Ett litet litet i taget
Så fort september är slut märker jag av mina gener.
Vi är några stycken i min omedelbara närhet som mår pyton när det blir mörkare utomhus. Varje höst känner vi att livet inte är vad det borde vara, i april inser vi att det var mörkret som talade.
Kanske är det just det de snackar om i Sagan om ringen? "Den svarta skuggan" kanske helt enkelt är vinterhalvåret. Inte undra på att de stackars människoliven blir sjuka.
Jaja. Eländ-il, eländ-il som jag skulle vilja säga...
Hur som haver så har jag ju sen jag jobbade 150 procent i somras gått ut varje lunchrast. För att få lite naturligt dagsljus på mig. Och det gör sådan skillnad. En dag förra veckan struntade jag i att gå ut, och jag var så trött framåt tretiden att jag inte visste vad jag hette i mellannamn.
Att jag är såhär "på" nu i höst beror mycket på storasystrarna som är väldigt "då-gör-vi-nåt-åt-saken-då"-aktiga båda två. Det behöver inte vara något stort, bara man prövar sig fram steg för steg.
Så det är vad jag gör.
Tripp tripp trapp.
Hej liten
En annan losning ar att flytta till ett land med mer sol. Jag hadde inte vinter depp i vintras har, for har har vi sol pa vintern...:-)
Annars, starta en ny hobby brukar funka for mig.
Vädligt klokt med tripp trapp och eländil, det kanske faktiskt är det som är det svarta, vintern. Hu, i så fall kan man ju aldrig vinna!! Om man inte förstör ringen förstås, eller flyttar till Sydney... så fortsätt med dina ljuspromenader, jag går också sådana, och ibland lutar jag mig tom mot en solbelyst husfasad.
