fina trots att de ligger precis vid en tungt traffikerad väg.

I morse när jag gick förbi skvalade musik från en radio. Det regnade och jag hade huvudet djupt nerkört i min gigantiska, lila, stickade halsduk och tankarna på det "fina vädret" som skulle komma till påsk.
Jag slår vad om att ni inte kan gissa vilken låt de spelade på repeat!

Jag ger en ledtråd:

... it´s the truth in your eyes, saying you'll never leave me...

Japp, alldeles rätt, Ronan Keatings "you say it best when you say nothing at all".

Och där stod de, de som generalisterna kallar karlakarlar, och vaggade i takt till den saggigaste sången som kommit från den gröna ön.

Jag blev förvånad, och lite glad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0