Rent och ensamt
Det är så otroligt trist att vara ensam hemma hela tiden. Inte för att jag tillbringar många timmar i Kärrtorp, förutom när jag sussar, men de få vakna sekunder i en tom lägenhet är inget jag hurrar för.
Men självklart finns det även fördelar med att vara utan sin sambo i två månader. Jag har till exempel stenkoll på vad som finns i kylskåpet, vilket innebär att jag inte behöver utveckla min normala kylskåpsfobi. Kylskåpsfobin inträder när jag inte vet vad som ligger i burkar och plastpåsar, plus att jag ju faktiskt inte ser vad som finns i lådorna för att jag inte blivit begåvad med fler än 163 cm, vilket gör att jag helt enkelt inte vågar ta i saker från kylen. Vill inte öppna en burk för att se vad som finns där, hatar att dra ut en låda och rota runt, nej det får O stå för när han är hemma.
Vet att mitt kylskåpsbeteende är knäppt. Men jag kan även lägga till att jag sen tidiga tonår också alltid håller andan så fort jag öppnar kylen. Det berodde på att vi hade massa mat i Älta som jag inte gillade lukten av, så då höll jag andan för att slippa. Det resulterade sen i att jag av reflex höll andan så fort jag öppnade något, som en bildörr, kökslucka eller dylikt. Också helt normalt, skulle nog KP tycka.
En annan fördel, förutom kylskåpskontrollen, är den att det inte blir lika stökigt. Inte så att jag är mer städad än O, vi är ungefär lika stökiga, fast på olika sätt. Men O är ju mycket i lägenheten och trollar med musik, nu när han inte är det längre har jag upptäckt att dammängden reducerats med ungefär 75 procent.
En säkerställd beräkning.
De vanliga dammsamlarhörnen gapar tomma, det ligger inte längre en tunn ljusgrå hinna över den vita byrån, inga gruskorn under hallmattan.
Jag förstår det inte riktigt, men så är det.
Så i går när jag dammsög och det inte rasslade som det brukar i slangen, kände jag mig ännu mer ensam. Tänk vad lite städning kan göra för humöret.
