Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Igår var jag på middag hos syster K. Roligt, fartfyllt och glatt som alltid. Jag hann inte riktigt äta upp min mat innan A drog iväg mig för att visa sina hemliga kojor. Det fann många många hemliga kojor, läs stora buskage. Hon är i den åldern när man fantiserar väldigt mycke tror jag, eller så såg hon helt saker som jag inte såg för att hon ätit någon konstig svamp på landet eller så.

- Titta där Lovisa, har du sett mina vackra odlingar, sa hon och pekade på en hög med jord och grus.
- Va, va då för odlingar?
- Mäh, ser du inte? Jag har ju odlat potatis, och morötter och sallad.
- Jaaa... det ser jag ju, fantastiskt. Kan man äta dem snart eller?
- Nä, det skulle jag inte tro...

Så där fick jag för att jag inte hängde med från början. Så jag spenderade två timmar med att stå hukad i buskaget och få diverse småkryp i hårbotten. Men vad gör man inte för dem man älskar?

Den här fantasitiden är vilket fall väldigt rolig. Man kan hitta på i princip vad som helst, betala med osynliga pengar, vara ute på världshaven varje dag i sandlådan och titta på hur vackra drakarna ser ut. Om jag ska vara helt ärlig har jag inte själv släppt min fantasivärld. På tunnelbanan kan man se de mest fantastiska saker om man tittar riktigt noga. Som att den gamla tanten egentligen inte tittar på hunden för att den är söt, utan för att hon vill äta upp den. Riktigt ruska runt med tänderna i pälsen och sen RYCK...

Ja, såna saker tänker jag på just nu, men det är bara för att jag läser "Låt den rätte komma in" och den är så obehaglig på vissa ställen att jag börjar fantisera i dess anda. Jag hoppas det går över snart, för just nu är det blodbad precis överallt i stan, vart jag än går.
Och jag måste säga, att det är lätt obehagligt.