Den lilla tanten och jag
Ingen lunchträning idag heller, för jag ska gå hem i tid och fortsätta mitt skriväventyr. I stället strosade jag iväg mot parken för att få lite sol på min bleka lekamen.
Jag såg i stället en alldeles ypperlig bänk vid ett av 40-talshusen på Prästgårdsgatan. Det var brunbetsade plankor på vitt järnsmide, kortändarna var formade som ankare med texten "Roslagen". Tjusigt. Jag hann knappt få upp min bok ur handväskan innan en liten dam kom och frågade om hon fick sätta sig bredvid mig. Det fick hon ju såklart.
Och så började hon berätta. Hon brukade minsann plocka fimpar runt bänken, så att det skulle se trevligt ut. Men hon var inte nöjd med att kommunen inte kom och tog bort de gamla löven från rabatterna. Hon var pensionerad gympalärare. "I över 40 år förstår du". Och det förstod jag ju.
- På den tiden hade man ju bara flickor i klassen, det var väldigt trevlig. Nu för tiden har man ju blandad gympa, då sitter 12 flickor på en bänk och pojkarna springer runt och spelar fotboll, sa hon bestämt.
- Oj då, svarade jag som egentligen helst ville läsa min bok. Men så var det i alla fall inte när jag hade gympa, då var alla med.
- Ja, men så är det inte nu. På min tid var det ingen som var rädd för bommarna, förstår du?
Jag förstod verkligen inte, för jag var görskraj för bommarna när jag var liten. Fy fanken, vem kommer på en sådant idiotiskt redskap? Det gjorde ju asont att slå sig på fotknölarna varje gång man trillade ner. Skräpbommar.
- Då, förr i tiden, då var det ingen som fnyste åt plintar och ringar och trampets. Men det gör man nu.
- Jaha, ja, så kanske det är, sa jag diplomatiskt, log lite och satte näsan djupt i boken.
Men jag kunde inte sluta på den här lilla tanten. Precis sådär vill jag INTE bli när jag blir äldre. Jag vill inte vara helt oförstående för samtiden, jag vill inte tro att alla "moderna människor" bara har grus i huvudet och att barnen är dumma i bollen bara för att de föredrar att spela basket före att hoppa plint. Dessutom vet jag massor av barn som älskar de där satans bommarna, precis lika många som diggar innebandy.
Nä, tanten tyckte helt enkelt inte om att tiderna hade förändrats, det var som att hon sörjde sina glansdagar genom att racka ner på dagens samhälle. Jag gillar det inte. Och det är oerhört oinsatt att tro att alla nya påhitt är av ondo. Men det var väldigt bra av henne att plocka bort fimparna runt den fina bänken. En sådan tant ska jag bli, som går runt och städar lite överallt.
Känns verkligen trevligt.
Så rätt, man vill ju inte bli den där personen som tror att det var bättre förr. Som inte förstår sin samtid och därför tycker den är hemsk.
Min plan ar att bli den som kan vara aktiv och glad. lite som farmor. Man behover inte forsta sin samtid tycker jag, men sa lange man inte ar radd for den eller tycker illa om den sa ar det ok.
daremot kommer jag nog aldrig stada upp efter andra, det ar det varsta jag vet.
Förut var min syn på dett "ju förr desto bättre". Men jag fick en snyting och vaknade upp. Det är alltid bäst nu för det är det som är!!! Det sitter så mycket inne i huvudet och att längta tillbaka är precis som Lovisa säger att man saknar sin "glanstid". Så det är "bara" att göra NU till sin "glanstid". Men jag saknar er ändå!!
