Lovisa Giertta – such a fortunate fool

I lördags när jag skulle till jobbet hände detta:

Jag gick på stigen mellan husen på väg till tunnelbanan. I en uppförsbacke hörde jag att jag hade en geting bakom mig. Den lät stor.

Den lät asstor.

Så jag gjorde vad jag brukar göra när getingar närmar sig: jag sprang.

Allt vad jag hade sprang jag.

Men getingen kom bara närmre.
"Jäkla skit tänkte jag, den följer med i mitt vinddrag."

Jag sprang ännu snabbare i mina ballerinaskor, uppför backen och ut på grusvägen.

Då hör jag till min fasa att getingen som jagat mig - inte var en geting.
Det var en medelålders man på cykel.

Han körde sakta förbi mig där jag stod och flämtade, och han log. Lite förvånad, men jäkligt road.

Jag skulle såklart sagt någonting. Typ, jag trodde du var en mördarbest, men det gjorde jag inte.
Jag bara tittade på honom och lät honom cykla förbi. Så fortsatte jag min, nu lite svettiga, väg till tunnelbanan.

Är säker på att jag i alla fall gjorde hans dag.
Han åkte nog hem till frugan och sa:
- Vet du älskling, idag sprang en tjej ikapp med mig i en backe vid Arkövägen.

Exempel nummer ett alltså på vilket sätt getingar förstör mitt liv. Eller hur min rädsla berikar någon annans.