Min orkidé Moltas
Igår köpte jag en midiorkidé till mitt skrivbord.
Den är vit och rosa och har exakt 27 knoppar som snart kommer att slå ut. När jag kom till jobbet i morse blev jag så glad när jag såg den att jag genast döpte den till Moltas, efter ett litet tennisbarn jag hade som alltid fick mig på bra humör.
Moltas var knallblond och hade pipig röst och han var väldigt, väldigt förvirrad. Han hade alltid glömt antingen skorna eller sitt racket och varje lektion med honom började med att man fick rota igenom "kvarglömdakläder"-lådan så att han kunde vara med och spela.
Men han var alltid glad. Vad vi än gjorde så log han och skrattade. När vi skulle göra armhävningar glömde Moltas ofta hur många han hade gjort, så om jag inte räknade åt honom kunde han hålla på hur länge som helst.
Moltas hade också alltid byxorna eller tröjan bakochfram. Och när jag hjälpte honom att knyta skorna för att han glömt bort hur man gjorde dubbelknutar log han ett sådant där tandlöst sjuåringleende och sa alltid: tack så mycket tränare Lovisa.
Det var alltså nio år sen jag senast såg Moltas, vilket betyder att han vid det här laget borde vara kring 16-årsåldern. Jag skulle nog inte känna igen honom nu. Små söta barn har en tendens att bli långa, finniga ungdomar när de blir större. Och jag har så väldigt svårt att föreställa mig hur detta lilla solskensbarn skulle kunna ha raseriutbrott och stå och röka vid Slussen och kräkas i papperskorgen på nattbuss 491.
På mig gjorde han i alla fall ett bestående intryck och kanske kommer han ihåg sin tennistränare som alltid hade knallgröna Skurubyxor och kom med visdomsord som: har du inget snällt att säga, så kan du vara tyst.
Han har i alla fall fått namnge min jobborkidé. Han borde vara hedrad.
Den är vit och rosa och har exakt 27 knoppar som snart kommer att slå ut. När jag kom till jobbet i morse blev jag så glad när jag såg den att jag genast döpte den till Moltas, efter ett litet tennisbarn jag hade som alltid fick mig på bra humör.
Moltas var knallblond och hade pipig röst och han var väldigt, väldigt förvirrad. Han hade alltid glömt antingen skorna eller sitt racket och varje lektion med honom började med att man fick rota igenom "kvarglömdakläder"-lådan så att han kunde vara med och spela.
Men han var alltid glad. Vad vi än gjorde så log han och skrattade. När vi skulle göra armhävningar glömde Moltas ofta hur många han hade gjort, så om jag inte räknade åt honom kunde han hålla på hur länge som helst.
Moltas hade också alltid byxorna eller tröjan bakochfram. Och när jag hjälpte honom att knyta skorna för att han glömt bort hur man gjorde dubbelknutar log han ett sådant där tandlöst sjuåringleende och sa alltid: tack så mycket tränare Lovisa.
Det var alltså nio år sen jag senast såg Moltas, vilket betyder att han vid det här laget borde vara kring 16-årsåldern. Jag skulle nog inte känna igen honom nu. Små söta barn har en tendens att bli långa, finniga ungdomar när de blir större. Och jag har så väldigt svårt att föreställa mig hur detta lilla solskensbarn skulle kunna ha raseriutbrott och stå och röka vid Slussen och kräkas i papperskorgen på nattbuss 491.
På mig gjorde han i alla fall ett bestående intryck och kanske kommer han ihåg sin tennistränare som alltid hade knallgröna Skurubyxor och kom med visdomsord som: har du inget snällt att säga, så kan du vara tyst.
Han har i alla fall fått namnge min jobborkidé. Han borde vara hedrad.
Kommentarer
Postat av: martin b
Råkar vara kompis med Moltas pappa!!Grabben är fortfarande en persionlighet med färgat hår och internationellt rättvisepatos!
Postat av: Chippe
Postat av: Anonym
Vilken underbar berättelse! Man ser lille Moltas framför sig. Orkideen med sina 27 knoppar verkar bara ett bra substitut.
Trackback
