Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Satt på balkongen och läste en bok som egentligen är alldeles för dålig för att få fortsätta bli läst.

Klockan var runt fem och solen sken lite blekt efter en dag med växlande molnighet.

Så hör jag ett munspel.

Som tur är ligger min balkong på andra våningen och från gatan ser man inte mitt huvud för alla pelargoner som klänger på räcket, det perfekta spionstället helt enkelt.

Kikar nyfiket ut mot gatan och där går en man.

Han kan vara runt 30, har långt mörkbrunt hår ner på ryggen, svart linne, cowboyboots och en medelstor Everestryggsäck. Han ser mig inte, men jag ser honom.

Jag ser honom och hans munspel. Sakt strosar han längst Arkövägen, tittar på husen och träden och spelar några små ackord då och då på sitt soulinstrument.

Han kryssar mellan husen, bilarna och buskarna, ser inte ut att vara på väg till något särskilt.

Vid gatans slut stoppar han ner munspelet i ryggsäcken och vandrar vidare ut på Nytorps gärde.

Därför diggar jag Kärrtorp. Fågelskådning i all ära (eller?), men människoskådning i Söderförorten är det jag gillar bäst.