Adapt to me people!
Idag när jag satt på tunnelbanan och försökte läsa min bok om Stalin som jag fått i födelsedagspresent, hade jag svårt att koncentrera mig.
På den första platsen jag satte mig, hamnade jag mitt emot en ung, parfymstinkande tjej med alladeles för mycket underlagskräm. Hon tyckte att det var en bra idé att vippa med fötterna på sina korslagda ben och småsparkade på mig hela tiden. Eftersom min näsa egentligen är mer känslig än mina smalben, men jag ändå inte uppskattar blåmärken, reste jag på mig och bytte plats.
Men där var det inte mycket bättre. En kvinna i 40-årsåldern läste Metro, samtidigt som hon pratade i telefon om allt mellan himmel och jord. Självklart ska man få snacka i mobilen på tuben, men ljudvolymen grabbar, ljudvolymen. Och handlar det dessutom om hennes barns kräksjuka, hennes mans fotsvamp och hundens bajsproblem, då tycker jag att man helt sonika kan knipa käft.
Så, än en gång flyttar jag på mig och försöker att läsa min sjukt intressanta bok. Då är jag framme vid Slussen och måste byta tåg till röda mot Ropsten. Där är det relativt tyst faktiskt, många trötta som ska till jobbet, och jag får äntligen tid att läsa, trots att minst tre personer i närheten inte insett storheten i principen "dutta" på lite parfym utan uppenbarligen hellre badar i de dyra dropparna.
Då börjar en till synes oförsynt kvinna och hennes tre barn att sjunga bä bä vita lamm. Out of the blue, bara sådär. De sjunger från Slussen till Gärdet där jag äntligen äntligen äntligen slipper ut ur det kollektiva dårhuset. Free at last.
Jag undrar i mitt stilla sinne om man kanske ska införa tysta vagnar, typ som bibliotek, för alla oss som blir mordiska av oljud på mornarna.
För jag tycker faktiskt, att någon gång, då ska fan världen anpassa sig efter mig.
På den första platsen jag satte mig, hamnade jag mitt emot en ung, parfymstinkande tjej med alladeles för mycket underlagskräm. Hon tyckte att det var en bra idé att vippa med fötterna på sina korslagda ben och småsparkade på mig hela tiden. Eftersom min näsa egentligen är mer känslig än mina smalben, men jag ändå inte uppskattar blåmärken, reste jag på mig och bytte plats.
Men där var det inte mycket bättre. En kvinna i 40-årsåldern läste Metro, samtidigt som hon pratade i telefon om allt mellan himmel och jord. Självklart ska man få snacka i mobilen på tuben, men ljudvolymen grabbar, ljudvolymen. Och handlar det dessutom om hennes barns kräksjuka, hennes mans fotsvamp och hundens bajsproblem, då tycker jag att man helt sonika kan knipa käft.
Så, än en gång flyttar jag på mig och försöker att läsa min sjukt intressanta bok. Då är jag framme vid Slussen och måste byta tåg till röda mot Ropsten. Där är det relativt tyst faktiskt, många trötta som ska till jobbet, och jag får äntligen tid att läsa, trots att minst tre personer i närheten inte insett storheten i principen "dutta" på lite parfym utan uppenbarligen hellre badar i de dyra dropparna.
Då börjar en till synes oförsynt kvinna och hennes tre barn att sjunga bä bä vita lamm. Out of the blue, bara sådär. De sjunger från Slussen till Gärdet där jag äntligen äntligen äntligen slipper ut ur det kollektiva dårhuset. Free at last.
Jag undrar i mitt stilla sinne om man kanske ska införa tysta vagnar, typ som bibliotek, för alla oss som blir mordiska av oljud på mornarna.
För jag tycker faktiskt, att någon gång, då ska fan världen anpassa sig efter mig.
Kommentarer
Trackback
