MM ger mig hopp
Mästarnas mästare gick igår. Inte ett lika hjärtknipande program som tidigare, av någon anledning, men det var självklart världsklass ändå.
Den före detta simhopperskan Ulrica Knape är den gladaste överraskningen för mig hittills. Under OS, VM och EM-tävlingar jag sett genom åren med Anna Lindberg, Ulricas dotter, har jag inte fått någon bra känsla av tränarmamman.
Hon har sett så hård ut och nästan förbannad när Anna hoppat dåligt. Jag har alltid tänkt fy vad hemskt, att ha en sån fenomenalt duktig mamma och sen satsa på samma sport och dessutom bli tränad av samma kvinna som tagit guldmedaljer som 17-åring OCH bytt blöjor på en.
Men MM har gett en annan bild av Knape. Hon är alltid snabbast med kramar och gratulationer till de som vinner eller ska åka hem. När de tittar på tillbakablickarna om mästarnas karriärer är det alltid hon som klappar någon på armen, ställer frågor om hur det kändes och så lyssnar hon med ömsint blick.
Vad härligt med ett tv-program som ökar min tro och mitt hopp om människor, istället för så ofta tvärtom.
Håller helt med. Eftersom jag alltid missar MM på själva sändinngstiden kollar jag alltid på SVT Play och då sitter man så nära bilderna att man ser hur snäll hon ser ut. Men det var synd att AA åkte ur. Förra gången hade man sina favoriter "hoppas han/hon får vara kvar". Nu vill jag att alla ska vara kvar. Tom Patrik Sjöberg som hade tårar i ögonen när han pratade om sin pappa.
