Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Om en kvart kommer min far och hämtar mig från jobbet. Av någon anledning får det mig att tänka på de tusentals kvällar han plockade upp mig efter träningarna när jag var yngre. (Mor hämtade också, men idag är det ju far som ska hämta så därför tänker jag på det).

Tennisträning och handbollsträning och allt vad det var. Och alla dessa matcher vi åkte på. Åkersberga klockan åtta en söndagmorgon hörni? Vad sägs om det? Otroligt.

Sen hör det faktiskt till saken att vi oftast förlorade mot Åkersberga. De hade ett lag med minst fem riktiga bitches, varje generation. De hade avrakade och ditmålade ögonbryn och tokblonderat hår så hårt sprejat att man fick ont i ögonen när de stegfintade förbi en. Inte några toppenmatcher direkt. Men far var med och skjutsade dessutom ofta ett par andra tjejer också, för deras föräldrar ville INTE gå upp klockan halv sju varje söndagmorgon.

Och så var det ju bättre för miljön också. Att samåka.

När vi var på handbollsläger i Enköping ett år frågade en av kantspelarna mig om jag kunde tänka mig hur min pappa skulle se ut i kostym.

- Eh, ja, han har kostym varje dag, svarade jag.

Hon blev helt paff. Hon hade aldrig sett sin pappa i kostym. Informationen ändrade nog hennes bild av min skjutsande och taktiksnackande far. Det är några sådana saker som sitter fast från handbollstiden. Som när jag gjorde ett riktigt fulmål på en gyttjeåker på Eken cup (jag gjorde inte så många mål per match, jag passade till andra som gjorde mål), när vårat killag spelade mot ett gäng tyska basketspelare i Partille cup (de sköt med tvåhandsfattning och hoppade jämnfota...).

Jag tror att jag kommer bli en superb sportförälder. Jag har det liksom i blodet att sitta och kolla in spelserier i en liten bollhall någonstans i tjotahejti. Det är alltså det jag funderar på en torsdagskväll som denna, när det kanske ska strejkas på Arlanda på lördag och jag kan missa min semester...

Dumma dumma strejkare...