Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Var hemma hos L igår och åt middag.

Vi satt på hennes balkong för vädret var ju så härligt. Plötsligt märker jag att L inte lyssnar på mig längre, hon ser över min axel och höjer på ögonbrynen.

Jag vänder mig om.

På balkongen bredvid står en kille i vår ålder. Han ler stort och stirrar på oss. Han vinkar och säger hej. Han är naken.

Både jag och L tycker att detta är väldigt obehagligt, vi hade precis börjat prata om livets svårigheter och visste inte hur länge han sått där och stirrat på oss. Jag vänder mig om igen. Han står kvar. Och ler. Och är naken.

Efter ett tag kommer en till människa ut på balkongen, en kille i samma ålder med stora, tjocka dreads. Jag och L sitter knäpptysta, vi andas knappt.

Sen går de båda killarna in i lägenheten igen. Jag och L bestämmer oss för att vi ändå vill se slutet av Sverige-San Marino. Okej att grannen snett under min lägenhet har en gammal fejk-orientalisk matta och tomburkar på sin balkong. Han är ändå inte naken.

Man får vara glad för det lilla. Inte för att jag har något emot nakna människor, det är mer obehaget av att någon har stirrat på en en längre tid utan att man märkt det. Sen blir det såklart inte bättre av att de är nakna.