Lovisa Giertta – such a fortunate fool

Det var riktigt härligt att springa idag på lunchen. För första gången kände jag faktiskt skillnad sen jag började springa, det var inte alls lika jobbigt, jag var inte alls lika röd.

Funderade lite på hur otroligt det egentligen är att jag ens KAN springa. För ett år sen var min kropp, framförallt ryggen, så paj att jag ju inte ens kunde vrida mig. Jag gick hos naprapat en gång i veckan och han muttrade om att allt på mig var fel och jämförde min bleka lekamen med en tågkrasch.

Saker som har förändrats sen förra hösten/vintern är: Jag har fått fina joggingskor av far, jag har fått ett styrketräningspass utformat speciellt för mig av fars PT, jag har bara ett jobb och jag har helt gett upp tanken på att vara smärtfri någon gång i mitt liv.

Allt detta tror jag spelar in. Jag vet att jag har haft ont i ryggen varje dag i elva år och jag har i år accepterat att det är den jag är. Jag har ont. Så är det. Sen ska jag försöka leva på ett sätt som gör att jag får så lite ont som möjligt, men helt smärtfri kommer jag aldrig att bli.

När jag väl accepterade detta kändes det lättare på något sätt. Sen tror jag att jag har jobbat upp de rätta stödmusklerna också. Plus att skorna är fenomenala.

Kan också vara min effort att vara mer optimistisk som har gjort skillnad. Det vill jag gärna tro. Här går man runt och tror att man är en glad jävel, men så får man veta att så icke är fallet. Vad gör man då? Tänker om, tänker rätt. Alltså tror jag att mitt nya, positiva tänkande gör skillnad för min rygg.

Konstigt, men sant.