Hugg hugg i problemet
Varje kväll när jag slutar jobba har jag en vision av att jag ska hinna med så mycket när jag väl kommer hem. Ofta slutar det med att allt jag orkar är att laga mat, äta den och städa köket efteråt. Sen är jag slut.
Då tänker jag: hur fanken orkar människor med barn att både jobba och ta hand om barnen och serva huset och handla och städa och dessutom ibland gå ut och festa och ha skoj?
Min kloka storasyster K förklarar då att man orkar för att man helt enkelt måste. Och att man har mer tid än vad man tror att man har.
Och hon har väl som vanligt helt rätt.
Ikväll ska jag alltså kolla upp matcher på nätet som jag ska övningskommentera framför datorn. Och kan ni tänka er, jag är nervös redan där. Ingen ska lyssna på mig, det är inte på riktigt, men ändå blir jag pirrig och skraj. Hur kommer jag känna när jag sitter ensam i en hytt och får ett kör och ska snacka i tre minuter? Jesus, jag är så rädd för att göra bort mig så det är inte klokt.
Men nu börjar övningsveckan och det är bara att hugga tag i problemet framifrån. Hugg hugg. För annars är risken att jag gör som jag gjorde varenda (VARENDA) gång jag hade tenta på högskolan. Jag gick och var nervös i tre veckor för att det skulle vara tenta, och kunde därför inte koncentrera mig på själva pluggandet. Så satt jag dagen innan provet och försökte lära mig allt på några timmar för jag intalade mig själv att om jag fick sova ordentligt skulle det lösa sig ändå. Så satt jag på väg till skolan och höll på att kräkas av nervositet och när jag stod utanför tentasalen, gjorde jag oftast just det. Gick in på toaletten och kräktes.
Sen skrev jag provet, var alltid bland de fem första att lämna in papperna, och rusade därifrån fortare än kvickt. Och om någon frågade vad jag skrev på den och den frågan, kunde jag inte svara, för jag mindes inte ett skit av vad som precis hade hänt.
Så ska det inte bli den här gången. Jag ska vara förberedd till tänderna. Så ikväll, mitt kära problem, då kommer jag hugga tag i dig och inte släppa taget förrän jag sitter där i hytten och rabblar namn, nummer och statistik så att syret ryker. HUGG!
Då tänker jag: hur fanken orkar människor med barn att både jobba och ta hand om barnen och serva huset och handla och städa och dessutom ibland gå ut och festa och ha skoj?
Min kloka storasyster K förklarar då att man orkar för att man helt enkelt måste. Och att man har mer tid än vad man tror att man har.
Och hon har väl som vanligt helt rätt.
Ikväll ska jag alltså kolla upp matcher på nätet som jag ska övningskommentera framför datorn. Och kan ni tänka er, jag är nervös redan där. Ingen ska lyssna på mig, det är inte på riktigt, men ändå blir jag pirrig och skraj. Hur kommer jag känna när jag sitter ensam i en hytt och får ett kör och ska snacka i tre minuter? Jesus, jag är så rädd för att göra bort mig så det är inte klokt.
Men nu börjar övningsveckan och det är bara att hugga tag i problemet framifrån. Hugg hugg. För annars är risken att jag gör som jag gjorde varenda (VARENDA) gång jag hade tenta på högskolan. Jag gick och var nervös i tre veckor för att det skulle vara tenta, och kunde därför inte koncentrera mig på själva pluggandet. Så satt jag dagen innan provet och försökte lära mig allt på några timmar för jag intalade mig själv att om jag fick sova ordentligt skulle det lösa sig ändå. Så satt jag på väg till skolan och höll på att kräkas av nervositet och när jag stod utanför tentasalen, gjorde jag oftast just det. Gick in på toaletten och kräktes.
Sen skrev jag provet, var alltid bland de fem första att lämna in papperna, och rusade därifrån fortare än kvickt. Och om någon frågade vad jag skrev på den och den frågan, kunde jag inte svara, för jag mindes inte ett skit av vad som precis hade hänt.
Så ska det inte bli den här gången. Jag ska vara förberedd till tänderna. Så ikväll, mitt kära problem, då kommer jag hugga tag i dig och inte släppa taget förrän jag sitter där i hytten och rabblar namn, nummer och statistik så att syret ryker. HUGG!
Kommentarer
Trackback
