Om jag visste vad jag skulle få
När jag gick i högstadiet var mitt liv inte alltid så skoj, precis som det är för de flesta tonåringar, för att inte säga alla.
Jag var bland mycket annat helt övertygad om att jag aldrig skulle få en riktig pojkvän och att ingen någonsin skulle bli kär i mig. Mattetimmarna drömde jag bort genom att stirra ut genom fönstret, på björkarna och vassen långt där borta och fantisera om att någon höll mig i handen, såg mig djupt i ögonen och förklarade att jag var värd att älska.
Är osäker på var dessa drömmar kom från. Jag läste inga så kallade tjejtidnigar och böckerna jag konsumerade handlade om allt från vikingatiden till självmord och klasskamp. Men den där odödliga kärleken var ändå viktigare.
När jag läser gamla dagböcker verkar det vara det enda jag tänkte på då, när jag som nykläckt fjortis tyckte att det näst viktigaste i livet var att vara annorlunda (en grej som jag ändå inte helt släppt än...).
Tänk om jag hade fått åka tillbaka i tiden nu. Knacka på min gamla postertapetserade dörr (med bland anant Franska landslaget efter VM-guldet -98 av någon anledning) och berättat för henne med uppvikta jeans och långärmade t-shirtar och dagboksnycklar i örhängena att hon kommer bli tillsammans med världens bästa kille om några år. Jag tror att det hade lugnat ner henne en smula. Kanske hade hon inte varit lika desperat i jakt på acceptans, kanske hade hon till och med varit lite snällare mot sig själv.
Men det kan jag ju inte veta säkert. Jag kunde lika gärna ha blivit precis odräglig om jag fått veta att "allt" skulla ordna sig till slut. Hånat mina polare för att de inte visste vad som skulle ske i deras framtid, inte gett någon snubbe en endaste chans eftersom jag visste att jag skulle bli tillsammans med min dröm ändå.
Och det hade jag ångrat. För även om jag hånglat upp mer än lovligt många idioter så tror jag att de stunderna har lärt mig något. Jag vet bara inte riktigt vad än. För jag har inte fått besök från mitt 40-åriga jag som förklara det för mig.
Än.
Jag var bland mycket annat helt övertygad om att jag aldrig skulle få en riktig pojkvän och att ingen någonsin skulle bli kär i mig. Mattetimmarna drömde jag bort genom att stirra ut genom fönstret, på björkarna och vassen långt där borta och fantisera om att någon höll mig i handen, såg mig djupt i ögonen och förklarade att jag var värd att älska.
Är osäker på var dessa drömmar kom från. Jag läste inga så kallade tjejtidnigar och böckerna jag konsumerade handlade om allt från vikingatiden till självmord och klasskamp. Men den där odödliga kärleken var ändå viktigare.
När jag läser gamla dagböcker verkar det vara det enda jag tänkte på då, när jag som nykläckt fjortis tyckte att det näst viktigaste i livet var att vara annorlunda (en grej som jag ändå inte helt släppt än...).
Tänk om jag hade fått åka tillbaka i tiden nu. Knacka på min gamla postertapetserade dörr (med bland anant Franska landslaget efter VM-guldet -98 av någon anledning) och berättat för henne med uppvikta jeans och långärmade t-shirtar och dagboksnycklar i örhängena att hon kommer bli tillsammans med världens bästa kille om några år. Jag tror att det hade lugnat ner henne en smula. Kanske hade hon inte varit lika desperat i jakt på acceptans, kanske hade hon till och med varit lite snällare mot sig själv.
Men det kan jag ju inte veta säkert. Jag kunde lika gärna ha blivit precis odräglig om jag fått veta att "allt" skulla ordna sig till slut. Hånat mina polare för att de inte visste vad som skulle ske i deras framtid, inte gett någon snubbe en endaste chans eftersom jag visste att jag skulle bli tillsammans med min dröm ändå.
Och det hade jag ångrat. För även om jag hånglat upp mer än lovligt många idioter så tror jag att de stunderna har lärt mig något. Jag vet bara inte riktigt vad än. För jag har inte fått besök från mitt 40-åriga jag som förklara det för mig.
Än.
Kommentarer
Trackback
