Vi är inte feta vi är läckra!
Jag är yngst på min arbetsplats. Jag är 23, den som är närmst mig i ålder är 34, sen är resten mellan 40 och 45. Det gör mig ingenting, jag tycker det är roligt att höra om liv som är långt ifrån mitt eget.
Men en sak gör mig beklämd och det är vilka ålders- och viktnojor de har. Det går inte en dag utan att någon säger: ja, men jag känner mig ju så gammal och fet.
Och ingen av dem är feta, ingen av dem är gamla. Och om de nu vore det, är det inte bättre att gå och träna och sluta klaga?
Åldershysterin har jag redan skrivit om, men det här med vikthysterin är som ett helt nytt fenomen i min vardag. För visst kan jag själv känna att nä, nu är jag otränad. Men då går jag till gymmet, jag pratar inte om det på min lunch och jag anser inte att jag är en sämre människa på grund av mina odeffade lår.
- Det vore så mycket skönare att vara man, de behöver inte bry sig om sin vikt, de bara njuter av livet och äter vad de vill, sa någon igår.
Och det där med att dela upp kvinnor för sig och män för sig är också något alla sysslar med, något så gammal och förlegat att jag blir ledsen.
Visst bryr sig män om hur de ser ut? Kanske äldre män inte gör det i samma utsträckning som kvinnor, men det är väl bara för kvinnorna att sluta bry sig då, inte önska att man vore man för att slippa ta tag i problemet med att självdissa sig fram genom livet.
Vilka är det som dömer kvinnor efter utseendet? Hur många gånger hör ni en medelålders man säga: nä, men Göran har ju faktiskt lagt på sig VÄLDIGT mycket på semestern...
Det är ju kvinnorna som låser fast sig själva i den situationen, så låt oss sluta gnata och tjata om det då!
För om de inte lägger av med det, då kommer de fortsätta skvallra om halvfeta damer och alla killar som bryr sig om sin vikt och utseende blir kallade fjollor för att de gör något så typiskt KVINNLIGT. Jag blir tokig.
När ska vi sluta upp med detta larveri?
