Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Nä hörni.

Det är sista dagen av mars. I morgon får man luras och ljuga hur mycket man vill. Frågan är: Vill man det?

Jag skull gärna vilja att någon lurade mig att det var början av mars igen. Jag förstår inte för mitt liv var den månaden tog vägen.

I helgen är det alltså påsk. Den fulaste av alla högtider, enligt min mening. Det är så gult och fullt med kycklingar och harar överallt. Jag gillar det inte. Påsklijljor i all ära, men de är så... gula. Jag köpte tulpaner istället. Det är vårt enda påskpynt.

Fick bästa påskpresenten av min far förra veckan när vi gemensamt promenerade till Globen och köpte joggingskor till mig. Lugna, lugna, jag ska inte springa i dem. Det har jag förbud på från allt för många läkare och specialister. Men jag har powerwalkat med dem. Och de är fenomenala.

Det var under en sådan promenad som jag tappade mitt armband tror jag. Mitt armband...

Powerwalk är annars ett väldigt löjligt ord. Kraftgång alltså. Pendla med armarna och flåsa som en redig Södermalmsdam vid Årstaviken. Nä, jag knastrade in i Gamla Enskede och tillbaka hem. Ett armband fattigare men förhoppningsvis med ökad fettförbränning. Och med finfina påskskor under mig.