Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Igår när jag kom hem var jag:
hungrig som ett as
trött som ett as
varm som ett as
grinig som ett as

Vad jag gjorde åt saken?
Öppnade balkongdörren, åt yoghurt och tittade på Scrubs.

Vad som hände sen?
En geting kom inflygande i mitt (o)välstädade vardagsrum varpå jag skriker som en liten pojke, kutar ut i hallen och hämtar O:s Studiotidning, smyger fram till getingen och ger den en smak på min attackforehand (ja, det finns ett tennisslag som heter så och jag bemästrar det till fullo!).

Sen satte jag mit helt sonika ner och skrev en arbetsansökan. Ritsch ratsch och fillibom. Den blev allt annat än überseriös, men det kanske är bra? Jag brukar lätt bli stel i mitt språk när det är allvar och att låta som en rigid 23-åring kanske inte är vägen till framgång. Denna gång lät jag mer som en tokförvirrad, men glad, galning i jakt på att hjärntvätta alla människor att tycka som hon tycker.

Helt korrekt beskrivning av mig själv alltså. Bra jobbat Lovis!
Och se, jag har blivit min egen hejarklack. Det känns bra, man behöver en sådan och eftersom ingen annan i världen har panik över att jag snart är arbetslös (det löser sig det löser sig är allas mantra), då får jag stressa och heja på mig själv.

Heja heja friskt humör
vill ha jobb som webbredaktör

Sassa brassa mandelmassa
som världsreporter skulle jag passa

Go Lovisa du är bäst
skulle allt skita sig får du bli präst

Ska jobba på det där, för jag klarar tydligen inte ens av att heja på mig själv utan låta som en idiot. Typiskt!