Lovisa Giertta – such a fortunate fool

I fredags var det kalas.
Det var fullt med dansare.
Need I say more?

Näpp.

I lördags var det också kalas, men av en helt annan sort. Det var familjefest och jag och O satt vid barnbordet tillsammans med en glad social femåring och en blyg och mumlande fyraåring. Det var verkligen spännande.
- Det här är väl mysigt? frågade femåringen varannan minut och vi försäkrade henne om att ja, det är verkligen mysigt att sitta med benen uppe vid hakan vid ett bord lika lågt som skaftet på mina stövlar.
- Visst har väl vi det mysigaste bordet Lovisa? frågade hon om och om igen och jag svarade att absolut, inget bord är så mysigt som vårt.
- Hummel mummel vi också tycka hm hm hm, lät det från fyraåringen.
- Va sa du för något gumman? försökte jag.
- Mummel mums humphj.
- Du tycker också att vi har det väldigt mysigt tillsammans?
- Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa, ropade hon och jag blev också glad för att jag äntligen förstod vad hon sa.

Så det var ju en lyckad dag. Jag och femåringen hade dessutom gjort den bejublade efterrätten, varav hon åt tre portioner och var överlycklig över det faktum att alla runtomkring henne också hade tagit grädde och hallon, precis som hon.
- Titta titta titta, vi har precis samma på våra talrikar, viskade hon andlöst till alla som vågade sig förbi.

På något sätt lärde jag mig väl ändå att bli lycklig över det lilla i vardagen. Jo, det lärde jag mig nog.