Jag var rädd för ett barn
Igår slutade min bajsdag (bokstavligt talat... när vi ses igen sparvjävel ska jag skita på DIN nacke!) med att jag och O tog en promenad klockan halv elva på kvällen.
Det var så himla härligt. Fullmåne, blåst och min nya röda jacka. Älskar att gå ut i vinden, det går så bra att ta djupa andetag då.
Vi gick förbi t-banan då en kanske 17-årig tjej kom springande gråtandes. Jag frågade om hon var okej, hon nickade och sprang vidare. Vi blev oroliga, men vad fanken kan man göra? När man har frågat liksom.
Strax bakom henne kom en kille i samma ålder (han kom från ett annat håll, så vi tror inte att han har något med hennes gråtande att göra), med luvtröja och rakat huvud. Och jag kände en konstig känsla:
Jag blev rädd.
Rädd för en liten kille med armarna djupt nedkörda i byxfickorna och med en trumpen min i sitt finniga ansikte. Skitskraj. Jag knöt min sko så att han hann gå om oss. Det kändes bättre. Så plöstligt försvann han. Jag och O tittade på varandra och försökte att inte bry oss. Då kommer ett svart djur, i labradorstorlek, springandes över skogsvägen. Jag och O tittar återigen på varandra och säger:
- Aha, han var en SHAPE SHIFTER!
Då förstod vi att tre True blood-avsnitt per dag är för många för våra bräckliga själar. Sen gick vi hem och såg ett till.
