Lovisa Giertta – such a fortunate fool

En obehaglig grej som har hänt under den här sommaren är att allt fler människor säger att jag är lik Veronica Maggio.

Nu ska jag inte tala illa om henne. Jag känner inte henne. Jag är inte störtförtjust i hennes musik, men hon är säkert en go person och allt det där.

Men jag vill inte vara lik henne. Jag vill inte se ut som en lite skitnödig Maggio-kopia.
- Men hon är ju jättesnygg, säger människorna som ser min trumpna min för att trösta.

Som om det skulle hjälpa.

Vilket det ju kanske gör. Såklart. Kul att folk tycker man är snygg. Men jag skulle hellre vilja att en väns väns vän säger: Vad snygg du är! I stället för: Vad du är lik Veronica Maggio.

Asch, man får väl inte vara kräsen när man får komplimanger heller. Men det är ju lite indirekt som att ge Maggio en komplimang, men berätta det för mig.

Jag har hävdat med bestämdhet att jag INTE är lik henne alls. Men jag fick smäll på fingrarna när jag och mor var på Adidas-affären vid Sveavägen juni. Jag var lite tidig och gick runt och drömde om att ha miljontals kronor (som Maggio kanske...) när en man smög fram till mig. Han var ganska liten och rund och sa ursäkta ursäkta ursäkta väldigt tyst.
- Ja? sa jag.
- Ja ursäkta, men...
- Ja?
- Är inte du hon Veronica Magio, som sjunger?
- Nej, svarade jag lite förvånat. Tyvärr...

Varför jag nu sa tyvärr hade antagligen att göra med det faktum att jag önskade att jag hade sådär långa smala ben som ser skitsnygga ut i korta turkosa shorts just inne i den färgglada klädesbutiken. Men annars vet jag inte.

Bildbevis! säger ni. Okej då, säger jag surt... Men det är en GAMMAL bild av mig...jue...