Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Idag har vi internet.

Det är lite sporadiskt med kontakten, men det kan man väl tugga i sig?

Jag tror inte att ni anar vad vi gjorde häromdagen? Chaufför Amadou kom och plockade upp mig, O och hans mamma, sen åkte vi cirka 45 minuter utanför Ougadougou till en grupp människor som har hand om heliga krokodiler.

Så vandrade jag och O, hans mor är rädd för krokodiler så hon stannade vid bilen, tillsammans med fyra män och tre barn ut på en sankmark för att locka upp "papa", som de kallade den största krokkosen.

Ni måste komma ihåg att det var nio år sen jag läste franska, så den är mer än halvknagglig, men jag lyckades förstå att de hade 32 krokodiler som alla var en familj och att deras stam har som uppgift att sköta dem.

Nu har jag alltså suttit på en tre meter lång krokodil, smekt "Papa" på magen och nervöst sett hur hans barn krälar upp ur pölen för att också vara med och leka.

I morgon bitti ska vi åka på en mini-semester till Bobo-Dioulasso som är den gamla huvudstaden och ligger närmre Elfenbenskusten. Det ska vara mer kulturliv där och O ser fram emot att få prova deras Djembe-trummor som tydligen ska vara gjorda av ett särskilt tåligt träslag.

Och på vägen (när jag skriver detta blir jag alldeles pirrig) ska vi åka till Boromo där man kan få åka ut med guide och kolla på elefanter som rör sig kring vattenhål i naturresarvatet Deuxballet. Jag älskar elefanter. Det är inte många djur jag älskar, men elefanter... det är matriarkat och de är så smarta och vackra och å... om jag hade satsat på ett annat yrke hade det varit att ta hand om och skydda elefanter. Hoppas hoppas att vi får se några.

Sen är det snart dags för hemresa. Det känns både sorgligt och kul. Är nyfiken på storasyster K:s nya storköp, på mors lite äldre storköp, på fars balkongstök och på hur mina stackars smultronplantor klarar sig i kylan!

Men först ska här dansas till traditionell musik i Bobo och badas under vattenfall.

Tjing.