Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Vädret är härligt idag. Riktigt riktigt vackert.

Jag känner för att vara utomhus hela kvällen. Äta en snabb middag och sen ut och knalla.

Men...

Det ser ut som om helvetet exploderat i vår lägenhet. Fruktansvärt stökigt. Inte skitigt, men stökigt. Saker som kommit in i rummen, men som inte fått någon egen plats.

Än.

En låda med nya tapeter, en gigantisk kartong med hela min barndom, en stor box med verktyg och grejer, en låda med O:s gamla skoluniformer som visserligen varit med en vända till tippen där Lovisa kom på att hon inte visste vad O ville göra av dem, så de fick åka med hem igen. 

Fyra stora lådor alltså, och vips är hallen och köket helt blockerade. För jag kan inte göra något åt saken, min kropp klarar inte det. Och jag tycker så synd om O som ska behöva göra allting, att jag tvingar honom att inte röra det utan sitta still i soffan med mig.

Thus, inget blir gjort. Utrymmena krymper. Klaustrofobin tar överhanden och jag vill ut och gå, röra mig fritt utan en trång, stökig lägenhet runtomkring mig.

På så sätt undviker jag röran ännu lite längre. Fasiken. Om jag bara inte hade ont, då hade jag kunnat fixa de där grejerna precis hur lätt som helst. Nu är de i stället en ständig ångest och ett dåligt samvete och en inre kamp som sakta men säkert driver mig mot galenskap.

Men det är lugnt.
Jo, säkert.
För i kväll ska vi städa.

Troligen...