Lovisa Giertta – such a fortunate fool

När jag var liten brukade jag, lillebror, ledig förälder/storasyster och ett eller annat grannbarn cykla iväg till Flatenbadet. Jag tyckte alltid att det tillhörde oss i Älta, men förstod senare att det är alla vi som bor söder om Stockholm som ser sjön som "vår".

Den stora stranden är utformad som en amfiteater av sand som för en 10-åring verkar oändlig. Hur orkar egentligen mamma dra cyklar och kylväska hela denna långa väg genom sanden? Vart på denna milslånga sträcka ska vi lägga oss och hur ska jag hitta tillbaka till just min handduk?

Där finns hopptornet i trä där jag för första gången hoppade från femman och dök från trean och gjorde överslag som gav ryggont så in i bomben. 
Där fanns gungor och gamla klätterställningar om man tröttnade på badet och där fanns toaletter som stank av 50 år av bajs. Det fanns allt.

När jag gick i högstadiet hängde vi mycket vid flaten. Det var marshmallowsgrillning, tonårsdrama och nattabad. Det var skrapade knän, puttävlingar på bryggan och ibland så mycket ungdomar på en och samma gång att den sjönk en meter under ytan. Men vad gjorde man inte för att inte bli nedputtad i vattnet av en kille som gick i nian?

Av en händelse ramlade jag in på  www.bagisbloggen.se, en rolig grej för alla oss som gillar Skarpnäcklinjen. Och där handlar det nyaste inlägget om just Flaten, eller Skarpnäcks stadsdelsförvaltnings vision om badet. Och det slår mig, att man inte behöver titta så långt bort för att hitta viktiga frågor att engagera sig i. Man kan faktiskt bara cykla tio minuter söderut, till en liten sjöjävel bakom Tyresövägen, för att se samhällsintresset spira. 

I think that kind of made my day.