Jag kom in
Såhär var det.
I höstas, när jag satt på flyget mellan Bangkok och Stockholm på väg hem från Sydney och läste ut Mia Skäringers bok, fick jag en uppenbarelse.
Du vill ju skriva Lovisa, tänkte jag. Det har du ju alltid velat, det är ju det som ÄR du. Varför har du låtsats som att du inte är intresserad av det, varför har du tryckt undan dina drömmar?
Så tänkte jag och bestämde snabbt att det här ska vi göra något åt. Så jag hade som ett av mina tre nyårslöften att söka till en skrivarutbildning, så att jag liksom skulle kickstarta mig själv. Lite som folk som anmäler sig till halvmaran för att börja motionera ordentligt.
Jag skrev försiktigt, långsamt och trevande. På min lilla Jack. Knatter knatter. Skickade in två manus och ett väldigt babbligt personligt brev och kände mig så nöjd för att jag tagit steget ut i avgrunden och låtit mig själv riskera att misslyckas.
Så för någon månad sen fick jag veta att jag skulle få komma på intervju och jag blev så otroligt glad, för jag tänkte att de hade läst mina texter och tänkt: Henne skulle vi vilja prata lite mer med.
Och jag önskade att det hade stannat där. För ju närmre datumet för intervjun kom, desto nervösare blev jag.
När Lovisa blir nervös så är det inte lite fjärilsjävlar i magen som gäller, det är total paralysering och hjärtan som slutar slå. På riktigt. Jag känner hur hjärtat då och då hoppar över ett slag.
I alla fall, när jag åkte från jobbet för att gå på intervjun hade jag ältat och stött och blött vad jag ville säga i många dagar. Men jag var så nervös. Så otroligt skakis. När jag efter 25 minuter kom ut på den solljusa gatan igen kunde jag inte blinka bort tårarna fort nog. Jag hade förstört det. Jag var så fruktansvärt snackig och konstig och jag mindes inte ens vad jag sagt.
Fan fan fan, sa jag högt till mig själv när jag masade mig längst med Karlbersvägen tillbaka mot pendeln.
Men så i fredags öppnade O ett brev som började med raden "Välkommen". Och vips. Jag blev knäpptyst, alla på jobbet undrade vad som hänt. Det snurrade i skallen. Jag kom in.
Det oförnuftigaste jag gjort i hela mitt liv. Men det måste göras. För att se om jag har kreativiteten kvar eller ej.
2011 är ett skitår, men den här lila guldklimpen släpper jag inte taget om!
Du är så värd det Lovisa och det är så himla kul att du vågade ta steget och att det räckte!! Håll i guldklimpen.
whooooooooooo.....grattis grattis lilla tjejen...
sa roligt, jag blir sa glad sa glad att lasa detta. Sa glad, sa glad. det har verligen gjort min dag. Jag ar sa glad att jag sitter och grater pa jobbet. Min arbets kamrat blev alldelles forvirrad och radd...
super super grattis, grattis...
det ska bli sa roligt att lasa din forsta bok. Kan jag fa vara med som en karaktar, och kan jag fa heta Alex for det var mitt tuffaste namn nar jag var mindre...ohh...kan jag fa ha svart har och grona ogon..
manga krav fran syrran har, jag behover inte vara med :-)
Tusen tusen pussar och grattis kramar Maria
