O och jag

Det är nästan så att det är orättvist.

Jag har kämpat och svettats för att få upp min kondis och för att klara av att springa fem kilometer. Och så kommer O och gör det i en handvändning när han inte joggat på två år.

Ja, det är nästan så att det är orättvist.

Men framför allt blev jag så otroligt imponerad av honom. Att han orkade, att han kämpade trots flås flås flås och rädsla för ryggont. Nä, den här morgonjoggen kommer jag nog inte att göra ensam i framtiden.

Det var väldigt kul att ha sällis också. Jag tänkte mindre på min egen trötthet när jag hade O bredvid. Väldigt bra start på dagen, att springa på grusvägar som luktade sommarregn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0