Och så gick det till när Lovisa blev Socialdemokrat igen

Det var alltså dags för mitt första möte med S-föreningen i Kärrtorp.

Jag småsprang till lokalen i vinterkylan. Utanför dörren stod två rullatorer och så fort jag klev in sänkte jag medelåldern med 50 år.

På riktigt.

- Hej hej, hälsade jag på en liten farbror som stod i hallen.
- Hej...sa han försiktigt och tittade ner i backen.

Jag kikade in i mötesrummet. Där var det inte en enda person som inte hade vitt hår.
- Hej hej, sa jag och höjde handen i någon slags halvvinkning.

Jag fick spridda mummel som svar. Några leenden med för stora löständer. Men smilen var äkta.
- Oj då, sa en man med svart pull over, jag brukar ju känna mig yngst här men det har du kommit för att förändra ser jag!
Så skakade han min hand hårt. Jag tog min plats vid ett av furuborden, det kändes som att alla tittade på mig. Jag log ett väluppfostrat leende åt dem vars blickar jag mötte. Det kändes lite som att stå på scen. Dansa, apa, dansa!

Mötet satte igång, jag fick dela dagordning med en 75-årig man som hette Börje, för kopiatorn krånglade tydligen. När det var dags att välja styrelse ropade valberedningen upp mitt namn som förslag på ledamot.
- Lovisa Gie...Girttt...Gierttzz, nämen vad heter du egentligen?
Allas huvuden vändes åt mitt håll.
- Jag heter Giertta, det uttalas hjärta, sa jag med hög stämma, för det var nämligen en grupp med damer i 90-årsåldern närvarande, och de hörde väldigt illa.

- Jaså hjärta, är du släkt med Aftonbladet då?
- Nej, nej, det är jag inte.
- Nähä, men silversmeden då?
- Ja, det är min gammelfarbror, svarade jag.
- Det hör faktiskt inte hit, det kan vi ta vid kaffet, mumlande en liten tant som satt mitt emot mig.

Men henne var det ingen som hörde. Hon pratade för tyst.

Jag blev i alla fall invald i styrelsen. Vi ska ha möte om några veckor, med en ny ordförande, han som brukade vara yngst i föreningen innan jag kom dit.

Och trots att min 75-årige dagordningskompis Börje trodde att jag var 50 ("Jag har ju varit med ett tag och sett en del, det förstår nog inte du för jag är 75 så jag är ju åtminstone 20 år äldre") och trots att sekreteraren kallade mig för Linnea under hela mötet, så kände jag en sådan fin gemenskap i den lilla källarlokalen med landstingsgröna golv. Det bjöds på soppa och prinsesstårta. Sergej, från Ukraina, gav mig ett vykort med en pärlhyacint på för att välkomna mig i föreningen och när jag tog av mig de klarblå skoskydden och vinkade hej då var det ett helt hav med rynkiga händer som höjdes och vinkade tillbaka.

Det gjorde mig varm. Arbetarrörelsen är världens mest framgångsrika, demokratiska rörelse och nu får jag vara en del av den. Globalisering och gemenskap, predikade Kurre, den nya ordföranden.

Hear hear, ekar Giertta!


Kommentarer
Postat av: k

Härligt! Det är så här en demokrati byggs, och jag är grymt imponerad. Kortet med hyacinten var ju bara för sött

2011-02-21 @ 19:16:06
Postat av: martin b

Underbart!!



Jag ska ta mitt ansvar och försöka få tid till Dalens förening



2011-02-22 @ 12:03:25
Postat av: chippe

Oj vad gulligt!!! Kanske Jonathan ska gå med också!!

2011-02-22 @ 15:58:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0