TV-spelsmetafor

Som i slutet av en Super Maria-bana. När man klarat alla hinder, dödat alla huvudfotingar och käkat alla svampar. Allt som återstår är den halva pyramiden eller trappan eller vad det är, byggd i brunröda tegelstenar. Man knallar upp för trappan, ser flaggstången som finns på andra sidan och inser att man måste hoppa.

Hoppet avslutar hela äventyret, ett ynka hopp kvar efter att man har slagits mot illvilliga sköldpaddor och eldbollsspottande köttätande växter. Allt hänger på det. Hela banan kan ha varit lite förgäves om man inte kammar hem tillräckligt många bonuspoäng.

Problemet är att man på toppen av pyramiden eller trappan, bara har fyra ynka stenar att ta sats på. Och sen ska man hoppa, högt och långt så att man hamnar längst upp i flaggstången.

Så man hukar. Trycker på nedåtpilen, kryper ihop till en boll för att samla kraft. Man släpper knappen, rusar mot stupet, trycker på B för att släppa iväg Mario i precis rätt tillfälle...

Men tajmingen blir fel. Man hoppar lite för sent, vinkeln blir inte perfekt och man hamnar inte högst upp på stången utan någonstans på mitten. Snopet glider den rödbyxklädde lille mannen ner mot marken och inga fyrverkerier avlossas. Eller jo, kanske en. Man får två pling, 500 poäng. 

Mario lommar in i den lilla borgen och försvinner. En bana avklarad, men tillfredställelsen uteblir. Sur eftersmak i stället för segerns sötma och allt det där. 

Skit i den där jävla prinsessan, hon får väl klara sig själv. Gå och käka mer svampar i stället. 

Kommentarer
Postat av: chippe

djupt i sanning. själv har jag köpt gummiband och enkiloshantlar på intersport, det var också en bana. nummer 1. nummer 2 är att använda dessa redskap under en längre tid än en morgon.

2011-07-13 @ 11:14:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0