Vad ska det bli av mig?
Jag undrar en sak:
Alla som är vuxna, på riktigt (alltså någonstans över 30, tänker jag mig), visste de exakt vad de ville göra med sina liv när de var i min ålder?
Var det så att de nöjde sig med ett visst jobb, sen kom barnen och så vips så var karriären inte det viktigaste längre? Måste det jag ska jobba med i hela mitt liv vara något jag brinner för, eller är det något som jag själv har kokat ihop? Kan man vara nöjd o glad (kexchoklad) även om man inte arbetar med att förändra världen?
Det är frågor som dessa som tagit upp min tankeverksamhet de senaste åren. Och jag kommer inte på något svar. I hjärtat och själen känns det som att jag vill göra något jag verkligen brinner för. Men det är inte det lättaste att komma på vad det skulle vara för något. Inte för mig i alla fall.
Var på fest förra veckan där jag inte kände en kotte förutom födelsedagsbarnet och folk frågade mig vad jag helst skulle vilja jobba med.
- Diktator, svarade jag.
Och det är faktiskt inget skämt. För det jag brinner för är att berätta för andra hur jag tycker att de ska sköta saker och ting.
- Det kallas chef, sa min kloka storasyster.
Nej, jag kallar det diktator. För skulle jag någon gång bli chef skulle jag inte vara en sådan som ger order och domderar, men som diktator ingår det liksom i arbetsbeskrivningen.
Vad jag helst av allt önskar är att det skulle komma fram en liten människa till mig och säga: Jag vet den perfekta sysselsättningen för dig.
Då skulle jag glatt ta den lilla människan i handen och haka på. För det känns som att alla i min ålder just nu är i någon slags livskris. Vi är inte unga längre. Folk runtomkring oss har karriärer och planer och studielån som växer. Men vi har ännu inte släppt våra rosa tonårsdrömmar. Är det så, att jag måste släppa dem? Eller är det möjligt att förverkliga sig själv även i ett Idol-samhälle?
Hm, regnet får en att tänka.
Hej Liten
Ingen vet vad de vill gora nar det blir stora tror jag, jag visste inte. Jag bara gick till skolan och larde mig nagra grejer som jag sen jobbade med. Utan egentlig passion for sjalva omradet, men med mycket passion for att vara bast.
Sa jag tanker, om man inte ar intresserad av omradet i sig sjalvt, sa far man hitta andra motivationer. Min var att bli den yngsta avdelnings chefen, vilket jag ar nu, och den enda tjejen. Sa nu ska jag hitta en ny motivation, och det ar antingen att skaffa en familj eller bli befodrad igen. Jag har en vag kansla att chansen att bli befodrad ar hogre an familje anskaffningen :-)
Spännande tankar, och det finns nog inga bra svar. Jag tror att man är som säkrast på vad man vill göra när man är liten, typ A's ålder.
Hon är helt säker på att hon skall bli delfinskötare, det finns inga frågetecken där.
Men om du frågar din mamma så vet hon säkert inte vad hon skall bli när hon blir stor.
Ju äldre man blir, dessto mindre säker blir man.
Jag kan bara skriva under på att alla andra verkar veta precis vad de vill göra, de har en utpekad riktning och det fungerar.
Men jag känner igentligen ingen som tycker att den har det så.
Jag vet att det kommer att bli mycket bra av dig! Försök att strunta i andras förväntningar, och våga testa saker som du inte ens trodde var roligt från början.
Jag brukar ställa mig frågan, att om jag dog innom ett år, vad skulle jag då göra nu.
Och min andra kontrollfråga är, vart vill jag ha gjort om två år.
Om jag vill ha rest till ett land, testat ett yrke eller utveklat mitt förhållande åt någon håll, så sätter jag igång..
Det är så sant, att man visste mer när man var liten, än när man är stor. NU vet jag inte, när jag var liten visste jag; journalist, fast jag visste egentligen inte vad det var för jobb. Att jobba med sånt man brinner med är bra på ett sätt; det är jävligt kul helt enkelt. Men man kan jobba för mycket, brinna slut eller få en skitlön just för att man brinner för det, och det är inte bra. Jag tror också att det är viktigt att inte vara sitt jobb, så därför ska man nog bara brinna lite lagom...om jag skulle ta dig i handen just nu så skulle jag leda dig till en matbutik där du blev chef; där behövs det nämligen alltid en diktator somhar stenkoll på allt och som är glad, positiv, begåvad och kan ta folk.
Jag kastar mig in i debatten och ställer en motfråga. Att Brinna för något betyder olika för olika människor. För vissa är det att gör något "viktigt" för mänskligheten. På andra ytterligeheten så finns det de som gör det för att bli rik!. Där emmalan finn ju alla som gör det för att det är roligt/intresant i olika shög omfattning.
Jag började med att göra det jag tyckte va skitkul (dirigera bilar i Europa). Sen fick jag privata ansvar (barn) och fick gör lite avslag från det roliga men fortfarande kuligt nog. Vart efter jag fick större ansvar privat fick jag anpassa min arbetssituation till privatlivet men det finns massor av människor som gör tvärt om. Jag vet inte om det finns något "rätt". Man får försöka sätta in sig på skalan där det passar!!
